KonTexten
nr 12/2000

Välkommen till ett nytt nummer av KonTexten!

Man kan säga att jag halkade in på ett bananskal till redaktörsposten. Då jag som nystöpt medlem i IKT av Anders Runesson tillfrågades om jag var intresserad av att vara redaktör för KonTexten, svarade jag ja. Jag har inte haft möjlighet att personligen träffa förre redaktören Jan-Eric Steppa (men däremot haft ett trevligt telefonsamtal). Det är i alla händelser på plats att å samtliga läsares vägnar tacka för förtjänstfullt arbete.

Några ord om mig själv. Jag heter Torbjörn Sjöholm. Min fru och jag bor i Lund. Efter en lång och snirklig väg genom Lunds universitet och en examen från Kulturvetarlinjen, och sedan fortsatta studier, blev jag så småningom gymnasielärare i religion och svenska. Jag har arbetat på Komvux och gymnasiet samt med sfi, svenska för invandrare. I januari i år tillträdde jag en tjänst på Österängskolan, ett gymnasium i Kristianstad.

Om mitt medlemskap i IKT är nytt så är mitt intresse för de frågor IKT sysslar med något äldre. Jag har sedan jag studerade religionsvetenskap vid Lunds universitet under första hälften av 90-talet varit personligt engagerad i befrielseteologiska frågor och med erbjudandet att arbeta med KonTexten såg jag dels möjlighet att fördjupa mig och dels till- fälle att i praktiken syssla med frågorna.

Som medlem i IRF (Interreligiöst forum) i Lund och som f.d. lärare i svenska för invandrare har jag en del erfarenhet av religionsdialog, något som på sätt och vis angränsar till kontextuell teologi.

Min tanke är att KonTexten ska se ut så här. Det ska finnas en ledare där numret presenteras och aktuella frågor kommenteras. Den följs av en eller flera artiklar i ett aktuellt ämne. Det ska också finnas några återkommande rubriker: under rubriken Läs! finns bokrecensioner och boktips; under Ordet är ditt och fritt! finns debatt-, samtals- och frågespalten där allt mellan himmel och jord kan tas upp; under Klippt och skuret ges kort information om IKT-anknutna frågor runtom i världen; under Nätverk finns adresser till personer och organisationer med IKT-anknytning. Alla läsare är varmt välkomna att sända in material till tidningen: frågor, kommentarer, artiklar, boktips (eller bokvarningar) eller IKT-tankar i största allmänhet.

Kort om detta nummer av KonTexten: detta nummer innehåller en artikel av Jens Holm om det fruktsamma utbytet mellan marxism och befrielseteologi, därefter kommer två artiklar med anledning av Leonardo Boffs besök i Sverige. Vidare IKT:s plattform på engelska (franska, tyska och ev spanska kommer i senare nummer), därefter två boktips: Pierre Bourdieus Moteld och IKT:s egen skrift Att hushålla för livet. På debattsidan svarar Anders Runesson på Marie Körners inlägg i förra numret (diskussionen kring bombhotet mot domkyrkan). Under Klippt & skuret refereras två texter om de fattiga ländernas situation i den rådande ekonomiska världsordningen. Den andra av de texterna tar upp kristendomens roll i denna situation. F. Javier Vitoria menar att kristendomen måste aktivt utmana ekonomism och nyliberalism.

Få torde ha undgått att vi nu är inne i ett Nytt Millennium. Den sista sträckan av den långa vägen dit har onekligen kantats av en viss hysteri från många håll: kommer datorer och mikrochips att haverera? Kommer mänskligheten att gå under? Så blev det inte.

Men samtidigt fanns, och finns, många tankar och förhoppningar om att vi ska vara på väg in i en bättre tidsålder.

Låt oss hoppas det.

Men låt oss också vara fortsatt vaksamma! Frasen är redan sliten, men i alla fall: Gott Nytt Millennium!

Torbjörn Sjöholm
red för KonTexten

Det talas ofta om marxismens kris och behovet av förnyelse. Befrielseteologer i Latinamerika har under tre decennier tagit fasta på marxismens radikala budskap och anpassat det till utvecklingsländernas konkreta förhållanden. Det är hög tid att svenska marxister vänder blicken åt Syd. Här finns nämligen en källa till vitalisering och fördjupning av både kritiken av det kapitalistiska produktionssättet och beskrivningen av alternativet till detta.

"I Latinamerika är befrielseteologin viktigare för revolutionen än marxismen", yttrade Fidel Castro för några år sedan vid ett möte med den brasilianske biskopen Pedro Casaldáliga. Befrielseteologins födelse brukar dateras till de stora biskopsmötena 1968 i den colombianska staden Medellín och i Puebla, Mexiko, tio år senare. Där samlades hundratals biskopar och enade sig om att kyrkan skulle ha ett ha ett "preferential option for the poor", att den i första hand skulle ta ställning för de fattiga. Det växande sociala engagemanget bland kristna som konferenserna föregåtts av kom att få en enorm skjuts framåt av mötets radikala formuleringar. Befrielseteologin skulle finnas varhelst kämpande människor fanns; engagemang i fackföreningar, partier och
t o m i väpnade gerillaorganisationer blev därför ett faktum för många kristna.

Religion som opium

Människor på vänsterkanten brukar vanligtvis avfärda religiösa fenomen med att religionen skulle vara ett opium för folket enligt det klassiska Marxcitatet. Många annars klarsynta forskare har därför gjort misstaget att förbise religiösa fenomen med motiveringen att de bara är avspeglingar av de ekonomiska strukturerna i samhällets bas. Men hur var det med Marx och folkets opium? Låt oss till att börja med titta på citatet i sin helhet:

"Det religiösa eländet uttrycker samtidigt det verkliga eländet och protesten mot det verkliga eländet. Religionen är den betryckta skapelsens suckan, en hjärtlös världs hjärta, och det andelösa tillståndets ande. Den är folkets opium." (Marx 1977: 133).

Till att börja med säger alltså inte Marx att religionen är "ett opium för folket", vilket antyder en högre manipulativ halt än bara "folkets opium". Den senare versionen kommer från Lenin som såg religionen som något som kommer utifrån och som prackas på en annars revolutionär massa.

Marx citat bör istället tolkas dialektiskt, d v s samtidigt som religionen är ett uttryck för eländet är den också en protest mot detta. Religionen är med andra ord helt avhängig den konkreta situation den befinner sig i och vilka människor som står för uttolkningen av dessa budskap. Marx förstår alltså religionen, precis som andra sociala fenomen, i ett förändringens perspektiv, d v s han studerar hur religionen fungerar i olika sociala formationer. Detta förutsätter i sin tur en analys av "tidens verkliga levnadsförhållanden', d v s en analys av varje samhälles socio-ekonomiska struktur.

Kritik av kapitalismen

Inom befrielseteologin finns en utbredd tradition av kritik av det kapitalistiska produktionssättet. Marxismen är här ett av de analysredskap man använder sig av för att undersöka detta. Vad gäller befrielseteologins kritik av kapitalismen kan den delas upp i två delar. Den första rör kritik från ett strukturellt perspektiv, där den chilenske sociologen Pablo Richards och ekonomen Franz Hinkelammerts kritik av "den råa kapitalismen" respektive kapitalismens ideologiska rötter utgör de tydligaste exemplen. Inflytandet från marxismen kan spåras hos både Richard och Hinkelammert.

Den andra kategorin kritik handlar om ett fördömande av det kapitalistiska systemet utifrån moraliska grunder. Befrielseteologin kan här ses som en fortsättning på den humanistiske Marx fetischism- och alienationskritik, där befrielseteologerna kopplar dessa till kapitalismens produktion av egna gudar.

