Före och efter

Syster Jacinta Fidow kommer från Samoaöarna. Hon anser och ser att den egna kulturen behöver vara närvarande i mässan för att människor ska beröras: ”Det egna sammanhanget är nödvändigt för att tolka Guds ord.” Gudstjänstens liturgi hemma hos henne, på andra sidan jordklotet sett från Sverige, kan ta sig uttryck i att en gris bärs fram i procession längst fram till koret vid stora högtider. Mat är väsentligt i hennes kultur och till en gäst ska man ge det bästa. Så får Gud en gris!

”I processionen dansar en lättklädd kvinna till traditionella rytmer - flankerad av tatuerade män iklädda endast höftskynke. Ju bättre de dansar desto högre tjuter församlingen i glädje där processionen drar fram genom kyrkan.”

”Men så ska väl inte du säga/bete dig – du som är nunna.” Både kvinnor och män har gett henne denna kommentar genom åren. Hon vill ge ord åt kyrkans strukturella problem. Jacinta säger att historiskt har det att vara nunna, i den katolska kyrkan där hon är syster, varit ett sätt att hålla kvinnor på plats - nedtryckta. Hon ackompanjerar sina ord om hur en nunna ska vara med en spelat vän grimas. ”Men nu finns progressiva krafter i ledningen för katolska kommuniteter för kvinnor runt om i världen - även om de traditionella manliga maktstrukturerna de senaste åren stramat åt livsutrymmet.” Hennes sammanhang under denna tid har varit Australien: ”Kvinnor har utestängts från teologiska seminarier, allt mer konservativa kardinaler har utnämnts av påven. Prästernas hellånga svarta klädnad - som länge legat på hyllan då man sett att de distanserat prästerskapet från folket - tas åter i bruk.”

Om en månad ska hon hem, ja nästan i alla fall; till Nya Zeeland - för att bli novismästare åt den 580-hövdade kommunitetens nya systrar. Jacinta säger att syftet med de två novisåren är att göra dem till kritiskt tänkande systrar. Vad kan då göras åt de försämringar som hon ser i kyrkan? Hon säger att vi alla har att verka i vårt eget sammanhang. Hon själv kan ”visa på Guds kvinnliga ansikte. Maria var med på Pingstdagen - det får vi inte glömma.” Som en motvikt mot s k traditionella manliga maktstrukturer lyfter hon fram barmhärtigheten som en viktig ingrediens i trons utförande.

Sin egen medvetenhet har hon fått i sin teologiska utbildning som syster. Vid 20 års ålder, efter att ha sökt sin väg och så brutit en förlovning, gick Jacinta in i den kommunitet där hon själv fått sin skolundervisning; Missionaries of Mary’s sisters. Kommunitetens fokus är att låta Jesus mor Maria vara en förebild för deras eget liv samt att finnas just där andra ordnar och kongregationer inte vill vara. På 90-talet arbetade hon som barnmorska i ett slumområde i Bangladesh. Marias systrars missionärer finns idag i 29 länder spridda runt om i världen. Syster Jacinta säger: ”Det finns inget viktigare än fred på jorden – och utan rättvisa; ingen fred.”

En månad senare finns en serenitet över syster Jacintas ansikte och ord. Hon har precis avslutat en 30-dagars retreat i norra Wales på St Beuno’s jesuitiska retreatcenter. Hon börjar tala efter den månadslånga tystnaden - tala om sin nyvunna erfarenhet. Inga frågor behövs. Det som var tänkt att bara bli en fortsättning på samtalet, får en ny vändning:

Hon säger att hon vill börja med en bekännelse: ”Jag har varit syster i 26 år och det är först nu jag börjat inse vad det är att följa Kristus. Jag kommer att bli opopulär och ensam - men varför skulle det bli annorlunda för mig än för Jesus? Att vara obekväm, ja, det är den svåraste delen av efterföljelsen. Nu finns en beslutsamhet och ökad medvetenhet i mig - för de minsta. Till Jul vill jag bjuda in de prostituerade som lever under broarna. Jag ser Gud tydligare i andra nu. I vår kongregation undervisar vi med datorer som hjälpmedel - vi undervisar för att unga människor ska bli framgångsrika men i stället för materiella hjälpmedel behöver vi ge mer kärlek: Vår värld är fortfarande korrupt. Vi har inte lyckats ge kärlek. Jesus värden och attityd har inte börjat genomlysa samhället. Dessa behöver förverkligas i mitt liv.

Nu vill jag att mina noviser också ska utbildas för att brinna för de fattigaste! Jag vill utbilda noviserna livsbejakande. De tre klosterlöftena kommer att ses ur ett skapelseteologiskt perspektiv. Hon nämner den radikala teologen Mathew Fox ”som tystats” av den katolska kyrkan. ”Vi behöver inte vapen för att ta kål på vår tillvaro. Kärlek till skapelsen i sin helhet är det mest akuta i vår värld. Om vi som nu bara fortsätter att våldta naturen har vi snart inget liv kvar. Jag önskar att våra noviser kommer att se sig som livgivare; medförsonare i världen - med celibatlöftet som en uppgift relaterad till världen och till alla, med fattigdomslöftet som en uppgift att vårda allt, med lydnadslöftet som en uppgift att tjäna jorden.”

”När mitt liv slutar tror jag att jag kommer att få frågan: ’Har du älskat?’ Jag grät när jag gick igenom övningen (i den ignatianska 30-dagars retreaten) om uppnående av Guds kärlek. Jag tänkte: ’Nog med ord. Nu är det handling som gäller.’ Nu känner jag mig tryggare - friare - att gå in i framtiden. Lever jag evangeliet kan jag utan aggressivitet säga till min biskop; ’vi är på fel väg’. Rädslan för styrkan i kvinnor bland den katolska kyrkans hierarki skulle kanske kunna botas om vi alla gick igenom en 30-dagars retreat: Det är bara de personer som är inne i systemet som kan ändra på saker och ting - som kan avsäga sig makten - prestigen. Lever jag inte medvetet tar jag bara upp plats. Medvetenhet om vad jag gör och vart jag är på väg kan förverkliga kärleken. Den som smakat Gud har tillit till att gå vidare.”

”För en tid sedan sa en vän till mig: ’Vill du vara god eller vill du följa Jesus?’ Först nu förstår jag vad hon menade: Nyckeln är relationen med Jesus. Den har djupnat denna månad. Retreaten har gjort mig mer sann. Förut trodde jag att jag visste vad Kristus vill. Nu har jag lärt känna Kristus!”

”Vår ondska är när vi lever ut motsatsen till det vi är kallade att vara som människor. Viktigast i livet för mig personligen är att leva det liv Gud menat för mig. Jag hoppas få fortsätta komma hem - varje gång lite närmare.”

Text och foto: Susanne Grimheden