|
Sju av hans bröder dödades i den etniska spänningen - försvann och mördades av eller på order av en rebelledare. Harry Gerenius land har en våldsam tid bakom sig - men det är han och hans bröder som fått vara fredsmäklare. Harry är 30 år och valdes som ledare för det anglikanska brödraskapet redan som 24-åring. Det var till honom personligen som rebeller på båda sidor i konflikten kom och lämnade ifrån sig vapnen. Vilken var brödernas fredsmäklande metod? De bad. För befolkningen i broder Harrys land är bön lika med respekt - och där bemöts bön med respekt. När bröderna kommer gående i tyst bön lägger de stridande parterna ner sina vapen eller gömmer dem bakom ryggen - besvärade över att bära vapen inför bedjande personer. Och detta sker i september 2003 - inte för länge sedan på våra förfäders tid. Platsen är Salomonöarna - nordöst om Australien. Öarna har tillsammans 480 000 invånare - men för att förstå befolkningens situation behöver vi titta närmare på landets historia några ögonblick. Under andra världskriget kom japanerna till öarna. Kriget härjade. Efter freden -45 kom nordamerikanarna. Invånarna på den näst största ön vid namn Malaita började samarbeta med USA. Amerikanarna tog illegalt mark i besittning på den största av de fem huvudöarna - Guadalcanal. Deras samarbete med invånarna på Malaita ledde till att familjer därifrån blev nybyggare på huvudön. Den 7 juli 1978 nådde ö-gruppen frihet från den brittiska kolonisationens styre (men är fortfarande del i det brittiska samväldet). Då, -78, tillföll en del av de landområden som amerikanarna besuttit den nybildade regeringen som därpå lät bygga huvudstaden Honiara. 1982, när landets premiärminster för första gången härrörde från Guadalcanal, och inte från Malaita, kom den första fredsamma protesten från invånarna på Guadalcanal - en protest med krav på ekonomisk kompensation för att land berövats dem. I sex månader väntade invånarna på svar från premiärministern, men regeringen vågade inte godkänna kraven: Det skulle bara leda till än fler krav på ekonomisk kompensation. Enligt Harry är premiärministern Allen Kemakeza korrupt - har han med ekonomiskt stöd från både Kina och Australien finansierat både rebeller och sitt eget privata liv. I december -98 stal rebeller från Guadalcanal vapen från en polisstation. Intellektuella och inflytelserika personer från Guadalcanal uppmanar så unga Guadalcanal-bor att jaga iväg de inflyttade personerna som bor runt själva huvudstaden. Egentillverkade vapen kommer i omlopp bland Guadalcanals rebeller. Nybyggarna från grannön börjar våldtas och mördas. Sedan dess har två tusen personer dödats - enligt den egna hemliga polisen samt Röda Korset. Flest dödade finns bland Guadalcanalborna. Inflyttade Malaita-bor ute i skogen för att hugga ved på Guadalcanal-bors mark mördade vid ett tillfälle 18 markägare i en by. Polisen anklagas för att inte göra tillräckligt för att stävja konflikten. Många av poliserna är från Malaita. En del av dessa poliser splittrar kåren genom att ge både strategiska råd, vapen samt organisera raider som hjälp till Malaita-nybyggarnas rebellgrupp som vid det här laget ockuperar huvudstaden. Vi har kommit fram till år 2000. Våldet bara eskalerar. Det är nu brödraskapets medlande funktion kommer in i bilden. Regeringen ber brödraskapet att omgruppera polisen samt att ge dem själavård. Poliser kommer och ber att bröderna ska be med dem. För att urskilja brödraskapets roll behöver vi även titta närmare på religionens plats i landets historia: På 1840-talet kom kristendomen till öarna samtidigt med den brittiska kolonisationen, men fortfarande idag lever befolkningen i två världar: Andarnas och människornas. Alla har tilltro till att förfädernas andar lever kvar. Harry säger att veckorna efter att någon dött är det vanligt att deras andar ses tidigt på morgonen men även på kvällen. Han berättar om hur hans första egna erfarenhet av en ande, på en mörk kyrkogård, gjort honom rädd eftersom han inte visste vad det var. Fikon offras till andarna av dem som bevarat sin ursprungsreligion. Broder Harry säger: ”Förfädernas förbön är viktig. I naturen sker Guds handlande. Verkligheten går utöver vad vi ser med våra ögon.” Idag är 96% av invånarna kristna. 90% av dessa är regelbundna gudstjänstfirare varje söndag: Då äger den första mässan rum kl 06 i huvudstaden - för att alla ska kunna dela mysteriet. Honiaras katedral tar 4000 personer. Den anglikanska kyrkan är störst och innefattar 1/5 av befolkningen. Det är denna anglikanska kyrkas brödraskap som fått fokus i fredsförhandlingarna i landet. Den, ursprungligen brittiska, protestantiska anglikanska kyrkan har brödraskap - och systerskap - runt om i världen där människor delar sina liv med varandra i fattigdom, celibat och lydnad. Det s k melanesiska brödraskapet som grundades 1925 skiljer sig från alla andra: Efter tre års novistid avges bara ett tvåårigt löfte. Efter de fem åren som broder är man fri att lämna brödraskapet när som helst. I det patriarkala samhälle som Salomonöarna innefattas i förväntas män gifta sig och bilda familj. Det är också männen som nästan uteslutande äger den så väsentliga och omtvistade marken. Harry berättar att brödraskapets grundare Ini Koparia, som själv levde