Evangelium för varje varelse

Ömt månade amerikanen John Woolman (1720–72) om de förtryckta. Som kringvandrande predikant uppmanade han slavägare att ge sina slavar frihet. Han arbetade för att förbättra de fattigas situation. Den som lever i Guds fullkomliga kärlek, hävdade han, kommer att känna ömhet för alla levande varelser. Under en vistelse i England vägrade han följaktligen att resa med hästdroskorna eftersom hästarna som drog dem utnyttjades grymt. Det var inte ovanligt att de dog av överansträngning. Hellre än att stödja sådant gick Woolman till fots.

Fyrtionio år gammal drabbades han av lungsäcksinflammation. Tungan blev torr, fötterna kalla och kylan spred sig längs benen uppför kroppen. ”Under denna sjukdom fördes jag nära dödens portar, så nära att jag inte längre visste vad jag hette”, skriver han i sin dagbok. Han hörde änglar med mjuka melodiska röster förkunna att han hade avlidit: John Woolman är död! ”Jag fördes då i anden till gruvorna, där stackars förtryckta människor grävde efter rika skatter åt dem som kallades kristna, och jag hörde dem smäda Kristi namn, vilket fick mig att sörja, ty hans namn var dyrbart för mig. Då fick jag veta att man sade till dessa hedningar att deras förtryckare var Kristi efterföljare, och då sade de till varandra: ’Om Kristus ledde dem till att behandla oss så här, då är Kristus en grym tyrann.’” Strax efter visionen hostade han mycket blod – och började tillfriskna.

Woolmans vision är tänkvärd. Den kan hjälpa oss att se något viktigt i vår relation till djuren. Gruvarbetarna antog att den kristna guden var ond eftersom de kristna gruvägarna behandlade dem illa. Det var inte så konstigt. Av en troende persons beteende drar man vissa slutsatser om dennes gudsbild och tro.

Den makt som vi människor har över de andra arterna är ännu större än den som gruvägarna hade över gruvarbetarna. Vi kan tvångsuppföda dem, driva upp dem på slaktbilar, döda dem – utan att de har någon möjlighet att försvara sig. Om vi använder vår makt på detta sätt, vad säger det om oss själva och vår Gud? Den amerikanske författaren Norm Phelps ställer den frågan genom ett tankeexperiment: ”Om änglar spärrade in oss, plågade oss och dödade oss på det sätt som vi spärrar in, plågar och dödar djur – skulle vi då tro att deras behandling av oss återspeglade en kärleksfull Guds väsen? Skulle vi betrakta dem som änglar eller som demoner?”

Vi tror att varje människa bör försöka avspegla Guds natur i sitt agerande mot andra, särskilt mot dem som hon har makt över. Detta synsätt anknyter till den bibliska skapelsemyten om hur människan som Guds avbild sätts att härska över djuren. Som Guds avbild ska människor förhålla sig till djuren som Gud förhåller sig till människan, det vill säga omsorgsfullt och beskyddande, heter det i The New Interpreter’s Bible [1994, s. 346]. En sådan tolkning är i harmoni med det faktum att de första människorna enligt myten inte åt djurens kött utan ”fröbärande örter” och ”träd med frö i sin frukt” (1 Mos 1:29). Adam och Eva var veganer!

Människan som hjälpare

I slutet av Markusevangeliet uppmanar Jesus sina lärjungar att ”gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen” (Mark 16:15). Enligt det kristna evangeliet är alla älskade av Gud. Detta ska förkunnas – inte bara för människorna utan för hela skapelsen. Guds kärlek omsluter ju alla skapade varelser. I Bibeln beskrivs Gud som härskaren som ”älskar allt levande” (Vish 11:26).

Många kristna har hävdat att evangeliet framför allt ska predikas genom handling. När det gäller djuren kan inget annat språk användas. Tal om Guds kärlek har de ingen glädje av. Vad innebär det då att förkunna evangeliet för djuren? Det är lätt att slå fast vad det inte kan betyda: att plåga eller döda dem. Nej, det är genom att visa djuren omsorg och respekt som vi vittnar om att Gud älskar dem.

