Häv ockupationen av Palestina!

Jag kommer här att argumentera för att vi ska bruka folkrätten som bas för vårt motstånd till den israeliska ockupationen av Västbanken inkl östra Jerusalem och Gaza (Golan).

Varför ska vi använda folkrätten som bas för vårt Palestina/Israel-engagemang?

Kyrkorna har inte försvurit sig åt någon biblisk rätt eller historisk rätt utan till folkrätt. Folkrätten reglerar förhållanden mellan stater. Den har vuxit fram främst under 1900-talet och fått en stark ställning i det internationella samfundet även om det finns fickor av motstånd mot folkrätten.
Folkrätten är en mera rättssäker grund än historisk rätt eller biblisk rätt. Att åberopa sådan rätt innebär att man alltid måste avgöra vilken punkt i historien som är den avgörande. Folkrätten ger oss ett instrument att handskas med dessa frågor om legitimitet och en fredlig rättsordning mellan länder på ett mera rättvist sätt. Folkrätten kan sägas att vara ett rättsmedvetande som växer fram i staternas samröre med varandra, såväl positivt som negativt. Folkrätten kan även skydda individer, såsom t ex de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten.

Folkrätten brukar indelas i den allmänna folkrätten och traktatsrätten. Den allmänna folkrätten kallas också för sedvanerätt. Denna rätt står över alla länders lagstiftningar. Den gäller alla. Traktatsrätten gäller emellertid bara dem som skrivit under och anslutit sig till traktaten.

Folkrätten är framför allt en 1900-talskonstruktion sprungen ur upplevelserna av krig och folkmord och strävan efter fred. Vissa försök görs att grunda folkrätten i naturrätten, men ett sådant synsätt har alltmera ansetts som problematiskt. Folkrättens utveckling har även med FN:s utveckling att göra, från samlandet av stater i ett Nationernas förbund 1919 som sedan upphörde medan Förenta Nationerna bildades 1945. De beslut som Säkerhetsrådet fattar är bindande för alla stater som är med i FN.

Vilken är den folkrättsliga grunden för att ockupationen ska upphöra?

I) Både Israel och en självständig palestinsk stat sida vid sida med Israel har sin legitimitet i ett FN-beslut, nämligen FN:s delningsplan för Palestina.

Vi går därmed tillbaka till FN-resolutionen 181 som lägger grunden till tvåstatslösningen. Här förutskickas ett judiskt hemland och ett arabiskt-palestinsk hemland i det gamla brittiska mandatet Palestina. Det kan invändas att generalförsamlingens resolutioner inte är bindande, men då denna resolution antogs den 29 november 1947 fanns inte säkerhetsrådet och därmed har generalförsamlingens resolutioner från den tiden ett starkare juridiskt värde än de resolutioner som antagits när det även funnits ett säkerhetsråd.

II) Territorium kan inte erövras med våld eller med hot om våld.

Det är sedan efter sexdagarskriget 1967 som den folkrättsliga grunden läggs för att ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem jämte Gaza skall hävas. Den folkrättsliga princip som gäller är att territorier inte kan erövras med våld eller med hot om våld. Denna tolkning av FN-stadgan skrevs ned 1970 men fanns med i diskussionerna redan 1967. Det hänvisas därför till denna princip i säkerhetsrådets resolution 242 från 1967 som stadgar att Israel ska dra sig tillbaka från ockuperat område samtidigt som alla stater i regionen ska ha rätt till säkra och erkända gränser.

Säkerhetsrådets resolutioner 242 (1967) och 338 (1973) som åberopas i principdeklarationen – den så kallade Osloöverenskommelsen – är den internationellt erkända grunden för att den israeliska ockupationen skall upphöra (se dock nedan). Den operativa frågan idag är om resolutionerna innebär att Israel skall lämna ifrån sig allt territorium på Västbanken (inklusive Östra Jerusalem) och Gaza eller blott en (stor) del därav.