Folket obehövligt

Richard talar om den "råa kapitalismen' som ensam herre på täppan när både realsocialismen och utvecklingskapitalismen (1) i syd har misslyckats. Den råa kapitalismen utmärks enligt Richard av två karaktäristika. Den ena är att den utesluter majoriteten av befolkningen och den andra att den förstör naturen. Vad det beträffar den första så karaktäriseras den råa kapitalismen av att den inte behöver en stor del av befolkningen. I detta stadium blir inte ens människor exploaterade enligt den traditionella marxistiska teorin, utan hamnar utanför systemet och utgör en alltjämt växande marginaliserad grupp. Detsamma gäller förhållandet i- och u-världen, där den sistnämndas råvaror och arbetskraft behövs i allt mindre utsträckning. Det hela leder till ökad utslagning och fattigdom;

"samhällets upplöses och sönderfaller, sociala och mänskliga relationer går sönder, familjen, kvarteret, byn splittras. Den fattiges våld mot den fattige ökar, mannens våld mot kvinnan, den vuxnes mot tonåringen och barnet. Ökar gör också utflyttningen och förflyttningen av stora befolkningsgrupper." (Richard 1994b: 2)

Av staten får dessa utslagna inget stöd, menar Richard, när en del av den råa kapitalismens koncept just är att minska statens ansvarsområden i den sociala sektorn. I en senare artikel konstaterar Richard att kapitalismen är ett system som räddar livet på ett privilegierat fåtal på den stora massans bekostnad. Kapitalismen är därför en "option for death", konstaterar han frankt (1994: 248).

Miljöförstöringen

Det andra draget, miljöförstöringen, är enligt Richard, en naturlig konsekvens av den råa kapitalismen när miljöbevarande åtgärder leder till en ökad produktionskostnad och därmed en minskad vinst. På grund av den fria konkurrensen har inget företag råd med uteblivna vinster, varför resultatet blir att kapitalismen bara kan utvecklas på miljöns bekostnad.

Richard menar att i denna situation måste man välja mellan dödens teologi, den råa kapitalismen, och livets, befrielseteologin. Befrielseteologin är alltså alternativet till den råa kapitalismen när

"den besvarar frågan utifrån ett radikalt och absolut ställningstagande för livet men svaret uppstår inifrån den situation av död som skapats av den kapitalism som utesluter och förstör" (Richard 1994 b:3).

Livet definierar Richard som något konkret som inbegriper hela mänskligheten och naturen. Befrielseteologin blir alltså Livets teologi. En teologi där livet har höjts upp till det viktigaste, vilket leder till ett helt nytt sätt att tänka som är" diametrically opposed to capitalism" (1994a: 248).

Genererar död

Väljer man Livets teologi förutsätter det därför "en radikal och global kritik av det dominerande kapitalistiska systemet." (1983: 4) På annan plats har han också påpekat att detta ställningstagande inte är begränsat till ett personligt och heligt plan, utan förutsätter "a radical confrontation with that system." (1994a: 24)

Franz Hinkelammert kommer också till slutsatsen att kapitalismen är ett system som genererar död för det stora folkflertalet. De ideologiska rötterna till detta finner han i det liberala tänkandet som han menar är aven "extremely violent nature" (1983: 167 f). Grundaren av det liberala tänkandet är 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, som menade att samhället oundvikligen var präglat av inbördeskrigsliknande förhållanden i form av odjuret Leviathan. Pengar var Leviathans blod och detta är därmed, enligt Hinkelammert, symbolen för hela det borgerliga samhället.

Hinkelammert beskriver hur beundran för Leviathans blodomlopp, det borgerliga samhällets kommersiella funktioner, har tagits efter av senare liberalers tänkande som John Locke, Adam Smith, Friedrich Hegel och Max Weber. Gemensamt för dem alla är deras rättfärdigande av våld och förtryck (2) när det borgerliga samhällets grundvalar hotas. Här argumenterar Hinkelammert för att det borgerliga tänkandet leder till:

"un unlimited justification of violence, and of the violation of human rights. Bourgeois thinking leads to the most unrestricted legitimizing of the violation of human right s when confronted with any group capable of replacing the bourgeois society. There is no atrocity that cannot be committed in the name of this entrepreneurial metaphysics." (1983: 168)

Hinkelammert hävdar vidare att i det borgerliga tänkandet är frihetsbegreppet endast begränsat till fri handel, medan mänskliga rättigheter i bästa fall infinner sig som en restprodukt.

Marknadens krig mot folket

Hinkelammert förklarar: "Human rights, for example, are purely incidental. With commodities free, business firms are free; therefore, entrepreneurs are free, and the entire society is free." Hinkelammert menar att frihetsbegreppet inte är något absolut för de borgerliga tänkarna utan är direkt avhängigt den kommersiella frihet som råder: "the most absolute tyranny could be the site of freedom; because, according to this metaphysics, the human being is free in the degree to which commodities are free." (1983: 172)

Konsekvenserna av det liberala tänkandet är de undermåliga tillstånd som tredje världen befinner sig i. Konkurrensen mellan de stora företagskonglomeraten är ett tillstånd av krig. Ett krig som drabbar befolkningen på samma sätt som alla andra krig med utslagning, fattigdom och en ödelagd natur som konsekvenser, enligt Hinkelammert. Tredje världens historia är full av sådana krig. Hinkelammert exemplifierar med hur folk har tvingats bort från sina jordlotter för att göra plats för profithungriga företag, den jättelika miljöförstöring som är draksådden av de stora bomullsföretagens härjningar i Somozas Nicaragua, hur hundratusentals gruvarbetare blev uttvingade i fattigdom när de stora salpetersgruvorna ersattes i Chile med konstgjord tillverkning i Europa och de s k liberala reformerna i Centralamerika som var ett sätt för plantage ägarna att öka sina profiter, medan indianerna tvingades in i lönearbetet som livegen arbetskraft. Allt detta menar Hinkelammert vara frukten av kapitalismens härjningar.

Kapitalismens utopia

Utmärkande för kapitalismen är enligt Hinkelammert ett ständigt legitimerande och förstärkande av sig själv som system genom produktionen av fetischer. Hinkelammert exemplifierar detta med att kapitalismen skapar en mängd värden som gemensamt utgör en utopi, med vissa utmärkande drag. Kapitalismens utopi kan liknas vid kristendomen som lovar ett glatt budskap till alla som hänger sig till detta. På samma sätt menar Hinkelammert att kapitalismen fungerar som producent av ett sammanhängande nätverk av andliga föreställningar.

Men kapitalismens frälsning förkroppsligas inte genom de troendes byggande av Guds rike, utan på marknaden där det utlovas ett överflöd av möjligheter att få sina behov tillfredsställda. Precis som bokstavstrogna kristna kan låta onda ting ske med "ske Guds vilja", finns samma mönster av determinism inbyggd i den kapitalistiska utopin. Lämnar man bara allting i fred så kommer marknaden att justera allting till det bästa, raljerar Hinkelammert.

I den kapitalistiska utopin accepterar man "förstörelsen av människan och av naturen i tron på marknadens botgörande krafter", konstaterar Hinkelammert (1993: 5). Detta är en uppfattning som inte bara predikas i politiska sammanhang, utan det främsta uttrycket för detta yttrar sig i reklamvärlden. I denna bombarderas mänskligheten dag och natt av den kapitalistiska utopins anti-humana budskap. Hinkelammert menar att reklamen främst består av budskap som hela tiden stärker den övergripande kapitalistiska utopin, snarare än att de innehåller konsumentinformation om olika varor. Mellan reklambudskapen menar Hinkelammert att det finns en tydlig koherens. Tillsammans utgör de en stor utopisk myt.

Den totalitära marknaden

Myten som sådan yttrar sig aldrig, men genom att den består av de olika kommersiella budskapen finns den egentligen alltid manifesterad: "Den här stora totalitära myten behöver nödvändigtvis inte uttryckas som sådan någonsin, genom att den ständigt är närvarande som en helhet" (1993: 6).