En medeltida legend berättar hur en ejdermamma en dag sökte upp sankt Bartolomeus, som levde som eremit på den engelska ön Farne på 1100-talet. Med näbben drog hon i nederkanten på hans munkkåpa och fick på så sätt honom att följa med till en bergsskreva där en av hennes ungar hade fallit ner. När Bartolomeus såg fågelungen klättrade han ner för klipporna och återbördade honom till mamman. I berättelsen framträder grunddragen i ett kristet människoideal: den hjälpande människan; människan som den övriga skapelsens beskyddare. När vi hjälper en annan – människa eller djur – blir vår handling en återspegling av Guds omsorg för henne.

Att tjäna djuren

De som har makt brukar använda den till att bestämma över andra. Jesus hade en radikalt annorlunda syn på saken. Makt skulle uttryckas i tjänande: ”Den som är ledare skall vara som tjänaren” (Luk 22:26). Det är ett synsätt som undergräver makthierarkier. Det är till dem i en ledarposition som uppmaningen att tjäna riktas. Den på hans tid vedertagna ideologin – att de i samhällsbotten skulle arbeta åt dem i toppen – ställdes på huvudet.

Som en följd av demokratins genombrott är våra samhällen idag mer jämlika än på Jesus tid. Människors över- och underordning är inte lika iögonfallande. I förhållande till djuren är dock människans maktövertag tydligt – och på annat sätt kan det inte vara. Mänskligheten har makt över den övriga skapelsen och bör inte frånsäga sig detta ansvar. Men hur ska makten utövas? Den frågan borde i varje kristen framkalla minnet av Jesus och hans ställningstagande för dem som behandlades illa. Vårt nuvarande sätt att exploatera de maktlösa är ett exempel på just det som han bekämpade.

Ett kristet förhållningssätt till djuren borde präglas av att ha omsorg om dem och att se till deras behov. Det är att i Jesus anda tjäna djuren. Det finns enligt helgonlegenderna kristna människor som tillämpat denna evangeliska hållning.

När några trötta kameler och en åsna kom till Hieronymus (347–420) kloster i Betlehem blev deras hovar tvättade av munkarna.

Franciskus av Assisi (1182–1226) lovsjöng den heliga lydnaden till Gud. Den höll det egoistiska jaget i schack, ”så att människan kan tjäna alla människor på jorden och inte bara människorna, utan också alla djur, tama och vilda”. I Greccio och i Siena byggde han reden åt turturduvorna, och om vintern försåg han bina med honung eller vin för att de inte skulle dö av kyla.

På ön Iona, på skotska västkusten, grundade sankt Columba på femhundratalet ett kloster. Irländaren Adomnán skrev kring år 690 en biografi över honom där han berättar hur helgonet vid ett tillfälle kallade in en av klosterbröderna till sig. Columba bad honom att tre dagar senare gå till öns västra del för att hålla utkik, ”ty efter den nionde timmen den dagen ska en gäst anlända från Irlands norra regioner, mycket trött och kraftlös, en trana som länge har kastats omkring av vindarna. Och utmattad kommer den att falla ihop på stranden nära dig. Lyft den varsamt och bär den till stugan intill. Under tre dagar och nätter ska den vara din gäst, och du ska omsorgsfullt betjäna den och ge den mat. Och sedan, efter de tre dagarna, när den återhämtat sig och inte längre önskar bo som pilgrim hos oss, ska den helt återställd återvända till de ljuva distrikt på Irland från vilka den kom.”

Brodern lydde. Han väntade. Och när tranan hade fallit ner på stranden lyfte han upp den och bar den till stugan. Han gav den mat och omvårdnad och fick för sin omsorg beröm av Columba, ”Gud välsigne dig min son”. Efter tre dagar hade tranan fått krafterna åter och gav sig av, precis som Columba hade förutspått. Vädret var vackert. Havet låg stilla nedanför henne.

Det är svårt att leva ett liv med omsorg om de förtryckta. Vi kommer att misslyckas gång på gång. Men våra försök blir ändå viktiga eftersom de vittnar om vilken Gud vi bekänner oss till. De hjärtlösa kristna gruvägare som år 1770 framträdde för den dödssjuke John Woolmans inre är alltjämt ett avskräckande exempel.

Annika Spalde, diakon
Pelle Strindlund, teol. kand.

Artikeln är en omarbetad version av ett kapitel i boken
Varje varelse ett Guds ord:
omsorg om djuren som kristen andlighet
(Arcus, 2005).