När staten Israel inledde den illegala ockupationen av palestinskt område 1967 var David en nyinkallad fallskärmsjägare i den israeliska armén. David berättar: ”Jag överlevde mirakulöst när vårt plan blev nedskjutet av tolv palestinska frihetskämpar (Ja, David använder ordet frihetskämpar – inte terrorister!) som kom över Jordanfloden och omringades och fångades av IDF – det israeliska försvaret – på en kulle när de var på väg mot Nablus. Det blev deras sista kamp; de hade ingen chans mot de cirka 200 förföljarna. När jag samma kväll kom tillbaka till militärbasen och såg de fyra palestinska överlevarna – bakbundna, med ögonbindlar, torterade – kände jag att jag var med dem. De kämpade för sina syskons liv och intuitivt kände jag stor värme och medlidande med dem.”

I takt med att David började söka sanningen i sig själv började också sökandet efter sanningen om, med Davids ord, ”Israels rasistiska och avhumaniserande attityd gentemot araberna – vilket blev något som jag inte ville vara delaktig i”. David lämnade armén. Han ville inte längre hålla i ett vapen – med syfte att döda människor. Han säger att för honom ”är krig sjukdomssymtom”.

Det viktigaste

Minibussen med israeler, en palestinier samt ett par följeslagare närmar sig avspärrningen. De israeliska soldaterna jämte det parkerade pansarfordonet ropar ut den auktoriserade reseledaren och rabbinen Jacob – som arbetar för Rabbis for Human Rights. Han lämnar bussen. Han är klädd i tunna långbyxor och T-shirt. Han har den judiska huvudbonaden kippan på huvudet. Soldaterna frågar om de är turister. Jacob visar sin guidelicens och svarar ”ja”. ”Vad är syftet med att resa ut på Västbanken?” ”Vi ska bara lära känna situationen”, lyder rabbinens svar: Den här gången har IDF inte fått förkunskap om aktionen. Den här gången ska de inte få stoppa fredsivrarna!

Jacob beordras närmare soldaten. Geväret är riktat mot rabbinen på 10 meters avstånd. Rabbinen sträcker ut armarna i luften. Han beordras att lyfta upp sin T-shirt. Han beordras att långsamt vrida sig 360 grader med T-shirten uppdragen. En av passagerarna inne i bussen viskar: ”Soldaterna är rädda.” Passagerarna får lämna bussen och vistas på ena sidan av vägen – i väntan på klartecken.

På andra sidan avspärrningen står även där fordon som vill fram i motsatt riktning. De har palestinska registreringsskyltar. Ett litet barn står utanför en av bilarna. Hon verkar mycket trött.

En av passagerarna i den israeliska minibussen tar sin vattenflaska, går lugnt förbi soldaterna och över till flickan på andra sidan. Han sträcker över vattnet till henne. Hon tar emot vattenflaskan. Han säger några ord. Ett kort samtal utbyts innan han återvänder till ”sin” sida. Han som utför handlingen heter David.

En stund senare står David på ett fält tillsammans med fältets ägare. Träden har ryckts upp. Några hundra meter bort schaktar en israelisk maskin en grusväg. Här ska separationsstängslet mellan Västbanken och Israel gå. David hackar djupa hål i marken. Svetten lackar. Tillsammans hjälps de åt att plantera skotten av olivträd. Nya träd ska växa där andra gamla olivträd ryckts upp, stulits och sålts för upp till motsvarande 50 000 svenska kronor styck. Pengarna har tillfallit den israeliska staten. Marken ägs av palestinier. Dessa bjuder på lunch. Gästfriheten är som vanligt överväldigande.

På tillbakavägen i bussen berättar David om sitt liv – sin väg. När han berättar finns mognadens lugn i hans ord. David är fysiker. Han säger: ”Be svenskarna att bojkotta alla israeliska varor. Tillåt inte israeler att studera på era universitet.” David tillfrågas så vad som är allra viktigast. Han svarar: ”Att göra gott mot palestinierna.”

Susanne Grimheden