Hur ser då detta bombardemang av kapitalistiska myter ut? Hinkelammert radar upp en mängd exempel, t ex marknadsföringen av Coca Cola. Drycken har ju egentligen ingen speciell smak, utan dess framgång är ett resultat av de massiva reklamkampanjer som företaget har utsatt sina kunder för, konstaterar Hinkelammert (1993: 6). Detsamma gäller tamponger som "ger frihet", Hitachi-tåg som "gagnar alla", det tyska kemikalieföretaget BASF som marknadsför sig med "hundra år i naturens tjänst" eller parfymmärket Lancôme vars marknadsförare lovar att förvandla dess kvinnliga konsumentkrets till "en Lancômekvinna" (1993: 7), för att nämna några exempel.

Visst är det tragiskt att människor faller offer för dessa enskilda reklamtrick kan tyckas. Men Hinkelammerts poäng är att det farliga med reklamen är att vad den gemensamt skapar. Alltså, den kapitalistiska utopin med förljugna mänskliga relationer och dyrkandet av varorna istället för de sanna gudarna som följd. Följden blir en totalitär ideologi som påminner om den som rådde i de forna öststaterna: "Resultatet är en total sakralisering av de sociala relationerna i produktionen. Detta förklarar den stora likheten mellan den stalinistiska ideologin och den nyliberala. Båda sakraliserar sina produktionsrelationer på ett överensstämmande sätt." (1993: 5)

Hinkelammert tillägger att det visserligen finns vissa skillnader mellan dessa två system. De realsocialistiska systemen hade ett humanistiskt drag som man ville förverkliga, något som också fanns i den reformistiska borgerliga utvecklingsmodellen (t ex utvecklingskapitalismen under 1960-talet). Men i den nyliberala utopin är alla sådana intentioner borta: "Idag existerar det inte längre någon borgerlig humanism, eftersom den totalitära marknaden har gjort slut på den."

Företagsfetischism

Ett annat exempel på hur dessa myter skapas är den utomjordiska status som pengar ofta tilldelas, t ex står det på varje dollarsedel att "In God We Trust" eller Vatikanens bank som har fått sin gudomliga ställning genom namnet "Bank of the Holy Spirit". På samma sätt som reklamens symboler och pengar tillskrivs ett värde i sig, menar Hinkelammert att även företagen går igenom en fetischiseringsprocess och tar ett eget liv utanför sitt egentliga värde. Hinkelammert menar att företagen tillskrivs ett eget beteende. Tvärt om vad alla tror är det inte företagsägaren som styr dess beteende, utan det kontrolleras av abstrakta krafter på marknaden. Företagarna måste hela tiden anpassa sig efter de krav som ställs från varumarknaden på avsättning och vinstnivåer. Detta kan alltså förklara varför till synes godhjärtade företagare tvingas vidta åtgärder som skadar de anställda. Den som inte gör det blir inte gammal i branschen.

Befrielseteologerna menar att alla förtryckande system skapar sin egen uppsättning av gudar, tros- och åskådningssätt. Pablo Richard konstaterar att: "All systems of oppression are characterised by the creation of gods and of idols that sanction oppression and anti-life forces" (Richard 1983: 1).

I Bibeln talas det om avgudar ("idols"), d v s falska gudar som dyrkas istället för den rätta guden. Hinkelammert spårar avguderiets ursprungliga definition till en gammal judisk tradition som menar att en avgud är något som dyrkas för dess förmenta livskraft men i själva verket för med sig död. En avgud (3) är alltså en "kraft på väg mot döden som är dyrkad som Gud" (1995: 9). Hinkelammert menar att det inom borgerligt tänkande alltid har funnits inslag av dyrkan av t ex varor, pengar, och marknad.

Även om föremålen för dyrkan varierar, menar Hinkelammert att fenomenet avgudadyrkan alltid har bestått. Alla samhällssystem har därför sin egen religion, religiös som sekulär. Enligt befrielseteologerna är därför den stora frågan inte huruvida Gud finns eller ej, utan vilken form av gudar som dyrkas i det specifika samhället. Hinkelammert förklarar "...för befrielseteologerna handlar problemet inte om teism eller ateism, utan avguderiet och livets gud." (1995: 10) Hinkelammert menar därför att ateism, vars levnadssätt är livsbejakande, inte är avgudaaktigt, medan en tro som dyrkar ideal som leder till död och förstörelse är det (1995: 10).

En kolonisering av falska gudar

Richard fortsätter på Hinkelammerts tema: "The central question in Latin America today is not atheism - the ontological question of whether or not God exists. To be or not to be: that is not the question." (1983: 1)

Lite längre fram fortsätter han och menar att "The central issue is idolatry - a worship of the false gods of the system of oppression." (1983: 1) Här finns det ett tydligt exempel på det ömsesidiga beroendet mellan marxism och befrielseteologi. Befrielseteologerna inte bara använder det kristna begreppet avguderi som påminner om marxismens fetischism, utan användandet av begreppet medför en djupare kritik av kapitalismen där man tar fasta på systemets andliga produktion. I den befrielseteologiska kritiken blir kapitalismen, med Franz Kafkas ord; "ett tillstånd i världen och i själen" (i Frostin 1985: 29).

Det är alltså på dessa grunder befrielseteologerna moraliskt kritiserar kapitalismen; som ett system där kristendomens sanna budskap om kärlek och rättvisa har koloniserats av systemets falska gudar.

Utvecklad marxism

Befrielseteologin har inte bara tagit intryck från marxismen, utan har också goda förutsättningar att utveckla denna på ett fruktbart sätt. Det talas ofta om marxismens kris och behovet av förnyelse. Om dagens marxister vände blicken åt den latinamerikanska befrielseteologin skulle de upptäcka en källa till vitalisering och fördjupning av både kritiken av det kapitalistiska produktionssättet samt beskrivningen av alternativet till detta. En stor utmaning för framtidens befrielseteologi och marxism är just hur man förvaltar denna ömsesidiga påverkan. Vad resultatet blir av detta är inte bara avgörande för befrielseteologi och marxism, utan för hela jordens överlevnad.

Jens Holm

Jens Holms magisterexamen i sociologi (Uppsala Universitet VT -96) heter: Kritik och utopi. En religionssociologisk undersökning av den ömsesidiga påverkan mellan marxism och latinamerikansk befrielseteologi.

Litteratur:

Frostin, Per (1985) "Kapitalismen kväver kärleken". I Sara Lidman, Per Frostin & Henry Cöster Bröd men också rosor. Stockholm. Rabén & Sjögren.

Hinkelammert, Franz, (1980/83) "The Economic Roots of Idolatry: Entrepreneurial Metaphysics". I Pablo Richard The Idols of Death and the God of Life. New York. Orbis Books (1993) "El cautiverio de la utopía: las utopías conservadoras del capitalismo actual, el neoliberalismo y la dialéctica de las alternativas". I Pasos nr 50 (1995) "La teología de la liberación en el contexto economico-social de América Latina: economía y teología o la irracionalidad de lo racionalizado". I Pasos nr 5.

Marx, Karl (1844/1977) "Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin". I Karl Marx och Friedrich Engels filosofiska skrifter. Stockholm. Cavefors Klassiker.

Richard, Pablo (1980/83) "Biblical Theology of Confrontation with Idols". I Pablo Richard The Idols of Death and the God of Life. New York. Orbis Books. (1994) "Challenges to Liberation Theology in the Decade of the Nineties". I Guillermo Cook New Face of the Church in Latin America. New York. Orbis Books. (1994b)

Syd existerar och har utopi: Den västerländska civilisationens kris och befrielseteologins pånyttfödelse. Svensk översättning: SEFCA 12/2.

Noter:

1. Utvecklingskapitalism kan ses som en kapitalism med mänskligt ansikte. Idén var särskilt utbredd under 1960-talet med Kennedyadministrationens stora biståndsprojekt för Latinamerika "Alliance for Progress", som hade ekonomisk tillväxt, demokratisering och social rättvisa som mål.

