Under den allra första kristna tiden utsågs biskopar först och främst utifrån moraliska dygder, men också utifrån kunskap i retorik: Biskopen skulle vara en god förebild för
sina medmänniskor samt ha pedagogisk förmåga för att kunna undervisa väl. Dessa kriterier gällde även för statliga ämbeten och var därför inte specifika för den kristna kontexten.
Men det fanns även sådana: Professor Samuel Rubenson lyfter fram att det i patristiska texter även finns belägg för tanken att biskopen skulle ha god kännedom om de kristna
heliga skrifterna samt vara en andligt mogen person. Han tillägger: ”Det borde gälla även idag.”
I Svenska Kyrkan har röster höjts mot att endast förtroendevalda och präster har rösträtt i biskopsvalen – vilket exv hindrar stiftets diakoner från att göra sina
röster hörda i omröstningen. Detta kan vara högst berättigad kritik men samtidigt kan vi jämföra detta med att det i den anglikanska kyrkan av idag fortfarande inte
existerar några egentliga val över huvud taget: Där har varje biskop en hemlig lista med tänkbara personer – som visserligen även andra utöver biskopen själv kan föreslå
tillägg till, men biskopen avgör själv tillsammans med en handfull personer i en nämnd vem som ska bli dennes efterträdare.
Dessa rader är ett bidrag till urskiljning beträffande det kommande biskopsvalet i Lunds stift – men personerna som deltagit i undersökningen som ligger till grund för
artikeln kommer från olika delar av landet:
A) Femtio personer som skrivit under det s k IKT-uppropet till stöd för homosexuella – och det beslut kyrkomötet tagit om möjlighet för homosexuella att få kyrklig
välsignelse över ingånget partnerskap – erbjöds att ge ord åt vilka egenskaper en kontextuell biskop bör ha; ett ord för varje ämnesområde; dialog, befrielseteologi,
ekumenik samt feministisk teologi.
B) De präster som skrivit under IKT-uppropet och som hittills lyfts fram som biskopskandidater för Lunds stift har erbjudits att på 1/2-1 A4-sida ge sin syn inom
ovanstående fyra områden.
C) En biskopssekreterare, som arbetat nära två biskopar, torde veta vad som krävs av en väl fungerande kontextuell biskop – och har därför erbjudits att med
sammanlagt fyra meningar definiera behovet inom ekumenik, befrielseteologi, dialog och feministisk teologi.
Nedan ska således i all enkelhet prästers längtan efter biskopliga egenskaper (A) och biskopskandidaters insikter (B) lyftas fram. De senare ska ses i ljuset
av en biskopssekreterarens kunskap om det faktiska behovet (C). Denna får bli vår metodologiska balansvåg.
Kommer prästernas längtan att vara homogen?
Kan biskopskandidaterna känna igen sig i prästernas önskemål?
Kommer biskopssekreterarens insikter att harmonisera med kandidaternas?
Den som läser får se.
Biskopliga egenskaper
Av de 50 personer (25 kvinnor och 25 män) som ombetts att ge ord åt vad de anser vara nödvändiga egenskaper hos en biskop svarade 28% (6 kvinnor och 8 män).
Det oftast använda ordet för att beskriva en kontextuell biskop var öppen (4 gånger). Denna egenskap önskades inom dialog och ekumenik. Därutöver valde en person
att använda ordet erfaren för att beskriva biskopen inom samtliga fyra områden, medan en annan person valde att för samtliga fyra områden lyfta fram ordet befrielseteolog.
Modig/orädd förkom 3 gånger – inom dialog och befrielseteologi. Radikal förekom 2 gånger – inom befrielseteologi och feministisk teologi, liksom även ödmjuk – inom dialog,
klarsynt/medveten – inom befrielseteologi, lyssnande – inom ekumenik och dialog och nyfiken/nyfikenhet – inom dialog.
Biskopens egenskaper som utövare av religionsdialog var; öppen, modig, lyssnande, nyfiken(het), vidsynt, befrielseteolog, kunnig, varm,
ödmjuk, integrerad och erfaren.
De egenskaper som önskades hos biskopen som befrielseteolog var; konkretisera, kunnig, ”down to earth”, reflekterad, underdog, medveten/klarsynt,
befrielseteolog, seende, radikal, orädd/modig, solidarisk och erfaren.
Samtliga ord som användes för att beskriva biskopen som ekumen var; dialoginriktad, integritet, öppen, förankrad, identitet, befrielseteolog, inte dumluthersk,
mediasynlig, prestigelös, lyssnande, erfaren och uthållig.
Inom feministisk teologi fanns önskemål om en biskop som är; konsekvent, kompromisslös, tolerant, inkluderande, jämvikt, berikande, befrielseteolog,
inte särartsinriktad, nutidsreflekterande, radikal, spjutspets, jämställd, erfaren, vis.