Resolution 242 anger i op 1 att säkerhetsrådet "[a]ffirms that the fulfilment of Charter principles requires the establishment of a just and lasting peace in the Middle East which should include the application of both of the following principles:

(i) Withdrawal of Israeli armed forces from territories occupied in the recent conflict;

(ii) Termination of all claims or states of belligerency and respect for and acknowledgment of soveriengty, territorial integrity and political independence of every State in the area and their right to live in peace within secured and recognized boundaries free from threats or acts of force;

Resolution 338 från 1973 hänvisar till 242. Dessa resolutioner är inte bindande i sig, eftersom de inte är antagna enligt kapitel VII i FN-stadgan. De bygger emellertid på och bekräftar allmän folkrätt, vilket framgår av inledningen till op 1 ("...the fulfilment of Charter principles requires ..."). Friendly Relations-deklarationen från 1970, som utgör ett utvecklande av FN-stadgans principer, anger klart att "[n]o territorial acquisition resulting from the threat or use of force shall be recognized as legal." Resolution 242 hänvisar preambulärt till denna princip, när det står att säkerhetsrådet "emphasizes the inadmissibility of the acquisition of territory by war". Deklarationen antogs först 1970, men dess utformning var redan 1967 föremål för diskussioner i FN. I enlighet med denna princip har det varit statssamfundets folkrättsligt välgrundade inställning att krigsresultaten 1967 inte skall förändra några gällande gränser.

Den engelska versionen av res 242 är oklar i så måtto att den talar om "occupied territories" i obestämd form, men i samtliga övriga officiella FN-språk används den bestämda formen. Det var också en allmän uppfattning att även om den engelska versionen inte uteslöt förändringar av 1967 års gränser, så kunde det endast bli fråga om mindre och ömsesidiga justeringar. T ex skrev Jevgenij Primakov i en artikel publicerad i bl a New York Times 1969 att en uppgörelse skulle ha två element, israeliskt tillbakadragande från allt arabiskt territorium som ockuperats 1967 samt etablerandet av en rättvis och hållbar fred (Norton Moore, vol II, s 1092).

Brittiske dåvarande utrikesministern Sir Alec Douglas-Home höll 1970 ett tal med innehåll i stort sett att de framtida gränserna ska baseras på 1967 års gränser (Norton Moore, vol II, s 1119). Se bl a citaten från dåvarande brittiske utrikesministern Caradon och den amerikanske kollegan Dean Rusk i Paul, David, Security Council Resolution 242: Its Creation and Its Destruction (2000-02-16). Se även Caradon, A Plan for Middle East Peace, Norton Moore, vol II, s 1111, där det framstår som klart att vad Caradon avser är mindre justeringar i vapenstilleståndslinjerna för att t ex rätta till det faktum att dessa linjer skar av huvudvägen till Jerusalem och vägen till Hebrew University.

Det kan också tilläggas att "respekten för och erkännandet av suveräniteten, den territoriella integriteten och det politiska oberoende för varje stat i regionen" kan tolkas så att hela Västbanken och Gaza borde lämnas tillbaka till Jordanien respektive Egypten, vilka var herrar över dessa områden innan sexdagarskriget. I dagens situation skulle detta givetvis gälla Palestina, till vilkens förmån dessa stater avstått sina anspråk. /.../

Till sist måste det påpekas att det inte finns något som helst folkrättsligt stöd för en israelisk ensidig annektion av något ockuperat område. Detta gäller även om den skulle ske som ett svar på en palestinska självständighetsdeklaration. Viss folkrättslig förståelse för den israeliska ockupationen kan visas om den haft till syfte att möjliggöra en fred gentemot aggressiva grannar, dvs om den till sitt syfte varit temporär. En ensidig annektion till följd av våldsanvändning, däremot, är alltid folkrättsstridig. Det gäller givetvis även om annektionen inte omfattar hela det ockuperade området. Fotnotsvis kan det nämnas att den folkrättsrådgivaren vid israeliska utrikesministeriet Tal Becker åberopar exemplet Bophutatswana för att visa att en stat som är "too fragmented" inte kan erkännas. Ironin måste vara freudiansk. (Becker, Tal, International Recognition of a Unilaterally Declared Palestinian State: Legal and Policy Dilemmas, 2000, s 12) En annektion skulle vara ett grovt brott mot folkrätten. Händelser av denna typ måste mötas med mycket bestämda reaktioner.

III) Fjärde Genèvekonventionen

Är bindande för 189 stater inklusive Israel. Den tillkom 1949 och reglerar civilas situation i väpnad konflikt och under ockupation.

Den tredje grunden för att ockupationen ska hävas kommer därfär från den humanitära rätten, den fjärde Genèvekonventionen, som bl.a. stadgar att en ockupationsmakt inte har rätt att permanent flytta sin befolkning till ockuperat område.

Det är på grundval av den 1V Genèvekonventionen som t ex varor från bosättningar är olagliga. Det är även med grund i den Fjärde Genèvekonventionen som de judiska/israeliska bosättningarna på palestinsk mark är olagliga.

Anna Karin Hammar
som sammanställt artikeln