2. Locke, menar Hinkelammert, är ett typisk exempel på detta. Både som medfinansiär av slavhandeln och försvarare av detta system i samhällsdebatten där han omnämner slavarna i nedvärderande termer som "brutes", "beasts" och "wild animals" som skulle bestraffas med tortyr eller död (Hinkelammert 1983: 168).

3. Begreppet avgud förekommer på flera ställen i Bibeln, bl a i: 3 Mos 19:4; 5 Mos 29: 7; 1 Kung 15:12; 2 Kung 17:12, 15:2 Krön 33:7, 15; Ps 96:5,115:4-8,135:15-18; Jes 40:19, 41:7, 42:12-20, 46:1-7; Jer 10:3-5,10:12, 14:22, Hes 36:25, Hos 4:17; Apg 7:41,17:16; 1 Kor 8:1, 4, 7, 10; 2 Kor 6:16; 1 Thess 1:9; 1Joh 5:21; Upp 2:14, 20 (Källa, Bibelns index).
   Annars kan man spåra det första fördömandet av avgudar till 2:a Mosebokens tio budord där det första budet konstaterar att "Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig." (2 Mos 20:3 & 5 Mos 5: 7). Som nämnts i kap 4.1.1 är Moloch, Baal och Mammon tre ofta förekommande avgudar.

Leonardo Boff om ekologi och andlighet

Biståndsorganisationen Framtidsjorden (med kontor i Stockholm) som arbetar i Latinamerika, Afrika och Asien förde under hösten 1999 en kampanj med titeln Lära av Syd. Man besökte städer runt om i landet och talade kring temat Ekologi och andlighet. En av de inbjudna talarna var befirelseteologen Leonardo Boff som talade i Samarkand (AF-borgen, Lund) den 18 oktober 1999 (1). Det följande är en sammanfattning av vad Boff sade.

Det finns två mycket stora världsproblem: ett sociologiskt och ett ekologiskt. Vi har mycket kort tid på oss att lösa dem; kanske 30-35 år.

Det sociologiska problemet

4/5 av världens medborgare bor i Tredje världen där fattigdomen inte minskar utan ökar. Vi ser ett utestängande där problemet inte handlar om kapital/arbete utan om vem som är innanför eller utanför systemet. Enligt Världsbanken och Internationella valutafonden så fungerar det kapitalistiska systemet bara för 1,6 miljarder av jordens 6 miljarder människor, detta trots att alla 6 miljarderna numera omfattas av det kapitalistiska systemet. Detta märks bland annat i att i den rika delen av världen kan en människa bli så gammal som 120 år medan man i den fattiga sällan blir mer än 80 år gammal, en avsevärd skillnad.

I Västvärlden/den rika delen av världen finns inga traditioner av likhet, jämställdhet eller solidaritet - då skulle den utveckling vi ser vara omöjlig. Den viktiga frågan är hur vi då ska kämpa mot fattigdom och fattiggörande.

Det ekologiska problemet

Samma logik som exploaterar klasser exploaterar naturen. Carl Sagan talar om en mänsklig självförstörelseprincip, vilken märks i att vi genom industrier och industrialisering tillåter oss att utan tanke om följderna plundra naturen; varje dag försvinner fem typer av plantor från jordens yta. Vi har ett utilitaristiskt (2) förhållningssätt till naturen där vi inbillar oss att alla resurser är oändliga. Världens största produktion idag är - sopor! Inte hus eller elektronik eller något annat, utan sopor. Denna utveckling med exploatering och konsumism får inte fortsätta om vi vill överleva.

En reaktion

En reaktion som Boff nämner på de två världsproblemen är att Världsbanken framhållit att med den ökande globaliseringen måste även solidariteten öka.

Boffs svar på det sociologiska problemet

Boffs svar på den världsvida sociologiska krisen är att vi måste få till stånd en etik, en interdependens där alla inkluderas, eftersom alla länder hänger ihop i globaliseringens tidevarv; Brasilien eller Skandinavien - ett lands lösningar på problem har betydelse för alla länder.

Något parti eller något subjekt för en världsvid etisk teori kring detta finns inte och den traditionella synen är ej längre användbar. Nu måste vi leta nya vägar - ej traditionella - att bemöta fattigdomen. Vi måste finna en minimal gemensam bas för hela mänskligheten.

Känslan snarare än förnuftet är en grundläggande bas för mänskligheten; det som kallas EQ Genom den västerländska historien har förnuftet, IQ, varit dominerande; från Platon till nutiden. Bara en kultur utan känsla kan tolerera att människor svälter, säger Boff.

Boff föreslår fyra punkter eller värden för en minsta konsensus:

1. Omsorg. Omsorg om allt, att ge avkall på viljan att dominera allt. I Väst är den viljan navet: personer, grupper, klasser, nationer domineras på olika sätt. Istället måste vi ha en noll-regel: omsorgens etik där viljan att dominera inte längre finns.

2. Solidaritet. Istället för den individuella moral som nu råder måste vi ha en universell. Inte Darwin utan samarbete, gemenskap och mångfald där alla är med. Om solidaritetens universella styrka levandegörs, så avtäcks, avslöjas det antihumana, neoliberala systemet. Världsmarknaden idag innebär inte delaktighet utan utestängande: klasser, nationer, till och med kontinenter (Afrika) exkluderas.

3. Empati. Vi måste hysa medkänsla, som den buddhistiska grundkänslan att lämna jaget och känna den andres hunger och lidande. Och styrka ~tt över- vinna detta. Då förstår och känner vi den fattiges värld och då kan förändring ske. I det nuvarande systemet finns ingen frälsning för de fattiga. Får (sic) är de som inte inser det.

4. Kommunion. Ursprungligen är kommunion ett religiöst ord som avser nattvardsgången och den därmed förknippade delaktigheten i Gud eller Guds rike. Här avses en icke-religiös delaktighet där alla får vara med, oavsett religion, nationalitet, politik etc.

Boffs svar på det ekologiska problemet

Boffs svar på den världsvida ekologiska krisen är att det krävs en vision för att lösa den. Boff talar då - med hänvisning till Mihail Gorbatjov - om spiritualitet. Inte i ordets religiösa mening utan i dess mänskliga.

Spiritualitet handlar om att känna, inte tänka. Precis som Pascal säger att att tro på Gud inte är att tänka på Gud utan att känna Gud, så måste vi känna världen: i ekologin upplever vi spiritualitet när vi ser världen inte som objekt utan som subjekt. Jorden är inte en samling tillgångar som ska utnyttjas utilitaristiskt utan en superorganism, en Grande Mama, ett system av tusen integrerade faktorer i vilket människan finns. Gamla testamentets "Adam" betyder "av jorden", det spanska "hombre" hör ihop med "humus" och kan tolkas till "jordvarelse". Livet är ett och det är heligt; alla är bröder och systrar. Viktiga ord blir då interkorrelation, koexistens och kommunion.

Hur ska man ta upp dessa gemenskapsband i det mänskliga projektet? Boff menar att det mänskliga intellektet söker gemensamma band, trådar, och kärlek är ett sådant band, är rentav grunden. År 2030-2035 är slutdatum för jorden om vi inte gör något åt de ekologiska problemen. Boff vill gå ut med ett budskap till tre grupper:

1. Politiker. Det måste till en gemensam global politik. Nationernas Förbund och Förenta Nationerna är sådana försök som tillkommit efter de två stora katastroferna under 1900-talet: världskrigen. Nu står vi inför den tredje katastrofen och då krävs en gemensam global politik.

2. Pedagoger. Pedagoger måste, med respekt för sig själva och för sina lärjungar, lära ut respekt för alla och allt.

3. Andliga ledare. Religioner fåar inte dela människor åt. Det handlar inte om att tillbedja olika gudar utan om att respektera varandra och livet.