i celibat hela livet, ansåg att det var bättre att låta unga män vistas en tid som broder för att så erhålla goda erfarenheter som kan förändra den patriarkala strukturen till det positiva för kommande generationer. Harry kommer själv från Malaita och hans sex år äldre vice ledare är från Guadalcanal. Denna förenande konstellation var säkert en bidragande faktor till att brödraskapet blev fredsmedlare. Tillsammans är de färre än 200 bröder i landet - men jämfört med anglikanska brödraskap i övriga världen är antalet mycket stort i förhållande till befolkningen. Deras inriktning är att ge själavård och att utöva exorcism. Denna verksamhet gjorde att ”många kände till bröderna redan före kriget”. Harry berättar att förmågan att driva ut, vad han benämner som, onda andar det kommer i och med att man inträder i brödraskapet. Ingen har förmågan innan. ”Det är en naturlig gåva till brödraskapet.” Han säger att hans egen förbön har gjort människor friska från både fysiska och psykiska sjukdomar. Oavsett kyrkotillhörighet vänder sig människor till bröderna för hjälp. Men jo, ”personen måste lita på bönens makt för att bli frisk”, tillstyrker Harry. När oroligheterna bröt ut säger Harry att han och de övriga bröderna kände sig hjälplösa. Snart nog blev deras naturliga självpåtagna uppgift dock att upprätta flyktingläger samt dela ut tält och mat med statens stöd - varefter de ombads att eskortera människor från båda sidor i säkerhet. Sedan i maj 2000 närhelst en akut konfliktsituation äger rum - där rebeller på båda sidor skjuter mot varandra - samlas bröderna. Alla närvarande bröder måste vara överens om att gå in konflikten - utan konsensus; inget handlande. Handlandet består i att kärleksfullt vända sig till den som de upplever är större än dem själva: Handlandet består av bön. Före uppdraget bes en gemensam sändningsbön. Uppdraget är sedan delat: Hälften av bröderna ber för eget skydd medan övriga ber för de människor som tagit till vapen och som i detta nu skjuter mot varandra runt omkring dem. Tyst bedjande går de så i samlad trupp om 20 stycken rakt ut på stridsplatsen. Deras vitsvarta klädsel gör dem igenkännliga. Är bröderna för få tillkallas assistans av systrar. Harry säger att ”det är människornas naturliga vördnad för religionen som ger respekt för bönen. Brödraskapets enkelhet medför att man undviker att våldföra sig på oss. Vi ses som ’harmlösa’ - som en naturlig del av folket.” Efter att Harrys ärkebiskop gett klartecken började börderna gå ut till de militanta grupperingarna och erbjuda rundabordssamtal för att uppnå vapenvila och fred. Rebelledarna från Guadalcanal sa i början: ”Om regeringen går med på det.” Rebelledarna från Malaita sa inledningsvis: ”Vi ska försvara folket från Malaita med vapen.” Efter två månaders idogt arbete nåddes vapenvila. Under år 2002 börjar så vapen att anlända till brödraskapets huvudkontor i huvudstaden. De går också själva ut till rebellerna för att samla upp vapen. Detta sker under folkets tydliga önskan och påtryckningar. I juni 2003 ber premiärminister Kemakeza Australien om en polisiär insatsstyrka då den egna poliskåren inte är under kontroll. Guadalcanals främste rebelledare benämner Harry som psykopat. Rebelledaren har tidigare sett till att döda en pastor och en katolsk präst. Den senare som också var parlamentsledamot hade han tidigare själv stöttat. Nu vänds rebelledarens blickar mot brödraskapet som också blir till en ”fiende”. Rebelledarens män tar till fånga en välkänd broder, torterar honom i tre dagar varefter han skjuts till döds. Men detta vet inte bröderna om. De vet bara att deras broder försvunnit. Nyheten göms först undan. Sedan dödas ytterligare sex personer ur brödraskapet - varav en ”slaktas”.Den 24 oktober 2003 sker begravningen efter bröderna. Harry kallar dagen för ”långfredag”. Händelsen leder till att den siste rebelledaren ger upp. Denne sista person att ge upp är densamme som låtit avrätta de sju bröderna. Tillsammans med många andra rebeller är han idag fängslad. Fortfarande är mycket olöst på Salomonöarna - men den väpnade konflikten är över. Harry säger att brödraskapet bara hade intentionen att bidra till fred och inte att lägga sig i politiken - ”men det var nödvändigt att uttala sig om politiken för att få fred”. Harry berättar om begravningen efter bröderna - om tillresta brödraskaps-ledare från hela världen som ändå samlats just där vid just denna tidpunkt för en konferens, om sorgen som fortfarande finns kvar. Han har, som ledare för brödraskapet, inte riktigt haft tid att fullt ut bearbeta sorgen förrän nu: Harry har avslutat en tremånaders kurs i andlighet på en annan ö - hans egen ö-grupps forna kolonisationsmakt. På frågan om hur han orkade gå igenom allt det han varit med om svarar Harry Gereniu: ”Gud är så stor. Jag hade som ledare ingen annan att gå till än Gud. Det som hände var alltför fruktansvärt. Jag lade allt i Guds händer. Det var det absolut enda jag kunde göra. Så erfor jag Gud. Gud blev verklig. Den protestantiske, lutherske, fredsmäklaren och prästen Bonhoeffer, som själv fick erfarenhet av koncentrationsläger under andra världskriget, hans ord blev mina om att ’Där människan inte längre orkar mer - där tar Gud vid.’” Text och foto: Susanne Grimheden |