Ovanstående utgör sammanlagt 41 egenskaper – av 56 möjliga. Är det en splittrad längtan prästerna ger uttryck för eller är det rent av en möjlig personlighet
som träder fram bakom orden? Finns dylika personer som den här ovan beskrivna? Kan det vara så att IKT-uppropets kontext bildar en möjlig ram för att faktiskt
finna lämpliga personer för en biskopsstol? Låt oss gå över till biskopskandidaterna och låta dem själva ge ord åt sina reflektioner och ställningstaganden:
Kandidaterna
Margareta Brandby Cöster
Kontextuell teologi i fråga om
religionsdialog, befrielseteologi,
ekumenik och feministisk teologi
Att teologi är kontextuell innebär, som jag ser det, att den ”är beroende av den situation” teologen och hennes omgivning befinner sig i. ”Situationen” är
alltid människor, våra erfarenheter, våra behov och vår nöd. All god teologi är därför kontextuell.
Svenska kyrkan har en evangelisk-luthersk ordning – och själva denna benämning tycker jag är ett uttryck för en kontextualitet. Det oföränderliga evangeliet
knyts till och talas in i den föränderliga situationen, som måste tas på allvar i varje tid (så som Luther gjorde). I vår evangelisk-lutherska kyrka väljs därför
biskopen av ”kontexten”. Det betyder bland annat att biskopens uppgift är att synliggöra och ge stöd åt alla de kompetenser, ambitioner och behov som stiftet rymmer.
Alla organisationer, också kyrkan, riskerar lätt att identifieras med den synliga makten. En ”kontextuell biskop” har därför ett särskilt ansvar att också synliggöra
det och dem som riskerar att glömmas och gömmas.
För de fyra områden som jag blivit ombedd att kommentera betyder detta bland annat:
Religionsdialog: Religion är inte bara ett system av traditioner och riter. Det är alltid konkreta människor av kött och blod, med mänskliga erfarenheter
och förhoppningar, som har en religion. Religionsdialog handlar, som jag ser det, därför inte bara om att jämföra religiösa system och traditioner. Religionsdialog
är också - och kanske i första hand - att möjliggöra för människor att dela erfarenheter och bearbetning av det egna livets många vardagliga problem och möjligheter.
Religionsdialog kan lära oss mycket om religioner, men viktigare tror jag är att vi i religionsdialogen kan lära oss något av andra människors religiösa liv.
Befrielseteologin har hjälpt oss se att människors fattigdom och marginalisering kan brytas. Lärt oss att kyrkans tro och texter rymmer bilder och
berättelser som kan ge röst åt dem som annars tystas och osynliggörs. Därmed har befrielseteologin i första hand i Latinamerika, Afrika och Asien hjälpt de europeiska
kyrkorna att se delar av traditionen och de bibliska berättelserna som vi annars riskerar att glömma eller gömma. De har gjort tydligt att befrielsens budskap har något
att säga till människans hela liv, socialt och existentiellt, estetiskt och ekonomiskt.
Ekumenik är inte en strävan efter kyrklig uniformitet. Inte minst Kyrkornas Världsråd har lyft fram två viktiga ting i det ekumeniska arbetet. Det första gjordes
av generalförsamlingen i New Delhi 1961. Där formulerades målet som den lokala gudstjänstgemenskapen i den gemensamma måltiden. Ekumenik är därför inte i första hand
att tycka lika men att mötas i mångfald och uttrycka att vi alla lever av Guds gåvor på gemensamma betingelser. Det andra är påminnelsen om att ordet ekumenik, oikoumene,
betyder hela den bebodda världen. Därmed är ekumenik också en betoning av att vi hör ihop i solidaritet och mångfald.
Feministisk teologi påminner oss om att ”patriarkernas Gud inte är patriarkatets Gud”, som jag tror att Elisabeth Moltmann en gång uttryckte det. Därmed hjälper
den feministiska teologin oss att få upp ögonen för att patriarkatet riskerar att knyta makten till det självklart mäktiga. På så sätt kan vi tydliggöra att rikedomen
i mänskligt liv är beroende av att ingen, på grund av sitt kön, av dem som har makt skall frånkännas rättigheter och möjligheter som hon eller han annars skulle ha.
Margareta Brandby-Cöster
Monica Eckerdal Kjellström
Kontextuell teologi
Vi har fått en förfrågan att skriva några kommentarer om kontextuell teologi utifrån fyra olika teman. Förfrågan når oss när vår kontext är semester,
hus målning och resa.
Min utgångspunkt är att teologi som inte är kontextuell är ointressant för människor som lever idag. Som historia och teologihistoria är det intressant. Men om teologin
inte färgas eller tillåts färgas av den tid, den situation och den miljö där den formuleras blir den obegriplig. Att Gud är den samma betyder inte att teologin är det.
En icke-kontextuell teologi blir med en annan bild totalt stum i vår tid. Det finns ingen bärighet och ger inte heller någon förklaring.
I någon mening är all teologi kontextuell. I alla fall när den växer fram och formuleras. Problemet uppstår när en ”teologi” upprepas som en allmängiltig sanning och
tolkning i tid efter tid långt efter det att kontexten förändrats.
Det betyder inte att den teologi som formulerades för länge sen är ointressant. Den är viktigt som ett uttryck för hur teologi och dogmer formulerades då.