Konklusion

Etik är alltså svaret på det sociologiska problemet och spiritualitet svaret på det ekologiska. Mot självdestruktiviteten behövs en minsta gemensam etik och spiritualitet. Självansvarighet och fascination för omvärlden, miljön, ger en sensibilitet, en mental förändring, som kan bana väg för ett nytt paradigm av civilisation. Vår nuvarande civilisation har inte kraft att erbjuda förändring: viljan till makt är alltför stark, framhåller Boff.

Men mänskligheten är en familj och varje form av mänskligt liv måste respekteras och så även de mänskliga rättigheterna.

Vi måste börja med oss själva, där vi lever, börja med vårt beteende mot andra och mot jorden. Då åstadkommer vi förändring och paradigmskifte. Det finns ingen naturkraft som garanterar vår framtid; vi måste själva vilja överleva och skapa rätt medel för detta. Den här gången finns det ingen Noas ark.

Den västerländska kulturen har skapat ett mentalt fängelse där känsla och förnuft splittras och förnuftet premieras. Bara en kultur utan känsla kan tolerera att miljarder människor lever på en dollar om dagen och att naturen exploateras.

Både kapitalism och socialism är barn av västerlandet: båda har budskapet "Exploatera naturen!". Problemet är alltså inte att välja mellan kapitalism eller socialism, utan att välja en utveckling tillsammans med naturen, avslutar Leonardo Boff.

Torbjörn Sjöholm

Noter:

1. Övriga städer som besöktes var Göteborg, Stockholm, Umeå och Uppsala.

2. Utilitarism är en etisk teori enligt vilken en etiskt korrekt handling utmärks av att den, jämförd med andra handlingar, frambringar störst mängd positiva (icke-etiska) värden, exv lycka, rikedom, god hälsa, skönhet, insikt m.m. (Källa: Filosofilexikonet, Bokförlaget Forum AB, Stockholm, 1993.)

Han är franciskanprästen som retade gallfeber på den vatikanska hierarkin. 1985 dömde påven honom till ett års tystnad. 1992 försökte Vatikanen att göra samma sak. Då sa den brasilianske befrielseteologen Leonardo Boff att det fick vara nog och lämnade prästerskapet.

Jag hade hört att den idag 61 år gamle Leonardo Boff skulle vara gammal och skröplig och inte orka med för många frågor. Men när Boff presenterar sin mission; att vi alla måste ta ansvar för en värld som håller på att gå under i social och ekologisk förödelse, känns sjukdomsdiagnosen långt borta.

- Den globala ekonomin fungerar idag bara för 1,5 miljarder människor. Sedan finns 4,5 miljarder människor till som inte får del av systemets vinster. Vad ska vi göra med dessa? Detta är dessvärre ingen slump, utan en naturlig konsekvens av det kapitalistiska samhället som sätter konkurrens och vinst i första rummet.

- Med samma logik som det här systemet exploaterar människor förstörs också naturen. Varje dag utplånas fem djurarter och tio växter. Jag som kommer från Brasilien vet vad skogsskövling handlar om: hälften av hela världens skog har försvunnit sedan 1950 och i Amazonas har en yta motsvarande Tyskland skövlats under de senaste trettio åren, säger Leonardo Boff.

Upproriskt arv

Som f d präst och med stor erfarenhet av gräsrotsarbete bland fattiga människor vet förstås Leonardo Boff vad han talar om. Han anser att Jesus inte bara är ett spirituellt föredöme utan också en vägledare vad det gäller politisk kamp för de förtrycktas rättigheter. Det är i denna tradition Boff vill arbeta.

- Jesus blev själv en politisk fånge. Hans brott var uppvigling mot den romerska makten. Så i kristendomens historia finns det ett upproriskt arv som inte kan suddas ut. De som idag är förtryckta och kämpar emot detta kan finna mycket inspiration och stöd i kristendomen.

- Kyrkan och kristendomen måste stå på de förtrycktas sida. Det är det som befrielseteologin försöker göra. Vi prioriterar de fattigas behov och kämpar för dessa. Det ekologiska perspektivet lär oss att vi också måste prioritera naturen. Dessa två; de fattiga och naturen, måste alltid finnas med i det fortsatta befrielseteologiska arbetet.

- Det måste ske en "avvästernisering" av kulturen och religionen. Idag kretsar allt kring det västerländska materialistiska tänkandet. Det är ett hot mot hela vår civilisation! Religionen har inget med den västerländska livsstilen att göra. Nya värderingar och en helt ny etik måste skapas for att en förändring ska kunna komma till stånd.

Hierarkin kväver

Det var detta radikala perspektiv som gjorde att Vatikanen ansåg att Leonardo Boff hade gått för långt när han 1981 publicerade Igreja - Carisma e Poder (Kyrkan - Nåd och makt). I boken går Boff till hårt angrepp mot den rådande hierarkin inom den katolska kyrkan. Bokens slutsats är att kyrkans maktstrukturer kväver dess spirituella uppgifter. Ända sedan Jesu död har kyrkan, menar Boff, utvecklats mer och mer till att bli en härskande makt på kärlekens bekostnad. ". ..kyrkans institutioner har utvecklats till att bli exakt vad Jesus inte ville att de skulle vara", konstaterar Boff i boken.

Lösningen är enligt Boff att bryta de hierarkiska strukturerna och skapa nya som vilar på basplanets församlingar. Kyrkan ska alltså byggas nedifrån och upp istället för uppifrån och ned.

Våren 1985 beslutade därför påven om att lägga munkavle på Boff. Under ett års tid förbjöds Boff att hålla offentliga föredrag, att publicera artiklar och att resa utan tillstånd från högre ort. Förbudet väckte protester över hela världen. Över 50.000 protestkort skickades till Rom, uppmuntrande kort och telegram anlände dagligen till franciskanernas kloster (där Boff huserade), många framstående biskopar protesterade offentligt mot tystandet och stora uppmärksammade demonstrationer arrangerades. När man 1992 återigen försökte sa den radikale teologen Boff ifrån.

- Man ville återigen sätta stopp för min rätt att tala och predika. Men denna gång sa jag nej. Jag meddelade därför mina överordnade att jag lämnade mitt prästuppdrag. Idag fortsätter jag i princip som förut; jag reser, föreläser och debatterar. Filosofi, etik, ekologi och teologi är mina huvudområden.

En av orsakerna till att Vatikanen försökte tysta dig var att du, som många andra befrielseteologer, har använt dig av marxismen som ett analysredskap av samhället. Är marxismen relevant än idag?

- Vi befrielseteologer har aldrig sett Marx som vår store fader eller något liknande, utan marxismen har varit ett redskap när vi t ex har sökt orsakerna varför fattigdom finns och människor exploateras. Det är viktigt att läsa Marx utan förutfattade meningar. En av Marx grundtankar är t ex att kapitalismen exploaterar både arbetskraft och naturtillgångar. Det är exakt vad som sker idag!

Kosmisk social ekofilosofi

Som lösning på samhällets problem talar Boff om ett helt nytt förhållningssätt där grundtanken är att allt hänger samman och är nödvändigt. En slags kosmisk social ekofilosofi där en ny etik och nya relationer måste arbetas fram mellan människorna. Kanske är det så att marxismen har fått träda åt sidan för ekologiska och holistiska tankar om hur allt hänger samman. Om Boffs miljöintresse går i alla fall inte att ta minste. Inte minst hans senaste bok Cry of the Earth - Cry of the Poor ställer miljöproblemen på sin spets.

Varför har de ekologiska rönen blivit så viktiga?

- Ekologin lär oss hur allt hänger samman och hur allt är ett enda stort system där alla delar är viktiga. Detta är ett perspektiv som den västerländska kulturen har tappat. Om detta system förstörs drabbar det alla. Det går inte att komma undan, inte ens om du är rik.

