|
Mellan två tuggor av lunchen spottar Kerstin Wimmer bara ur sig orden som om det vore vardagsmat: ”Att be om att inte bli utsatt för frestelse, att inte låta sig frestas, är för mig som att be Gud om att ’låt mig slippa ett andligt liv på djupet.’ ” När jag hör hennes ord går associationen till ett av öknens tänkespråk med samma innebörd. ”Ta bort frestelsen och ingen blir frälst.” (1) Den som räds rädslan är rädd för att räddas.I tänkespråken räddas vi när vi har kännedom om Guds vilja. Vägen till frälsning är kampen mot frestelserna - där Jesus radikala kärleksbudskap kan inkarneras. Men den egna ondskan behöver genomskådas och motarbetas: Frestelsen kan införlivas i den egna varelsen. Då får jag ett vidgat medvetande om min egen förmåga och oförmåga. Genom att efterlikna det goda leds vi dithän - både i tänkespråken och hos Ignatius av Loyola som inspirerades av tänkespråken. Kerstin Wimmer säger: ”Jag tänker att en av vår tids stora frestelser är att vi ofta blir provocerade av det goda. Det är som om vi blir bländade och sluter våra ögon när något gott lyser mot oss. Finns det så mycket av besvikelser och frustrationer i våra liv och vårt samhälle att vi har svårt att ta emot det äkta och det goda? Nyheter har idag nästan blivit synonymt med negativa, dåliga nyheter. Det är som om vi ibland förlorar förmågan att identifiera det som är gott och istället blir misstänksamma.” ”Det finns tillfällen då kärleken kräver… Var finns det kärlekens credo som öppet, helt offentligt, häller ut sin dyrbara balsam - för barmhärtighetens skull, för rättvisans skull, för frihetens skull?” (2) Hur vägleda den som räds det goda?Kerstin säger: ”Jag tror att rädslan för det goda hör samman med rädslan för det onda. Om någon lyssnar till min smärta och mitt mörker ser jag bättre skuggorna i mitt liv. Att närma mig botten väcker min rädsla och samtidigt är det denna rörelse mot djupet som också på nytt gör mig fri. Fri att se, att det goda är också min arvedel. När Gud i skapelsens morgon ser att "det var gott," är allt liv invävt i detta betraktande, också mitt liv - också ditt liv. När jag blir ensam i det som gör ont och är ont i mitt liv, tror jag att det ligger nära till hands att provoceras av det goda och hålla det ifrån mig. Den bästa färdkamraten är den som vågar ta emot min rädsla och mitt onda. När detta blir mottaget öppnas mitt sinne långsamt också mot det som är gott. Det som jag kanske inte vågat ta emot tidigare i rädsla över att på nytt förlora det?” Amma Synkletika vägledde mot efterliknelse av den goda kärleken. Hon sade: ”Gör som tullindrivaren, så blir du inte fördömd som fariséen. Välj att bli ödmjuk som Moses, så att ditt hårda hjärta blir till en vattenkälla.” För henne är bönen medicin som driver ut onda tankar. Ett tänkespråk ser sorg förvandlas till uppståndelseglädje: ”Har du sett hur Herren kallade på Maria då hon gråtande lutade sig in i graven? Så kommer det också att vara för själen.” (3) Jag får dra mig till minnes: Vilken erfarenhet har jag av att faktiskt ha vidrörts av ovillkorlig kärlek? Att omhuldad av kärlekens godhet ta plats i det gudomligas närhet. Att se, lyssna, vidröra, dofta, smaka det som sker när orden sägs till mig: ”Du är dyrbar för mig. Jag älskar dig. Var inte rädd. Jag är med dig. Jag har gett dig ditt namn, du är min. När du går genom vatten är jag med dig. När du går genom eld. Jag är din Gud som räddar dig.” Att sedan svara och föra en dialog med Gud själv - det ger kraft. När närmandet gentemot Gud är ett faktum, ja då börjar kampen mot frestelserna på allvar. Hur vägleda den som räds frestelsen?Kerstin säger: ”En frestelse tar energi, den frestar på och pockar på min uppmärksamhet. Jag tycker t.ex. inte alls om att upptäcka att jag kan känna frestelsen till hämndbegär om någon har sårat mig djupt. Det stämmer inte med bilden av mig själv, än mindre med bilden av vad som är dyrbart i min tro. En sådan frestelse kan också göra mig rädd och väcka känslor av skam. Den bästa vägledningen är den som hjälper mig att lyfta fram frestelsen i ljuset, att se på den, vända och vrida på den. Ja, en vägledare som är nyfiken på min frestelse! Någon som tar min