Vårt uppdrag är att reflektera kring den teologin utifrån den kontext vi befinner oss i idag.
Det är viktigt att komma ihåg att också Luthers tolkning, som det ganska ofta raljeras med i vår tid, i högsta grad var både kontextuell och omvälvande när
Luther formulerade den.
Befrielseteologi och feministteologi är två uttryck för kontextuell teologi som båda har fört fram viktiga perspektiv som inte uttryckts, inte uppmärksammats,
förtryckts, negligerats eller förtigits inom teologin.
Befrielseteologins perspektiv handlar om de fattigas, marginaliserades och utsattas situation kan förändras och feministteologin lyfter fram att patriarkernas
Gud inte är patriarkatets Gud. Både befrielseteologin och feministteologin påminner oss om oerhört centrala perspektiv som måste finnas med i den teologiska
tolkningen. Samtidigt är de formulerade i en specifik situation och en speciell kontext och dess perspektiv blir därför annorlunda i vår kontext.
Vad gäller ekumenik och religionsdialog handlar det inte om att övertyga för att omvända och nå enhet och samstämmighet. Ekumenik handlar om att mötas med respekt,
var och en trygg i sin identitet. Och att utifrån det kunna glädja sig åt både det som är enhet och det som är mångfald. Att sträva mindre efter att nå enhet och mer
efter förståelse och samverkan. Religionsdialog är nödvändig. Det handlar inte längre enbart om att mötas ute i världen utan också om att mötas hemma i den egna
församlingen eller det egna kvarteret. Religionsdialog handlar om möte mellan människor med olika tro och religion. Ett möte som sker med både respekt och nyfikenhet.
Monica Eckerdal Kjellström
Per Eckerdal
För mig innebär teologi att reflektera över mötet mellan Guds verklighet och vårt nu, just där livet pulserar för oss i denna stund. Det innebär att varje
teologisk reflexion som övergår till att bli ett teologiskt system är något riskabelt. Det innebär också att vi kan inspireras av, men inte okritiskt överta eller
efterapa andras teologiska reflexion. Det gäller både vad som tänkts tidigare i historien, men också vad som formuleras i andra kulturer just nu. Teologi måste spetsas
på ett sätt som gör den både tids- och kulturbunden om den skall vara adekvat för människors (vår) livskamp. Detta är för mig i grunden vad som gör all teologi till
adekvat kontextuell teologi.
I vår kultur har vi uppenbara problem att formulera autentisk och nurelaterad teologi. Istället formulerar vi alldeles för ofta vad som mest blir teoretiska excesser.
En grundorsak till detta tror jag är att vi tappar helheten i livet. Teologi kommer då att syssla med det ”religiösa”, en marginalföreteelse utan tydlig koppling till det
som är vårt livs lycka, oro, lidelse och längtan. Teologi som bär vidare skall tvärtom kännas ända ner i magen.
I det teologiska arbete som skett under senare år är befrielseteologi och feministisk teologi bra exempel på en kontextuellt framsprungen teologisk reflexion. Det ger
oss i vår nordiska kultur inspiration och infallsvinklar.
Ekumeniskt arbete och religionsdialog är i grunden samtal. Som varje samtal kräver den ett tryggt ”jag” för att kunna möta ett tydligt ”du”. En tryggare självkänsla
i Svenska kyrkan innebär att vi kan vara öppna i våra samtal, med glädje bekräfta varandra och inte tappa bort den gemensamma utmaning vi har på den jord vi ärvt.
Per Eckerdal
Anne-Louise Eriksson
Då Anne-Louise Eriksson ej nåddes i tid av information ang längd på text är den här efterföljande texten längre än övrigas. Anne-Louise Eriksson bär inte ansvaret
för detta.
Några av oss vars namn förekommer i samband med det stundande provvalet till biskop i Lund har, via Susanne Grimheden fått en förfrågan från IKT om att skriva något om hur
vi tänker om fyra olika teman: religionsdialog, ekumenik, befrielseteologi och feministisk teologi.
Jag bejakar varje uttryck för att ”teologisk grundsyn” är av betydelse för bedömningen av en tänkbar biskop men måste medge att jag samtidigt finner det en aning svårt att veta
hur jag bäst skall besvara önskemålet om att skriva något mer utförligt om dessa fyra teman. Att skriva utförligt om detta kräver tid och arbete på ett sätt som svårligen låter
sig göras på de ca 10 dagar som ställts till förfogande. Så trots önskemålet om utförlighet, får detta ändå bli rätt summariskt och därför hänvisar jag också till en del som jag
skrivit förr. Somligt av det går att ladda ner via länken nedan.
Min teologiska grundsyn är offentlig och känd sedan tidigare. Kanske kommer den, och dess släktskap med kontextuell teologi, bäst till utryck genom den bild
av ”teologins uppgift”, som jag ofta använt under senare år. Jag började utveckla detta i boken Kvinnor talar om Jesus och nu senast i en artikel med rubriken ”Kyrkan och
den postmoderna utmaningen”.