Lära genom lidande

Huruvida Boff är hoppfull inför framtiden beror kanske på lyssnarens förmåga att tolka hans profetiska men tvetydiga budskap.

- Jag har lärt mig att människor lär sig lite med information. Men genom lidande lär man sig mycket mer. Jag tror att en stor kris kan komma antingen från det sociala hållet eller som en följd av miljöproblemen.

- Jorden har klarat sig genom många katastrofer genom historien. För 60 miljoner år sedan försvann 95 procent av allt levande på jorden. Och man kan utgå från att en stor kris nog kommer. Men jorden kommer inte att försvinna, bara denna värld. Kanske är det så att denna värld måste dö för att vi ska kunna leva vidare, säger Leonardo Boff.

Jens Holm

Artikelförfattaren kommer i början på år 2000 att ge ut en bok om befrielseteologi: Marxismen förnyas från syd - Marxism och befrielseteologi i Latinamerika.

Jag vill varmt rekommendera följande läsning:

Pierre Bourdieu: Moteld. Texter mot nyliberalismens utbredning (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1999).

Pierre Bourdieu menar att den relativa välfärd vi fått genom det offentliga, det gemensamma, håller på att avvecklas och han talar om att vi håller på att få ett samhälle där statens - det offentligas - enda funktion blir att skydda individens egendomar (läs rikedomar), en yttersta konsekvens av egoismen. Enligt Bourdieu handlar det som nu sker runtom i världen om en revolution, en konservativ revolution.

Bourdieu talar mycket om de intellektuellas ansvar att inte göra "drängtjänst hos kapitalet", han vill försvara de sociala rättigheterna "för vilka män och kvinnor lidit och kämpat" - exempelvis rätten till arbete, offentlig utbildning, hälsovård, kultur, forskning etc - och samla både de åsidosatta, de arbetslösa och de intellektuella i "en världsomspännande kamp mot nyliberalismen liksom mot den nya konservativa revolutionen".

Enligt Bourdieu är det offentliga livet - staten - inte alls en så föråldrad och regressiv institution som man vill få oss att tro. Det handlar bl a om att avslöja ekonomismens fatalistiska ordbruk och att kontrollera finansmarknaden och Bourdieu efterfrågar förutsättningar för "en internationell, interdisciplinär och kollektiv forskning som sammanför forskare, aktivister, medlemsrepresentanter o s v" och ska syfta till att t ex kämpa mot indoktrineringen i medierna, genom vilka fatalismen och uppgivenheten sprids med hjälp av klichéer.

De sociala rättigheterna hör till "vår civilisations viktigaste framsteg", framhåller Bourdieu och "[i]nget är mer naturligt och legitimt än att försvara dessa rättigheter, även om somliga vill beskriva dem som konservativa eller arkaiska". Nyliberalismens mål är "att utplåna alla spår av socialstaten därför att dessa hindrar marknadens harmoniska verksamhet" ("harmoniska" är naturligtvis sagt med ironi).

Marknadernas aktörer, med finansmarknaden i spetsen och med nationalekonomer och journalister som ivriga påhejare håller enligt Bourdieu på att förstöra välfärdsstaten. Mot dessa personer står arbetslösa, forskare och intellektuella. Bourdieu ser stora brister i det ekonomiska tänkandet. Mot nyliberal ekonomism och traditionell nationalekonomi ställer Bourdieu välfärdsekonomin. Några citat:

Ekonomi är, med få undantag, en teoretisk vetenskap som grundar sig på den fullständigt oförsvarliga uppdelningen mellan det ekonomiska och det sociala, vilket just karakteriserar ekonomismen. (s 70)

/.../ en yrkesgrupp [nationalekonomer] där det inte är så vanligt att bekymra sig om den sociala verkligheten eller om någon verklighet alls för den delen. (s 112)

/.../ en sann välfärdsekonomi, där man tar hänsyn till alla sorters vinster och kostnader, såväl materiella som symboliska, men även till människors beteenden och i synnerhet till sysselsättningsnivån. (s 84)

/.../ att ersätta nyliberalismens hegemoniska ekonomi med en välfärdsekonomi grundad på människors egna initiativ och vilja, där det lämnas utrymme i beräkningarna för det mänskliga lidandets omkostnader liksom för självförverkligandets vinster, något som den nationalekonomiska dyrkan av produktivitet och avkastning helt bortser från. (s 89f)

En fri marknad och en otyglad kapitalism kan omöjligen skapa en bättre värld. Det krävs institutioner för det, menar Bourdieu. Saker som rösträtt/demokrati, progressiv beskattning och pension är sådant som människor tvingats uppfinna och kräva - de har inte trillat ner från kapitalismens och marknadens evigt molnfria och klarblå himmel. Bourdieu ser den offentliga verksamheten som en civilisation för demokratisk jämlikhet i fråga om rättigheter - till hälsovård, utbildning, arbete, kultur, forskning, konst etc. Med nyliberal ekonomism förlorar vi detta.

Och, skulle man kunna tillägga: med en global nyliberal ekonomism förlorar vi världen.

IKT:s egen text av Duchrow/Gück: Att hushålla för livet. Efter 50 år med Bretton Woods-systemet som gjort de fattiga fattigare och de rika rikare.

Texten gör en global och historisk utblick och visar vad det s k Bretton Woods-systemet medfört för de fattiga länderna; hur världsekonomin helt och hållet ligger i händerna på de rika länderna och hur de rika har alla rättigheter och de fattiga alla skyldigheter. Texten redovisar också FN-rapporter och ger förslag till hur situationen skulle kunna förändras. Det globala målet är att gå från kapitalets diktatur och marknadens tyranni till en - med Wolfgang Kesslers begrepp - socialekologisk marknadsdemokrati. Vidare vill man att Bretton Woods-institutionerna (Världsbanken och Internationella valutafonden) restruktureras så att de stämmer med det förslag ekonomen J M Keynes ursprungligen gav.

Duchrows/Gücks förslag till övergripande mål är dels att de skuldsatta ländernas förslavande måste få ett slut, dels att den globala ekonomins grundmodell måste omvandlas från absolut konkurrens till samarbete, bort från ensidig inriktning på finansiell och ekonomisk tillväxt till en tillväxtpolitik inriktad på. människors utveckling och bevarandet av naturliga livsförutsättningar. Duchrow/Gück ger en rad konkreta förslag till vägar att nå dessa mål.

Torbjörn Sjöholm

(Häftet går att köpa hos IKT, Lund.)

Jag vill först tacka Marie Körner för hennes svar på mina kritiska kommentarer till hennes artikel angående bombhotet mot domkyrkan i Lund. (1) Diskussionen måste naturligtvis fortsätta, om än i andra fora än det skrivna ordet. En korrigering av Körners svar och en mer allmän kommentar anser jag dock nödvändiga att framföra.

Jag skrev i min artikel i anslutning till kommentaren om de judiska organisationerna i kristallnattskommittén och deras ovilja att just vid åminnelsen av Kristallnatten också ta upp Israel - Palestina-konflikten att "Man har naturligtvis inte motsatt sig att Lunds stift i andra sammanhang satsar på att på olika sätt stödja palestinierna." Detta kommenterar Körner med orden: "...en ren lögn."

För det första är detta naturligtvis inte en lögn - varför skulle jag medvetet ljuga om något sådant? Tvärtom: det var ett direkt citat från en av företrädarna för judiska församlingen i Malmö, som jag diskuterade saken med i telefon. Som stöd för sitt påstående refererar Körner sedan till en debatt hon fört i Sydsvenska dagbladet, som jag tyvärr inte följt med i. Fyra namn nämns och av dem känner jag till två (vilka inte utmärker sig för sansade och balanserade kommentarer). Körner nämner också negativa reaktioner på Jerusalemdagen 1996 om de kristna palestiniernas situation. (2)

Detta illustrerar tydligt det jag vill varna för, nämligen generaliseringar. Sådana är mycket vanliga i den judisk-kristna historien och har fört med sig tragiska konsekvenser. Naturligtvis skall man protestera mot en naiv och ensidig syn på Mellanösternkonflikten när sådan förekommer på judiskt håll. Lika viktigt är dock att vara observant på förtal och konspirationsteorier mot judar från palestinskt håll. Och viktigast av allt: bara för att vissa judar och palestinier inte klarar att redligt hålla sig till en rak och ärlig debatt får inte deras respektive grupper dras över en kam.

