|
”I write to my friends from Absurdistan.“ Med dessa ord beskriver Jean Zaru sin situation hemma i Ramallah på Västbanken. Hon är palestinier, teolog och den enda kvinna i Palestina, som leder en kyrka, kväkaresamfundet. Det är en vanlig onsdag kväll i fastan och några teologer och präster i Svenska Kyrkan är hembjudna på middag hos familjen Grimheden för att träffa Jean Zaru. Hon är i Lund för att vara med när Christina Odenberg ska avsluta sin tjänst som biskop. Det har gått ett par år sedan Jean Zaru senast var i Sverige. 2005 fick hon det svenska ickevålds-priset. Också då fann hon tid att mötas i ett mindre sammanhang (se artikeln Med en ickevåldsledare vid köksbordet av Susanne Grimheden). Då som nu uttryckte hon sin frustration och även förvåning över att en sådan ”absurd situation“, ockupationen av Palestina, kan pågår i 40 år. – Något, menar hon, världssamfundet verkar blunda inför och som har försvunnit ur massmedierna, eftersom Palestinakonflikten sedan den 11 september 2001 och den världsvida kampen mot terrorism inte längre står på USA:s politiska agenda. Fria val i Palestina har inte kunnat föra Israel och Palestina närmare en lösning. Trots all sin besvikelse tröttnar Jean Zaru dock inte på att höja sin röst som ambassadör för det palestinska folket. Jag här i Lund tycker att det är beklämmande, att hon över huvud taget behöver upprepa sig gång på gång. Jean Zaru tröttnar inte heller på att berättar om sin vardag i Ramallah, där hon känner sig som fånge i sitt eget hem. Till skillnad från exempelvis besökare utifrån kan hon inte röra sig fritt. Rädslan inför terrorister eller ”politiska aktivister” är stor i Israel, så att militären genomför fler husrannsakningar av palestinska hem än någonsin. Situationen har alltså inte förbättrats, snarare blivit sämre: Nu byggs det en mur – på palestinskt område. Många palestinier är drabbade. Fruktbart land förstörs. Byar skiljs åt. Bönder görs arbetslösa, deras land och inkomstkälla finns bakom muren. Barnens väg till skolan, i vanliga fall kanske en gångväg på några minuter, blir till en ren odyssé i flera timmar genom Absurdistan. Jean Zaru berättar att det numera finns 483 stationära och ytterligare 500 mobila israeliska check-points på Västbanken, som ofta innebär långa väntetider och även trakasserier från israeliska soldater. Dessa yttre omständigheter hindrar fredsaktivister som Jean Zaru i sitt arbete för mänskliga rättigheter och genom kvinnoorganisationer: ”Hur skall man bygga upp nätverk, stötta varandra, när man inte har möjlighet att träffas?“ undrar hon. Och ockupationen påverkar hela tillvaron. Jean Zaru, som hela sitt liv varit engagerad för jämställdhet mellan kvinnor och män, måste nu se, hur ett samhälle faller tillbaka i gamla sociala strukturer. ”För”, menar Jean Zaru, ”jämställdheten handlar inte enbart om utbildning, utan också om ekonomi.” Den har blivit allt sämre sedan den andra Intifadan utbröt (i september 2000) och särskilt efter det att muren började byggas. Turister uteblir på Västbanken; ett faktum, som drabbar t ex turistbranschen hårt, där framför allt kristna palestinier jobbar. Denna ekonomiska situation återskapar förväntan på att mannen ska försörja sin fru, att sonen ska understödja sina föräldrar. Mot den bakgrunden blir det en självklarhet, att just sonen får en bra utbildning, medan flickor gifts bort allt tidigare: Det är dyrt att fostra och underhålla barn. ”Kvinnor”, konstaterar Jean Zaru, ”är alltså än en gång beroende av män, underordnar sig, håller tyst...” Detta är även realitet för en så pass välutbildad och självständig kvinna som Jean Zaru. Just nu, får vi veta, har hon ingen lön, utan lever av sina besparingar. Och sönerna finns som en möjlighet. Jean Zaru har lagt märke till en ökande ”braindrain“ från Palestina i de senaste åren, att de