Där skriver jag bl. a. att teologens uppgift kan vara ”att likt malmletaren ta sig igenom berget på jakt efter en malmåder som redan finns där, det vill säga på jakt efter
de ord om Gud som överensstämmer med hurdan Gud egentligen är. Eller också är uppgiften trädgårdsmästarens, som tar frön från tidigare blommor och planterar nya.
Ibland planteras fröna i annan jordmån och i ett annat väderstreck än tidigare vilket på sikt kan förändra plantans form och färg. Kristen tro förändras med andra ord.
Inte bara på ytan så att vi uttrycker vad vi tror på ett nytt sätt och med hjälp av ett nutida språk, utan också på djupet så att vi faktiskt tror annorlunda.”
Båda dessa förhållningssätt kan säkert uppfattas som kontextuella, men medan malmletar-modellen tillåter att de teologiska frågeställningarna styrs av sin kontext … svaren
finns ju redan en gång för alla, så ser trädgårdsmästar-modellen (vilken ligger mitt hjärta närmast) teologin som kontextuell till hela sitt väsen. Inte bara det liv som
vi försöker tolka och förstå teologiskt präglas av våra kontexter, utan också ”svaren”. Också vår upplevelse och förståelse av Gud bestäms av ”kontexten” i vilket det formuleras.
Guds tilltal är i grunden alltid kontextuellt. Det är en ofrånkomlig konsekvens av kristen inkarnationstro.
Personligen talar jag heller om detta som ett konstruktivistiskt teologiskt förhållningssätt snarare än ett kontextuellt eftersom det är viktigt för mig att betona att
teologin dvs. orden om Gud, alltid är skapade/konstruerade. Det betyder inte att teologin är påhittad, men att orden om Gud inte är oföränderliga och givna en gång för alla,
utan något som ständigt blir till genom Guds pågående tilltal som vi har till uppgift att tolka och besvara. Men som i alla andra tolkningsprocesser pågår även här ett maktspel.
Vem äger tolkningsföreträdet? Vem avgör vad som är en riktig tolkning?
Jag har på senare år mer och mer kommit att fundera över kyrkans demokratiska process just på grund av att jag har den här uppfattningen om teologi. Teologins plats är kyrkan.
Eller snarare tvärt om; Kyrkan är vi som tillsammans gör teologi, dvs. försöker uppfatta, tolka och besvara Guds pågående tilltal. Och som kristna gör vi teologi med hjälp av
den tradition vi lever i och utifrån den ”samtidsanalys” vi förmår göra.
Både i artikeln ”Kyrkan och den postmoderna utmaningen” och i kapitlet ”Demokrati och kyrka – en reflektion över Svenska kyrkans demokratiska identitet” som jag skrivit i
Demokrati är en successiv uppenbarelse (SKU 2005:2, en utredning beställd av Kyrkostyrelsen) argumenterar jag för att kyrkan är en besvarande gemenskap. Jag tillåter mig
att citera mig själv igen: ”Genom den värld i vilken vi existerar som enskilda och församling, är vi tilltalade av Gud. Medvetet eller omedvetet svarar vi i varje ögonblick
i ord och handling, genom lära och liv, på detta tilltal. Det gör alla. Men vad som gör oss till kristen kyrka är när vi, för det första, uppfattar tilltalet som Guds tilltal
och för det andra, försöker formulera vårt svar i gemenskap med alla dem som tror att Gud ger sig till känna med sin vilja och kärlek i Jesus Kristus.” Eftersom teologins plats
är kyrkan, och kyrkan är vi som möter Guds tilltal, tolkar och besvarar det, är teologi alltid med nödvändighet kontextuell.
Vad betyder nu detta för de tre teman IKT efterfrågar?
Om feministteologi har jag ju skrivit en hel del förut, men aldrig något om vare sig religionsdialog, ekumenik eller befrielseteologi. Jag har inte heller någon teologi
för dessa tre teman, och kan naturligtvis inte heller åstadkomma detta på rak arm. Men låt mig ändå försöka säga något om hur min teologiska grundsyn påverkar mitt förhållningssätt
till dessa teman.
Religionsdialog
De många religionerna utgör idag en ofrånkomlig del av den kristna erfarenheten. Som allt annat i livet utgör religiös mångfald en del av de ”tilltal” vi har att förhålla
oss till. Också mötet med människor av annan tro genererar i mig frågan: vad vill du mig/oss nu Gud? Vad vill du säga mig/oss, lära mig/oss, visa mig/oss genom detta? Vad
förväntar du dig av mig/oss?
Också i dialogen med andra religioner finns det all anledning att göra sig medveten om vilka maktförhållanden som råder. Personligen hör jag till dem som tvekar inför att söka
enhet mellan religioner genom att hävda att vi ”egentligen” tror på samma Gud. Det är möjligt att det är så men vems Gud i så fall? Och varför måste vi vara och tro lika för att
kunna respektera varandra och leva tillsammans? Där kyrkan är, vare sig det nu är en församling i Malmö inom vars geografiska gränser många olika religioner ryms eller en
landsortsförsamling där alla innevånare tillhör Svenska kyrkan eller någon frikyrka, har vi kristna alltid till uppgift att reflektera över, och i ord och handling uttrycka,
vår kristna identitet. Det betyder att också reflektera över vad vi är till skillnad från andra, och var vi är lika andra. I dialog med de andra kan vi få hjälp att se oss
själva och tillsammans upptäcka vad ”religiositet” betyder i den verklighet vi delar med varandra.