En mer allmän kommentar föranleds av några ord som Körner refererar i sin artikel: "Israel-försvararnas inflytande är stort och mäktigt." Orden härrör, så vitt jag kan förstå, från en person Körner talat med och därför riktar sig nedanstående inte till Körner. Jag tar upp det därför att denna syn är vanlig historiskt sett, sedan många hundra år tillbaka (före staten Israels grundande gällde det dock endast det judiska folket). Just därför att denna formulering - alldeles oavsett vad personen Körner talat med menar med den - anknyter till en långvarig antisemitisk tradition är det nödvändigt att både definiera vad man menar och belägga uppgifterna. Det är ju inte så att detta är en självklar sanning; Jag vet många judar och icke-judar, både israeler och icke-israeler, som skulle säga motsatsen.

Vad är Israelförsvarare?

Första frågan måste därför bli: vad menas med "Israelförsvararna"? Är det personer som menar att staten Israel har rätt att existera? Eller avser det personer som anser att palestinierna inte har rätt till en egen stat? Ett tredje alternativ kan avse personer som anser israelerna ha rätt att vidta vilka metoder som helst för att 'försvara' sin stat, alldeles oavsett om palestinierna får sitt nationella självbestämmande. Det finns säkert fler alternativ. Vad som dock knappast kan avses är människor som är beredda att försvara både staten Israels existens och palestiniernas rätt till en egen stat, och som samtidigt inte menar att israelerna har rätt att använda vilka metoder som helst för att skydda sin stat; detta trots att denna åsikt förmodligen tillhör de flesta i Sverige.

En andra fråga, minst lika viktig, är: på vilket sätt är "Israelförsvararnas inflytande" mäktigt? Handlar det om ekonomiskt inflytande eller politiskt eller båda delar? Eller avses inflytande i medierna? Man kan också tänka sig att den allmänna opinionen, om den kan bevisas vara "Israelförsvarande," har ett stort inflytande, men då måste detta inflytande relateras till konkreta ekonomiska eller politiska beslut. Man måste naturligtvis också ställa frågan om i vilket land/vilka länder detta inflytande är mäktigt, men det är kanske mindre väsentligt här eftersom diskussionen handlar om svenska förhållanden.

Undersökningar

Det finns undersökningar gjorda om svenska attityder till Mellanösternkonflikten. En av dessa, en doktorsavhandling skriven av Gunnel Rikardsson, analyserar tre svenska dagstidningar mellan åren 1948 och 1973. (3) Den visar med all önskvärd tydlighet hur komplext detta ämne är, inte minst metodiskt, och hur svårt det är att analysera materialet; i olika tider har stöd för Israel och palestinierna skiftat på olika sätt i de olika nyhetstidningar hon undersöker och orsakerna till förändringarna är inte entydiga. I mycket grova drag kan man säga att den första tidens positiva hållning till Israel tidvis har minskat. Tydligast kopplad till en speciell händelse, nämligen kriget 1973, är Aftonbladet, som vid denna tid svänger kraftigt och blir mer positiv till palestiniernas sak (i Dagens Nyheter sker en förändring redan tidigare). En faktor som Rikardsson pekar på är också hur maktbalansen har varit mellan de två supermakterna; i tider av 'töväder' har sympatierna skiftat.

Intressant är att notera att nyhetstidningarnas attityder inte särskilt väl avspeglat den allmänna opinionen enligt de opinionsmätningar som gjorts (som varit mer positiva till Israel). Dessutom kan noteras att politikernas uttalanden utgör en ytterligare faktor. Olof Palme sa i DN 23/11-1974 att han varit kritisk till Israels policy sedan 1967. Enligt flera då aktiva politiker skedde en förskjutning till Israels nackdel just vid tiden för kriget 1967 (och detta stämmer för övrigt väl med den internationella opinionen, som också svängde neråt då).

Rapportering i SVT

Det är viktigt att sådana här undersökningar görs. Vad har hänt i attityderna (på de olika nivåerna) till Israel och Palestina sedan 1970-talet? (4) Det torde vara helt klart att t ex SVT:s nyhetsrapportering från Mellanöstern framställt palestiniernas sak positivt. Det gäller inte minst Peter Löfgrens reportage. Samtidigt har staten Israel analyserats mycket kritiskt. Nämnde Löfgren framhöll och bekände denna obalans då han höll föredrag vid ett av Utrikespolitiska föreningens möten för något år sedan. Löfgren visade tydligt hur han och andra reportrar, även från andra länder än Sverige, inte granskat de palestinska myndigheterna på samma sätt som de israeliska. Detta åsamkade honom påhopp från palestinska företrädare, (5) som inte insåg att Löfgren fortfarande stod på det palestinska folkets sida.

Försiktighet i debatten

Vad jag vill med denna korta utläggning är att mana till försiktighet i debatten. Vissa formuleringar som används anknyter till en antisemitisk historia, vilket är mycket olyckligt oavsett vad debattören vill säga. Den som ger sig in i den offentliga debatten måste känna till den historia och det nutida klimat vi lever med här i väst, annars kan det bli så att den som läser/lyssnar hör någonting annat än det den som skriver/talar menar. (6) Det försvårar på ett olyckligt och onödigt sätt strävandena efter att ge stöd åt de förtryckta.

Av samma anledning är det viktigt att känna till att den traditionella västerländska antisemitismen importerats till (bl a) Mellanöstern och används i det ideologiska krig som förs på vissa håll. Detta måste vi vara observanta på när vi diskuterar problematiken här i Sverige.

Varsamhet och vägran att generalisera är därför oerhört viktigt, liksom en kritisk hållning till alla parter - även de som står en närmast - i en konflikt som den i Mellanöstern. Med en sådan inställning kan fredens frukter skördas på mer än en nivå i denna komplicerade men viktiga debatt.

Anders Runesson

Noter:

1. Körners första artikel, "Varför bombhota domkyrkan," publicerades i KonTexten nr 10, 1998. Min reaktion, "Varför skriva som Körner om bombhotet mot domkyrkan" och Körners svar på den var införda in KonTexten nr 11, 1999 (som dock har felaktig bibliografisk info på numret; den presenteras som nr 10, 1998).

2. Jag vet inte vilka personer som reagerade och exakt vad de reagerade mot. För mig, och många judar jag känner, är det självklart att man bör uppmärksamma palestiniernas situation. Men om någon reaktion vände sig mot Naim Ateeks teologiska föreläsning, som presenterades som palestinsk befrielseteologi, har jag full förståelse för om den föranledde protester. Ateeks föredrag var mycket tydligt antijudiskt, ett teologiserat ohistoriskt förtal och smutskastande av judendom och judar som gränsade till sådant som kan anmälas till juridiska instanser.

3. Gunnel Rikardsson, The Middle East Conflict in the Swedish Press: A Content Analysis of Editorials in Three Daily Newspapers 1948-1973, Esselte Studium, Lund, 1978.