välutbildade flyttar därifrån. Framför allt är det den kristna befolkningen som drabbas. Den utgjorde tidigare 13% av befolkningen på Västbanken och i Gaza, men består numera endast av 1%. Därav utgörs 98% av de stora kyrkorna som den romersk-katolska eller de ortodoxa och 1-2% av mindre kyrkor som t ex kväkare. Jean Zaru hyser förståelse för detta. Samtidigt som hon själv medvetet bestämde sig för att stanna – utan att ta på sig offerrollen. Just det, säger hon, skulle betyda för henne att lämna ifrån sig ansvaret och självbestämmanderätten. Och fastän hon till synes är hindrad i sin vardag, tillhörig minoritetskyrkornas minoritetskyrka, och dessutom kvinna i Palestina, hävdar hon människans handlingskraft. Det handlar om hennes stora livstema, ”to resist“, att stå emot: våldet hon drabbas av, makten hon själv skulle kunna utöva. Men hon motstår även frestelsen att ge upp eller fly misären. I denna frihet i Anden föds just ”resistance”, hennes politiska engagemang för mänskliga rättigheter, som är djupt sammanvävt med hennes spiritualitet och tro. Hon säger: “När jag känner igen Guds avbild i mig själv, inser att jag är Guds barn och älskad, då är det svårt att inte upptäcka det i varje människa, då är det svårt att inte göra något för att den andre inte ska bli kränkt.“ Jag tänker på den tyska teologen Dorothee Sölle, som just lyfter fram denna grundläggande förbindelse mellan ”mystik och motstånd”. För Sölle blir spiritualitet t o m enbart möjlig, när de sociala realiteterna, vi befinner oss i, inbegrips – och därmed även motståndet mot dem. Mystik och motstånd anser hon som två sidor av samma mynt. Jag ser mig även känna igen något av det historiska arvet från kväkarna hos Jean Zaru: Jag tänker på kväkarna som engagerade sig i kampen mot slaveriet i Nordamerika. Redan år 1696 skrev en grupp av kväkarna tillsammans med mennoniter ett brev mot slaveriet. Och 1776 – i alla fall 100 år före inbördeskriget – förkastade kväkarna slaveriet officiellt. Deras styrka var redan då att bygga upp ett nätverk – bland såväl kväkarna som andra, för att t ex gömma undan slavar på sin väg mot friheten. Kvällen och samtalet närmar sig slutet. Och efter allt vi har hört om Palestina kommer vi in på vad som kan förväntas av kyrkorna i Sverige. ”Ja, pengar behövs”, säger Jean Zaru. ”Men det är inte poängen.” Hon konstaterar att de västerländska kyrkorna har alltför länge bara varit inställda på att ge finansiellt stöd. Däremot önskar hon sig en större delaktighet och ömsesidighet av alla världens kyrkor. Enheten i Kristi kropp ska bli synlig, där det tas vara på varandras olika gåvor och erfarenheter. Vi här i Lund kan bara hålla med Jean Zaru. Det finns dock få strukturer i kyrkorna i Sverige för att ta emot. Jean Zarus erfarenheter, tycker jag, talar däremot inte minst om ett levande utbyte av Palestinas kyrkor – åtminstone på lekmannanivå. Hon berättar om ett generöst delande, där de stora högtiderna som påsk och jul firas gemensamt med varandra, där den konfessionella identiteten inte hotas, när andra liturgiska bruk och former praktiseras. I mina öron låter det som den evangeliska friheten. Samtidigt kan Jean Zaru dela med sig av sin erfarenhet i den palestinska och israeliska miljön om hur former kan missbrukas. ”Religion”, menar hon, ”är ambivalent: Antingen kan den stänga av och förstärka murar emellan eller så öppnar den upp för möten mellan människor.” På liknande sätt förhåller det sig t ex med språk. Hon kritiserar en viss israelisk mentalitet, där det arabiska språket inte lärs utav intresse och nyfikenhet, utan för att bruka, missbruka, den kunskapen i ockupationens syfte. Och så handlar det kanske inte främst om vad kyrkorna i Sverige kan göra, utan hellre om vad vi i den världsvida kyrkan kan lära oss. Varför inte ifrån en palestinsk kväkare? Britta Eger |