Men även om ”ett kristet svar” på det mångreligiösa tilltalet enligt min mening innehåller ett bejakande av de andras religion, och ett försvar för andras rätt till
religionsutövande, betyder det inte alltid ett bejakande av alla sedvänjor och uttryck som förknippas med olika religioner.
Precis som det har varit och är bland oss kristna, så förekommer det naturligtvis också inom andra religioner att ”det gudomliga” brukas i egna syften och används för att
legitimera maktmissbruk. Alla religioner tycks kunna användas för att legitimera t.ex. mäns kontroll och företräde framför kvinnor. Teologiska tolkningar och religiös
praktik som legitimerar ojämlika, odemokratiska och etniska fördomar och som en konsekvens av detta förtryckande ageranden, bör naturligtvis kritiseras.
Dialogen kan med andra ord också rymma kritik även om syftet inte är att alla skall ”tro som vi”.
Ekumenik
På liknande sätt resonerar jag också om ekumenik.
De många olika kyrkofamiljerna är ett faktum och, tror jag, i långa stycken just ett resultat av teologins kontexualitet. Jag är, trots mitt uppdrag inom Faith and Order,
inte särskilt optimistisk beträffande kyrkans enande om vi med det menar att vi skall komma överens om ett gemensamt ”läroinnehåll”. Däremot känner jag mig mycket befryndad med
det synsätt som officiellt hävdas av Svenska kyrkan i många ekumeniska sammanhang: Faith and order through life and work. Jag tycker att ekumenikens mål är ökad förståelse,
respekt och samverkan snarare än samsyn: dvs. att kristna skall kunna samarbeta och fira gudstjänst tillsammans. Och precis som med religionsdialogen betyder det att göra sig
tydliga för varandra och att acceptera och respektera olikheter samtidigt som vi också måste kunna ta och ge kritik.
Inom Kyrkornas världsråd tillämpas idag konsensusprincipen beträffande många frågor. Det har fått till följd att samtalen blivit öppnare vilket är bra, men det är också en
bekymmersam princip eftersom det i praktiken alltid innebär ”minoritetsstyre”. Beslut kan blockeras av minoriteten.
Svenska kyrkan ”sticker ut” i den ekumeniska gemenskapen idag, både i den världsvida kyrkogemenskapen och här på hemmaplan. I ett antal frågor har vi som kyrka intagit en
mer progressiv hållning än de flesta andra kyrkor och samfund och Svenska kyrkan kritiseras ibland för att vi därmed försvårar ekumeniken. Jag ser det inte alls så, vare sig
det gäller ekumenik här på hemmaplan eller i den världsvida kyrkan. Så länge vår hållning t.ex. i frågor om sexualitet och ämbetssyn är ett äkta uttryck för hur vi uppfattat
Guds tilltal och hur vi bäst anser oss kunna besvara det, måste vi stå frimodiga i samtalet med de andra kyrkorna också när de är kritiska. Också i de ekumeniska samtalen måste
principen gälla: ”vi blygs inte för evangelium” så som vi uppfattat Guds tilltal och i trohet försökt besvara det.
Jag tror emellertid att olika teologiska uppfattningar och etiska ställningstaganden ofta är ett uttryck för olika kontextuella erfarenheter och olika ”behov”. När så är
fallet bör vi sträva efter att kunna se med kärlek och aktning på varandra trots olikheterna. Andra gånger finns det anledning till kritik. Jag har t.ex. lättare att förstå
att Afrikanska kyrkor i så hög grad ställer sig avvisande till homosexuell samlevnad än att kristna i Sverige (av olika samfundstillhörighet) gör det. De Afrikanska kyrkorna
existerar i kulturer som fortfarande starkt betonar nödvändigheten av att det finns många barn som kan bidra till familjens försörjning, inte minst i form av åldringsvård.
Eftersom homosexuell samlevnad inte kan resultera i att barn föds är det begripligt att den i en sådan kultur kan upplevas som ”mot naturen”. Men så ser situationen inte alls
ut i Sverige och avståndstagandet till homosexuell kärlek kan därför med kraft kritiseras för både bristande respekt och kärlekslöshet.
Att kyrkor och samfund ibland tycks ta sig rätten att kräva att andra kyrkor och andra kristna skall ”tro som vi” för att kunna accepteras är, tror jag, ett uttryck för
bristande förståelse för teologins kontextualitet. En ökad förståelse för teologisn konstruktivistiska och kontextuella ”natur” ser jag därför som en viktig ekumenisk metod.
