Det finns något fridfullt över henne – något påtagligt gott. Vi träffade Sahar på en fest. Vi satt nedsjunkna i samma soffa med varsin tallrik i knäet och varsitt glas i handen. Musik i bakgrunden. Ett sorl av röster. Det hade lika gärna kunnat vara här hemma i Sverige. Men det var det inte.
Sahar Qumsiyeh är lång och smal. Hennes mörka hår inramar ansiktet. Där glimmar två intelligenta ögon. Jag lär känna Sahar som rak, ärlig och samtidigt mjuk. Hon beklagar att hennes studenter inte är studiemotiverade. Orsaken är kriget. Sahar är en ung universitetslärare i matematik. När det är utegångsförbud passerar stridsvagnar utanför dörren till hennes hem. En student från universitetet sköts ihjäl av en soldat häromdagen.
Vi befinner oss på Västbanken. Soldaterna är israeler. Stridsvagnarna som passerar utanför Sahars hem tillhör den israeliska militären. Sahar är palestinier. Hon kommer från julens centralort.
Sahar berättar om en av många resor hem genom otillgängliga landskap, på steniga traktorvägar – hem till Betlehem. ”Jag väntade två och halv timma tills Zuhair kom. Han är den kollektivtaxichaufför som jag vanligtvis åker med. Han sa att han skulle ta med mig trots att jag blev den nionde personen i en bil för åtta passagerare. Innan vi åkte gav Zuhair mig sin extranyckel till bilen – att lägga i min väska. Han sa att ibland tar soldaterna hans bilnyckel och sticker därifrån, så han behöver gömma reservnyckeln så att de inte tar den också. Till slut kom vi till den sista avspärrningen – checkpointen. Vi stannade och soldaten bad oss gå ut ur bilen. Vi stod vi sidan av taxin medan soldaten genomsökte väskorna. Han tömde väskornas innehåll på vägen och sen slängde han även väskorna på vägen. Därefter började han leta igenom taxin. Han fick chauffören att skruva isär en del av motorn för att se om något var gömt där. Han sa att inga gardiner var tillåtna i bilen, så han tog sin kniv och skar sönder alla gardinerna i taxin. Vi hade tur. I andra bilar skär soldaterna upp sätena.”
Vi sitter där bekvämt i soffan. Maten är uppäten. Glasen är påfyllda. Vi sitter på ockuperad mark inte långt från en byggarbetsplats där den så kallade säkerhetsmuren byggs av Israel – den åtta meter höga betongmur och det tre meter höga stängsel som andra kallar ”världens största fängelse”. Färdigbyggd kan muren komma att mer än halvera de palestinska områdena.
Sahar fortsätter: ”När jag tänker på våra liv här känner jag mig verkligen tacksam över att vara här. Det är konstigt hur många saker blir så betydelselösa när jag ser vad folk här går igenom. Människor här hanterar avspärrningar, arresteringar och förödmjukelser varje dag. En av studenterna i taxin på den där resan hem – hennes bror sköts vid en avspärrning. Nu när hon ska passera avspärrningar kontrolleras hennes ID mycket noga och hon behandlas ännu sämre än andra. Jag önskar så att all smärta och allt lidande som mitt folk får utstå skulle upphöra, men det finns inget jag kan göra åt det.”
Ett julmail anländer till Sverige från Betlehem. Sahar vill dela med sig av orden även till dig – allt medan israeliska stridsvagnar passerar utanför hennes hem. ”Även om jag bor alldeles i närheten av universitetet är det ibland en avspärrning på vägen dit. Studenterna tillåts inte passera, men soldaterna släpper vanligtvis igenom oss lärare. Det är totalt meningslöst att komma till ett tomt universitet helt utan studenter. Detta har hänt allt oftare på sistone. Ibland undrar jag varför vår befriare skulle välja en sådan orolig plats att födas på! Ibland tänker jag för mig själv: ”Kunde han inte ha valt en mer fridfull plats?” Men jag har kommit att förstå varför han valde att födas just här. Han försöker visa oss att verklig fred bara kan komma till stånd genom honom – genom det han står för. Jag hoppas att du också kommer att känna den friden när du firar Jesus födelse.”
Susanne Grimheden