4. En nyligen framlagd avhandling vid Lunds universitet behandlar ett närliggande tema: Henrik Bachner, Återkomsten: antisemitism i Sverige efter 1945, Natur och Kultur, Stockholm, 1999. Bachners studie är bredare än Rikardssons och mer lättillgänglig. Han redovisar tydligt hur opinionen den första tiden efter krigsslutet varit positiv till Israel, men att det senare - av olika anledningar (inte minst i samband med de krig som utkämpats i området) - sker en förändring. Den antisemitiska traditionen i väst, som sedan krigsslutet varit helt bannlyst, ger nu verktyg åt kritiken av Israel i olika sammanhang. En intressant aspekt här är hur judarna i somliga läger börjat beskrivas som nazister; judarna hade inte 'lärt sig' av Förintelsen, nu har offren blivit bödlar. Bilden utvecklas till fullo, skriver Bachner, i den våldsamma antisionistiska kampanjen i Moskva 1967 och den får ett massivt gehör i arabvärlden. Alldeles oavsett var man står i den debatt som följt efter publiceringen av Bachners bok innehåller den många viktiga fakta och slutsatser som bör utgöra en del av samtalet kring de frågor som föreliggande artikel beskriver.

5. Lika lite som man kan ta dessa palestinier i försvar kan man försvara de judiska ungdomar som, enligt Körner, saboterade Mia Gröndahls föredrag, som jag tyvärr inte närvarade vid. Det är alltså samma sak här: en liten grupp människor blir lätt företrädare för en hel folkgrupp. Så har också Anna Karin Hammar berättat att de som drev frågan om ovan nämnda kristallnattsprogram var ett fåtal judiska ungdomar.

6. Vikten av den kontextuella analysen var också utgångspunkten i min debattartikel mot Körners bombhotsartikel. Även om flera personer hört av sig och tyckt att det var ett viktigt perspektiv har jag också fått någon reaktion som tyckt att jag tonat ner Israels brott mot palestinierna. Låt mig därför igen säga mycket tydligt att min artikel handlade om Körners behandling av svenska judar, inte om hennes i sig berömvärda engagemang för palestinierna. Åter vill jag understryka mitt stöd för allt arbete som leder till rättvisa och fred åt palestinier och israeler (och där inräknar jag ett upphörande av det avskyvärda israeliska förtrycket av palestinierna och ett upprättande av en palestinsk stat). Mellanösterndebatten är ytterligt infekterad och känslorna går alltid höga. Samtidigt har vi i Sverige (och Europa) debatten om vår antijudiska och antisemitiska historia, som även den är mycket känslig. Om man inte sätter sig in i båda dessa sammanhang och dessutom inte håller isär dem i debatten försvåras samtalet maximalt. Det tjänar ingen på.

Organisationen Cristianisme i Justícia ger ut tidningen CJ booklets. 1999 dedicerades tidningarna åt nästa millenniums utmaningar. Här ges en översikt av innehållet i seriens första nummer, "A Just Economic Order", författat av F.Javier Vitoria.

Vitoria ställer frågan om det 21:a århundradet kommer att se födelsen av en rättvis fördelning av välståndet, men uttrycker också rädsla för att så ej blir fallet. Vitoria framhåller att den nyliberala reaganismen och thatcherismen - med ekonomisk recession, finansiell instabilitet och katastrofal ökning av fattigdom - är den mest inflytelserika ideologin i världen.

Dagens svält och undernäring är inte resultatet av global matbrist, utan frukten av protektionistisk politik från de länder som har bidragit till att skapa och öka beroendet av mat för många kroniskt fattiga områden i Tredje världen. Vi ser ett socialt utestängande av de som inte har någon "köpkapacitet"; de hamnar utanför hela världssystemet. Detta är effekten av "the hurricane of globalisation" vilken under två decennier har svept fram över Latinamerika på samma sätt som den nu sveper fram över hela världen, skriver Vitoria.

Normalt att människor lever i misär?

Förutom kritiken av nyliberalismen - klyftorna mellan rika och fattiga har ökat ju mer mark nyliberalism och marknadsekonomi vunnit - framhåller Vitoria marknadsekonomins och kapitalismens tillkortakommanden: deras interna logik favoriserar en modell av "vicarious growth" i vilken de rika tillåts representera hela mänskligheten i åtnjutandet av det materiellt goda i skapelsen, och i vilken det anses normalt att miljoner människor lever och dör i misär.

Även om kristendomen och kyrkorna inte har lösningen på problemen så finns där en medvetenhet, om Guds okända och ohörda möjligheter i historien - om Gud är på offrens sida så måste kristendomen vara beredd att introducera sig själv (i ord och ande) i de intrikata förhållandena i vår värld för att förändra den till förmån för rättvisa och liv, framhåller Vitoria; vi vet nästan allt som kan vetas om ekonomins sätt att fungera; vi kan eliminera hunger, skapa arbeten, vi vet vad som händer de ekonomiskt oanvändbara. Vad som saknas är vilja. Viljan hos de rika att ta de fattigas perspektiv.

Kristendomen har kapaciteten

Kristendomen har, enligt Vitoria, kapaciteten att skapa solidaritet som kan leda till konstruerandet av ett gemensamt hem för mänskligheten - Jesus från Nasaret visade detta genom att leva med de fattiga, bli en av dem. Med hans återuppståndelse börjar den messianska tiden. Även om man kan uppleva förnuftets tillkortakommanden och ropen från de fattiga och känna sorg över skapelsens lidanden, så kan man också hysa hopp och ta emot inbjudan till det kärlekens absoluta mysterium som är Gud. Villkorslös kärlek ger möjlighet till brödraskap och solidaritet.

Marknadsekonomin har gjort marknaden till en plats för vinst och kapital utan kontroll från samhälleliga krafter, fortsätter Vitoria. Den fria marknaden är ett ineffektivt instrument för att svara mot behoven hos majoriteten av mänskligheten. För de fattiga ges ingen möjlighet att överleva på marknaden. De fattiga, deras perspektiv och erfarenhet, deras hopp om räddning och befrielse, är kännetecknet på autenticitet för varje kristet ord och varje kristen handling. Den ekonomistiska "religionen" å andra sidan saknar kärleken till nästan och i det avgudasystemet blir kristna handlingar en riskfylld affär där de som engagerar sig ofta på ett eller annat sätt slutar som korsfästa, konstaterar Vitoria.

Den strukturella synden

Vitoria använder begreppet strukturell synd: ekonomiska, finansiella och sociala mekanismer ackumulerar välstånd på vissa ställen medan resten författigas. Att följa Jesus blir i modern tid att verka för alternativa ekonomiska modeller i enlighet med en solidaritetsälskande Guds vilja. Vitoria framhåller att i den latinamerikanska kyrkan har ett stort antal martyrer givit sina liv för ett rättvisare ekonomiskt system.

Innehållet och de centrala troshandlingarna i religionen måste gå hand i hand med de fattigas konkreta situation och måste förstås som ett botemedel för dem. Vitoria talar här om "de fattigas kyrka" och "koalition med offren". Vitoria framhåller vikten av förändring inom olika sfärer: vi behöver utbildningssystem som inkluderar vishet, medkänsla, etik och solidaritet i all utbildning (inkl ekonomi och teknologi). Vidare behövs en revitaliserad politisk aktivitet; att reorganisera instrumenten för det allmännas bästa, att införa internationell kontroll av ekonomin, att skapa demokratisering som medför att svaga länder och städer kan göra sig hörda. Och slutligen finns på ekonomins område problemet att många professionella ekonomer är rädda att lämna "mittfåran" eftersom det skulle kunna innebära att de inte får några jobb.

Utmana ekonomismen!

Vitorias konklusion: sjukdomen och miraklet. Mot de ortodoxa ekonomisternas globaliserade nyliberalism (= sjukdomen) står globaliserad solidaritet och alternativa ekonomiska modeller som tar hänsyn till de fattiga (= miraklet). Att utmana den ortodoxa ekonomismen innebär handlingar som, liksom miraklerna av Jesus från Nasaret, är subversiva från politisk synvinkel. I den här farliga kampen gör Guds kungarike för de fattiga sin inbrytning i historien, avslutar Vitoria.