Befrielseteologi
Befrielseteologierna utgör ovanligt tydliga exempel på att teologi är den tolkande gemenskapens svar på Guds tilltal. Jag uppfattar befrielseteologi som en form av inte
bara kontextuell, utan också av politisk, teologi. I en situation av förtryck, tolkas Guds tilltal som en uppmaning att agera mot förtrycket och till försvar och upprättelse
för de minsta och mest maktlösa. Och eftersom förtrycket är politiskt och samhällsstrukturellt är ett politiskt/struktur-kritiskt förhållningssätt en oundviklig del av ”svaret”.
Kunskapsteoretiskt anser jag visserligen att befrielseteologierna vilar på mycket bräcklig grund (den kritiken har jag skrivit om både i min avhandling, The Meaning of
Gender in Theology, och i Kvinnor talar om Jesus) men det hindrar inte att jag finner ställningstagandet för de mest utsatta, som utgör befrielseteologins grundbult, inte bara
lovvärt utan oundvikligt för kyrkor och tolkningsgemenskaper som existerar i kontexter som präglas av förtryck. Däremot är jag en smula skeptisk till de försök att anpassa
befrielseteologiernas metoder och program till de etablerade västerländska kyrkorna. Till den befrielseteologiska metoden hör att tolkningen görs ”underifrån”.
När kristna kyrkor, vars största utmaning snarast är ”välmående” och att vi är så välanpassade, försöker tillämpa den metoden i sina försök att tolka och besvara Guds tilltal,
blir det sällan lyckat. Kanske skulle man kunna säga att vår kontext är så olik den kontext ur vilken befrielseteologin vuxit fram att vi riskerar göra våld på den
befrielseteologiska modellen om vi försöker tillämpa den på oss allt för oproblematiserat.
Feministteologi
För mig är feministisk teologi inte en särskilds sorts teologi men ett teologiskt perspektiv, som för det första förutsätter kvinnors och mäns lika värde och eftersträvar
jämlikhet mellan könen, och för det andra tar på allvar att den utgångspunkten kräver kritisk analys av vår teologiska tradition och mödosam förnyelse av det teologiska språket
och den kyrkliga praktiken.
Jag har under åren skrivit rätt mycket om detta och därför är det paradoxalt nog extra svårt att skriva om det på ett sammanfattande sätt. För mer än 10 år sedan uttryckte
jag det så här:
”Feministisk teologi kan idag beskrivas både som ett kritiskt och ett konstruktivt projekt. Dess mål är att uttrycka och förmedla teologier som inte upprätthåller mäns dominans
och kvinnors underordning. I så måtto utgör den feministiska teologin en del av den feministiska rörelsen i stort. Historikern Linda Gordon har skrivit: "Feminism är en analys
av kvinnors underordning i syfte att möjliggöra förändring". Feminism innehåller alltså både ett kritiskt analyserande, och ett konstruktivt nyskapande moment. Applicerat
på teologins område innebär den kritiska analysen dels att synliggöra kvinnors underordning i teologier, kyrkor och samfund, dels att försöka utforska underordningens mekanismer
och dess teologiska konsekvenser. Den feministiskt teologiska konstruktionen försöker å sin sida för det första att ge förutsättningar för en teologi som inte överordnar ett kön
framför ett annat. Detta har bland annat har kommit att innebära en teologisk praxis som mycket medvetet och systematiskt tar sin utgångspunkt i "kvinnors erfarenheter". För det
andra eftersträvar feministisk teologisk konstruktion att utveckla teologiska modeller som undviker en könskonstruktion som skapar över och underordning. Feministisk teologi kan
därmed definieras som ett försök att förstå kvinnors underordning i teologiska kontexter, och dess mål är att initiera förändring och utforma teologier som konstruerar kvinnligt
och manligt kön som jämbördiga kategorier. Det betyder att feministisk teologi inte utmärks av att den "görs" av kvinnor eller "handlar" om kvinnor. Den definieras av sin kritiska
utgångspunkt: att män överordnas och kvinnor underordnas i traditionell kristen teologi. Den definieras av sitt mål: att förändra det teologiska innehållet och de teologiska
uttrycken så att kvinnor och män ges lika värde. Det räcker alltså inte med att det är kvinnor som predikar, skriver teologiska texter eller utformar gudstjänster; det räcker
inte med att tala om kvinnor i bibeln och kyrkans historia eller att utforma gudstjänster för och om kvinnor, för att det automatiskt skall vara ett utryck för feministisk teologi.
Vad som krävs är en problematisering av förhållandet kön och makt i teologin (en analys och konstruktion som i princip kan göras av män lika väl som kvinnor).”
Systematiskteologiskt och kunskapsteoretiskt och könsteoretiskt finns det många problem som återstår att lösa för feministeologerna och det finns anledning att arbeta
kritiskt inte bara med den gamla traditionella teologin utan också med de feministeologiska arbeten som allt sedan 70-talet utvecklats och publiceras. Att feministteologin
inte lyckats med allt den förutsatt sig är emellertid ingen ursäkt för att inte ta kritiken mot alla teologiska uttryck som förminskar kvinnors möjligheter och legitimerar
mäns överordning på stort allvar och att arbeta teologiskt för att finna uttryck som istället befrämjar kvinnors och mäns jämlika relationer. För några år sedan publicerade
jag en artikel, ”När var och en hör just sitt språk talas” där jag försöker diskutera feministisk teologisk metod och där det blir tydligt att feministisk teologi inte bara är
en teologi för kvinnor utan en teologisk ansats som i allra högsta grad berör både kvinnor och män.