fantasi i anspråk och t.ex. ställer frågan: Vad skulle hända om du ger efter för frestelsen? Då sätter jag ord och färg på frestelsen. Kanske öppnas dörrar bortom frestelsen, jag inser sammanhang i livet som kan väcka så starka känslor hos mig. Och därmed "avväpnas" frestelsen, jag förstår min reaktion och har inte längre behov av att leva ut den. Rädslan och skammen har mist sin makt och jag kan gå vidare.” Amma Theodora sade: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Träden kan inte bära frukt utan att ha tagit emot vinterns stormar och skurar, och på samma sätt är det med oss. Denna tidsålder är en vinter, och det är bara genom prövningar och frestelser som vi kan få ärva himmelriket.” Ju mer jag tillåter kärleken att bo i mig desto lättare blir det att avstå från det negativa - från det som av rädsla vill styra, från frestelsen, från allt det som försöker avskärma mig från kärlekens befriande möjlighet. Kristus är aldrig långt borta från den som är frestad. Att i tyst bön föreställa mig Kristus ljus och tillåta det att genomlysa frestelsens mörker och sedan stanna kvar i detta ljus tills frestelsen upphör - det befriar. Kanske behövs något för att motverka frestelsen i framtiden? Innebär frestelsen girighet kan jag behöva skänka pengar. Min girighet är en del av den girighet som lett till både miljöförstöring och ockupation. Det goda kan så småningom bli så integrerat i den egna gestalten att efterliknandet blir till en identifikation med kärleken själv. I tänkespråken liksom i den ignatianska traditionen sker ett överlämnande som möjliggör detta. Lydnaden är gentemot den egna kallelsen - Kristus radikala kärleksbudskap - i relation till medmänniskan: Det är nu det gäller, allt eller inget. Det är dags att lämna, att helt enkelt göra det som måste göras för att jag ska kunna vara sann mot mig själv - mot Guds vilja i mitt liv. Här måste jag ta ett språng in mot det okända. Hur vägleda den som räds att ta språnget?Kerstin säger: ”När rädslan drabbar mig, för det gör den, såsom i de bibliska skildringarna av människor som rörts vid av den gudomliga elden. Ja, då behöver jag en ängel, en vägledare som säger: ’Var inte rädd.’ Jag behöver någon som hjälper mig vara sann mot det som vidrört mitt liv, vara trogen det ljus jag sett. Jag behöver någon som också förvissar mig om att finnas kvar om jag faller. Vi behöver dagligen öva oss i att se på det som är gott, hos varandra och i hela vår skapelse. Ibland när jag står och väntar på bussen tar jag fram ’Guds ögon’ och ser mig omkring för att försöka upptäcka något där jag kan säga: Det är gott. Kanske är det när vi övar oss i att identifiera godhet som vi också övar upp vår förmåga att bli kreativa och handlingskraftiga i mötet med det onda?” Vi får göra likt amma Sara som levde 60 år i öknen. Inte heller hon bad att kampen mot frestelserna skulle upphöra. Hon bad: ”Gud, ge mig kraft.” Ignatius skrev att vi alltid bör ”se till att fortsätta framåt, genom att undvika hindren”. För den som gör det ”kommer frestelsen inte att ha kraft nog att påverka”. (4) Den som blir vägledd i ordet…Det finns en styrka i bönemetoden att gå in i en bibeltext, eller en livssituation som en frestelse, med sinnenas hjälp. Kampen äger rum i den egna varelsen. Risken att tacka vägledaren i stället för Gud blir liten. Det odogmatiska förhållningssättet öppnar upp för den som fått en bild av kristendomen som inte säger att livet är viktigare än läran. Alla som kämpar stöter på frestelser. Det visste ökenmödrarna. Det visste Ignatius. Det vet Kerstin Wimmer: ” ’Med Andens kraft inom sig återvände Jesus till Galileen...’ skildrar Lukasevangeliet i avslutningen av berättelsen om hur Jesus frestas i öknen. Jag tror att vägen till upptäckten av Andens kraft inom oss ofta går genom ’öknens landskap’ av frestelser och kamp - inte enbart vid enstaka tillfällen utan många gånger under livsresan. Det är inte alltid så lätt att konfronteras med sin egen mänsklighet. Jag tror att Jesus Kristus som med Andens kraft steg ut ur öknen sänder oss att vaka över varandras kallelser, att våga språnget, som lemmar i en och samma kropp.” …skall ha samma del som sin vägledare
|