|
Efter fem timmars samvaro säger hon: "Gästfrihet är en grundbult i min andlighet." Hemma i Ramallah på Västbanken brukar hon samla människor till en måltid för att samtala om den situation som råder. Nu sitter hon i ett kök i Lund efter att ha tagit emot Kristna Fredsrörelsens ickevåldspris. Jean Zarus andra andliga grundbultar är mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter. Hon säger: "Idag förtrycker förtryckaren sig själv. Den politiska staten Israel gör något mot det egna landet. Rasism finns inbäddat i dess politik." (Jean Zaru syftar på det faktum att judar från överallt i världen lätt kan bli medborgare i Israel. De palestinier som bott i landet i generationer får inte bli medborgare, efterom de inte är judiska trosbekännare.) Trots långa förberedelser och i förväg betald transport hindrade de israeliska myndigheterna Jean att av hälsoskäl åka med ambulanstransport till Jordanien inför avresan till Sverige. Att lämna det egna landet via den israeliska flygplatsen för denna person med palestinskt pass var omöjligt. Det indragna tillståndet om ambulanstransport tillkännagavs henne på fredagseftermiddagen - strax före sabbatens inledande - "så att jag inte skulle ha möjlighet att överklaga." Jean menar att hon behandlas hårdare av de israeliska myndigheterna än en Hamasmedlem, eftersom hon som pacifistisk kväkare fullständigt motsäger propagandans bild av en palestinier som terrorist. Jean Zarus mor blev kväkare på grund av deras betoning av jämlikhet. Jean säger där vid köksbordet: "Jämlikhet är svårt i ett patriarkalt samhälle. Hur kan vi medvetandegöra och få människor att lyssna utan att avfärda varandras livssituationer?" Svaret på den frågan har lett denna kväkarledare att arbeta både globalt och lokalt. I sitt mångåriga volontärarbete med kvinnor i flyktingläger genom KFUK säger hon sig allt tydligare ha sett orsaken till bristen på fred och rättvisa. Hennes egen ökade medvetenhet om det politiska och det politiska våldet - "har öppnat dörrar", säger Jean. När hon är utomlands för att föreläsa säger hon sig vara på en pilgrimsresa för sanningen - vill hon föra kvinnornas berättelser vidare, vill hon bekräfta deras värde. "Kvinnor har varit dörrmattor så länge." "Självbilden ändras inte enbart genom en samhällelig befrielse. Därtill behövs en ändrad syn på det egna jaget. Även om den yttre strukturen ändras behövs dessutom den egna rollen i samhället omdefinieras i det egna varats inre. Trots respekt från hennes egen familj är det svårt för en palestinsk kvinna att finna egenvärde utanför densamma - i arbetsuppgifter utanför hemmet. Män identifierar sig traditionellt med sitt yrke. Kvinnor identifierar sig med sina relationer. Detta synsätt begränsar också männen.” En amerikansk professor och man kommenterade en gång en av Jeans föreläsningar med orden: "Men du ser inte förtryckt ut." Jean replikerade: "Hur ser en sådan ut?" Hon frågar sig: Är det i smutsiga kläder och med håret på ända som förtrycket sitter? Jean Zaru, som den medelklasskvinna hon är, vill undvika att någon gör sig till offer. Dess motsats, dock - är ömsesidigt beroende: "Kvinnor har socialt tagit till sig bilden av den som ständigt tjänar, där det alltid är korset som innebär seger, där det konsekvent är mer saligt att ge än att få. Att ständigt internalisera denna självbild utan att först erfara ett grundläggande egenvärde förminskar vår självbild. Vi måste själva erkänna vårt värde. Häri ligger en väg till jämlikhet: vi behöver ha både något av Marta och Maria i oss - inte bara ge men också få ta emot. PA, den palestinska myndigheten, erkänner nu kvinnans arbete. Vi kvinnor i Palestina upprätthåller hela himlavalvet - inte halva, vi får ta ansvar för hela samhället, till exempel är det kvinnor som är först på plats för att rädda det som räddas kan när de israeliska myndigheterna förstört deras hem - som tar hand om familjen på alla sätt i de ständiga krissituationerna. Problemet är att vi inte är en del av beslutsfattandet. Jag kan lukta till mig orättvisa: det är vi kvinnor som har burit vidare både den kulturella och den religiösa traditionen, men vi har inte ifrågasatt dem." Jean Zaru vill förmedla att religionen i Mellanöstern har stärkt kvinnans underordning. Fattigdom har bidragit till ett ökat segregerande klantänkande: "För mig är religion att binda samman mig med andra. Därför behövs befrielseteologin." Jean Zaru är en av tre kvinnor i det befrielseteologiska centret Sabeels styrelse. Hon säger: "Den som är förtryckt har inte många val: 1) Dra sig tillbaka - emigrera/bli passiv. Jean talar för ett kvinnors ledarskap, som bland annat innefattar konsensus. Hon berättar att utbrändhet spridits bland palestinska kvinnor - att det ökade trycket på kvinnorna lett till ökade antal skilsmässor: "Vi lever i ett gigantiskt fängelse - på en enorm begravningsplats. Nu behöver vi tid för att läka såren - att finna vårt dagliga bröd." Problemets ursprung finner denna kristna ledare i den sionistiska tanken på en religiös stat: ”Jag vill inte vara diskriminerad på grund av min tro.” Hon menar att i samhället av idag kan vi inte bygga religiösa stater. ”Detta är inte ett problem för endast judar, muslimer eller kristna, utan ett världsomfattande problem. Jag tror på pluralism.” Hon frågar sig om majoriteten av judarna, den majoritet som lever utanför staten Israel, inte kan praktisera sin tro. ”Att genom gudomlig lag hävda en religiös stat utan att ge samma rätt till palestinierna är exkluderande.” De européer som sitter där runt köksbordet tillsammans med Jean kan med lätthet finna exkluderande drag i vars och ens respektive kyrkotillhörighet genom historien och i samtiden. Där runt köksbordet går tankar och ord även till den bön som varje ortodox judisk man ber dagligen i Israel och runt om i världen: "Tack, Gud, för att jag är född man och inte kvinna, jude och inte hedning." Jean Zaru finner hopp i människors uthållighet, förmåga att bekräfta varandra samt i internationella nätverk: "Förtrycket till trots kan många se människan bakom fienden - finns det hjälpsamhet och delande." Susanne Grimheden |