De tidigare publikationer jag nämnt och hänvisat till är:
The Meaning of Gender in Theology, Almqvist & Wiksell, 1995,
Kvinnor talar om Jesus, Nya Doxa, 1999
samt tre artiklar:
”Kyrkan och den postmoderna utmaningen”
”Demokrati och kyrka – en reflektion över Svenska kyrkans demokratiska identitet”
”När var och en hör just sitt språk talas. Om den nödvändiga flerstämmigheten”.
Artiklarna kan laddas ner via Svenska kyrkans hemsida.
Där hittar man också referenser till var de finns publicerade.
Ann-Louise Eriksson
Antje Jackelén
Det är en utmaning att säga något vettigt om fyra komplexa ämnen på en enda sida! De fyra begreppen är arrangerade korsvis: religionsdialog och ekumenik bildar den ena
armen, befrielseteologi och feministisk teologi den andra. Därför tar jag dem parvis.
Jag undrar om skillnaden mellan ekumenik och religionsdialog egentligen fortfarande håller. De flesta av våra medmänniskor bryr sig nog inte om den distinktionen.
Sann ekumenik (oikoumene) måste nå bortom det kristna huset och dess olika boningar. Läget i världen gör religionsdialogen till en nödvändighet. Jag tror att en sådan dialog
kan fungera bäst när troende från olika traditioner samlas kring gemensamma frågor som t ex HIV/AIDS, miljöfrågor, genteknologier, fundamentalism och den naturvetenskapliga
världsbilden. Då kan dia-logen leda till dia-praxis, till handling.
Denna strategi kan och ska inte ersätta den traditionella ekumeniska och interreligiösa dialogen, speciellt inte de lokala initiativ som finns. Men vi måste ändå våga ställa
frågan om prioriteringar. I ljuset av de mest akuta utmaningarna som mänskligheten står inför kan traditionella former av ekumenik vara som att ha en kaffebjudning
medan huset brinner.
Den ekumeniska entusiasmen som präglade stora delar av kristenheten efter 1948 har stannat av i början av 2000-talet. Vi behöver förstå orsakerna till detta så att vi
kan få in nytt liv och lyfta ekumeniken till en nivå som inkluderar religionsdialogen.
Att vara befriande är själva kriteriet för kristen teologi (Lukas 4:16-21). Därför anser jag att all teologi ska vara befrielseteologi. Jag föredrar dock att tala om
befriande teologi för att hålla detta kriterium kritiskt levande. Annars finns det risk att även det en gång radikala stelnar till en ideologi som hjälper några och förtrycker
andra. Trots befrielseteologins banbrytande roll äger den inte ensamrätt till utmärkelsen ’befriande’.
Feministisk teologi tillhör befrielseteologierna. Även om jag aldrig haft tillfälle att syssla med den som mitt specialområde, så har feministisk kritik varit ett filter
för mitt teologiska arbete sedan min första kurs i feministteologi i Uppsala 1978. Engagemanget har stärkts genom mina erfarenheter i ett så starkt mansdominerat område som
dialogen mellan naturvetenskap och teologi och genom mitt nuvarande arbete på en skola där feministisk teologi ständigt utmanas och omskapas av womanist, mujerista, mestizaje,
dalit och postkolonial teologi. Det finns hoppfulla tecken. I min nuvarande kontext är det god rutin att studera feministiska tolkningar – även av sådana anti-feminister som
Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche. Strävan efter ett gender-inklusivt språk för både Gud och människor är mer än en övning för lingvistiska finsmakare: språket påverkar
gudsbilden och människosynen på djupet. Trots detta är jag ibland rädd att utvecklingen går baklänges, inte minst i den rika världen ...
Skärningspunkten mellan de två armarna är just kontextualiteten. Alla teologier är texter i en kon-text och därför kontextuella. De flesta av oss har dock fått lära sig att
somliga teologier – företrädesvis våra egna – går fria från att redogöra för sin kontext. Detta leder gärna till en falsk uppdelning mellan primära, allmängiltiga och sekundära,
kontextuellt begränsade teologier. Standard ställs mot avvikelse, centrum mot periferi, sant mot mindre sant. Men i själva verket ökar sanningsvärdet om texterna läses
tillsammans med sina kontexter. I globaliseringens tidevarv gäller även för teologin: Internationalisering utan kontextualisering är imperialism. Här handlar det alltså inte
om att tumma på sanning och förnuft, utan att gå ett snäpp längre: att inte nöja sig med tidlösa definitioner utan att söka förstå hur definitionerna växelverkar i och
med olika kontexter.
Antje Jackelén
Kerstin Wimmer
Feministisk teologi, befrielseteologi, religionsdialog och ekumenik är för mig som fyra grundpelare i en och samma byggnad. De är alla beroende av varandra för att huset
ska stå stadigt och de är ”målade” i samma grundfärger. Dessa ”färger” vill jag beskriva ungefär så här:
JAG VILL LEVA OCH VERKA I EN KYRKA
där det finns rum för varje kvinna,
varje man och varje barn,
att växa och mogna, i sin egen takt,
i sitt eget språk, på sin egen väg.
En kyrka
där vi tar emot varandras längtan och drömmar,
och vågar stå kvar i varandras liv när vanmakt och smärta bryter in.
Jag vill leva och verka i en kyrka
som är nyfiken och lägger näsan i blöt,
som kan stava ordet ”ekonomi” med bokstäver som innehåller rättvisa, icke-våld och frihet,
som kan ställa frågor om genteknik och om skapelsens helighet,
utan att alltid vara säker på svaren.
En kyrka
där vi slåss och bråkar med varandra så att det gnistrar och glöder,
i teologi och demokrati,
i tillit till en dialog som öppnar dörrar och en respekt inför livets gåtfullhet.
Jag vill leva och verka i en kyrka som ser Kristi kropp i världen,
som inte ängsligt bevakar sina gränser
utan litar på Gudsnärvarons hemlighet i allt som lever och finns till,
en kyrka där vi övar oss i konsten att dö,
för att något nytt ska uppstå.
En kyrka
där vi ber om modet att begrava mönster och begrepp som förtrycker,
för att söka ord som doftar nybakat bröd, som ger liv och fred.
Jag vill leva och verka i en kyrka
där vi kan skratta åt oss själva,
och våga stå nakna, åtminstone i sju sekunder, i Guds älskade värld
för att tillsammans med systrar och bröder på vår jord
lyssna in Andens sånger på nytt.
Kerstin Wimmer
Behovet
Teologie doktor Karin Johannesson har assisterat två biskopar som sekreterare. Hon ombads delge en mening per ämnesområde för behovet hos en kontextuell biskop.
Här följer hennes svar:
Religionsdialog: Inriktad på konkreta, gemensamma insatser mot t.ex. trafficking snarare än runda-bordssamtal.
Befrielseteologi: Inte bakåtblickande mot det goda 60-talet eller tredje-världen-romantiker utan inriktad på att hitta redskap för en teologisk reflektion kring
livsvillkoren i 2000-talets Sverige.
Ekumenik: Synnerligen ointresserad av ekumenik av typen "clergy tourism" och goda middagar med artighetsfraser och med ett äkta och uppriktigt intresse för ekumenik på
gräsrotsnivå, bland vanligt folk.
Feministisk teologi: Initiativrik, handlingskraftig samt mer medveten och mer observant på hur könsförtryckande mekanismer fungerar i praktiken – i människors konkreta
verklighet – än genomsnittsmänniskan än så länge är.
Sammanfattning
Undertecknad kan inte låta bli att slås av hur väl biskopskandidaternas tankar överensstämmer med biskopssekreterarens och samtidigt förundrad över att ordet andligt/mänskligt
mogen inte förekom bland önskemålen hos prästerna. En medveten/klarsynt person innefattar ju en mogen dito – men ordet i sig används inte. Är det för att ordet mogen kan misstolkas
till att betyda till hög ålder kommen eller är det inte ett ord som brukas så ofta av präster idag? Den romersk katolske biskopen Léon Arthur Elchinger definierade (i David contre
Goliath aujourd’hui, Fayard 1991) behovet av att vi utvecklas i andlig mognad, liksom vi som samhälle har gjort inom exv teknikens område, som en nödvändighet för att förvandla
hierarki till uppståndelsekraft. Detta torde inte bara behövas inom den katolska kyrkan – utan i varje medmänskligt samspel.
Är det rent av så att den personlighet som prästerna beskriver som sitt önskemål för en kontextuell biskop just är en mogen människa? Jag frågade häromdagen den livserfarne
och kontextuellt medvetne jesuiten Gerry W Hughes, som bl a skrivit klassikern Den gömda skatten, hur en god biskop bör vara. Han ville inte ta egna ord i sin mun utan hänvisade
till den ignatianska traditionens framlyftande av personen som har det gott med Gud. För att nå dithän torde en god relation med sig själv behövas – d v s vara en mognande
människa. Jag skulle gärna höra kandidaterna tala om den yttre och den inre miljön – vårt ansvar för vår skapelse och för vår egen väg som människor. Jag skulle gärna fråga
biskopskandidaterna vad som hjälpt dem att mogna som människor och jag skulle vilja vara med när de läser prästernas önskemål och Karin Johannessons behov här ovan. Kanske
skulle det ge redskap för att gå vidare i biskopsvalet?
Mycken samstämmighet råder i vart fall bland biskopskandidaterna – även om sättet att formulera sig, och välja ut en bild av sig själv, varierar med personligheten. J
ag vill inte ge en analys utan låta läsaren själv ta till sig deras ord. Jag tycker mig finna att IKT-uppropets kontext bildar en möjlig ram för att faktiskt finna lämpliga
personer för en biskopsstol. Vad skulle hända om alla ovanstående biskopskandidater tillsammans och i gemenskap erbjöds leda ett stift?
Susanne Grimheden
