Kontexten
nr 13/2000

Vän och läsare!

Till ett nytt nummer av KonTexten hälsar jag dig välkommen! Något sent - men bättre det än aldrig, som man brukar säga.

I en tid då världens starkaste stat inte kan avgöra vem som vunnit presidentvalet, och då Mellanöstern efter stora fredsansträngningar åter står i brand, är det lätt att känna uppgivenhet.

Men det finns ljuspunkter på andra håll. När det nya millenniets första skälvande år nu snart är till ända kan vi konstatera att protesterna mot den rådande ekonomiska världsordningen blir allt starkare. Det är nu uppenbart för var och en som har ögon att se med att det inte bara handlar om stenkastande förvirrade galningar; det finns många som med väl underbyggda argument och krav på rättvisa och rättfärdighet ifrågasätter det vederstyggliga kapitalistiska! marknadsekonomiska systemet där den rike blir rikare och den fattige blir fattigare.

Detta nummer av KonTexten behandlar Jubel 2000 och andra protester mot den rådande ekonomiska världsordningen i en artikel av Martin Smedjeback, u-landstuderande och ordförande för KRISS (Kristna studentrörelsen i Sverige). I samma artikel beskrivs också den begynnande framväxten av ett globalt civilt samhälle. IKT:s Marie Körner har skrivit om Sabeel, platsen för kontextuell teologi i Jerusalem. Vi har också en rapport från Kairosgruppen i Finland. Och undertecknad har skrivit om Sydsvenska Dagbladets hållning i kontextuella frågor.

Plattformen är översatt till franska och publiceras i detta nummer. IKT framför ett stort tack till Jean Mouton för arbetet med översättningen! KonTexten publicerar också ett brev från IKT till Leif Pagrotsky. I brevet uppmanas han betona att respekten för mänskliga rättigheter framhålls i handelsutbytet med Mexico.

Eftersom inga debattartiklar inkommit utgår denna spalt i föreliggande nummer.

Medias uppgift och ansvar brukar sägas vara att granska makten. Makten ligger idag knappast hos politikerna. Snarare då hos marknadskrafterna, och då ofta finansmarknadens aktörer. Detta nämns ofta i media, någon gång med en viss uppgivenhet, men alltför sällan i kritiska ordalag. Tvärtom tycks förändringen många gånger vara om inte påhejad så i alla fall fullt accepterad av media. För så absurt har det blivit att media utan att skämmas eller ens höja ett ögonbryn helt och fullt godtar att allt - allt! - relateras till "marknaden" och till vad de starka aktörerna där tycker. Och alla typer av diskussioner (inklusive sådant som vård, skola, omsorg, pensioner - som har med människors välbefinnande att göra) förs i strikt ekonomiska termer där lönsamhet är det första och det sista, och där tal om empati och medmänsklighet icke hör hemma. Media tar själva detta perspektiv numera; att det skulle vara märkligt tänker snart ingen längre på. Marknaden har tillåtits bli alltings mål, mening och måttstock. Det senaste är ju att varje svensk - utan att någon har bett om det - genom det nya pensionssystemet ska bli börsklippare i miniformat.

Förändringen i synsätt - till att marknaden ska vara alltings riktmärke - har skett med medias tysta medgivande. I södra Sverige har förändringen rentav ivrigt påhejats av Sydsvenska Dagbladet, vars nyliberala framtoning är allom bekant. Icke desto mindre är problemkomplexet marknadstänkande, marknadsekonomi, global ekonomi å ena sidan och etik och rättvisa i kombination med medvetenhet om vår nuvarande situation, med stor fattigdom och stora miljöproblem i världen å andra sidan, viktiga frågor för många människor. Det är inte lätta frågor. Men det är frågor som dagligen plågar många. Det är tråkigt och pinsamt att en dagstidning med så stor spridning som Sydsvenskan, som dessutom säger sig försvara människors lika värde och rättigheter, ska presentera så snäva synsätt och så totalt sakna/underlåta att ge vissa grundläggande perspektiv på den globala ekonomin genom vilken en överväldigande majoritet människor faktiskt är fattiga, svältande, sjuka, hemlösa etc.

Ej heller finner man i Sydsvenskan (media öht) önskvärd kritik mot den rådande ekonomiska världsordningen, som inte bara tillåter, utan faktiskt bygger på exploatering av både människor och miljö. Aktuella exempel på denna bristande kritik är när man skriver onyanserat om protesterna mot G8- och WTO- mötena i Seattle, Prag och Köln, samt när man bagatelliserar larmrapporterna om växthuseffekten och andra klimatforändringar.

Låt oss därför aldrig förlora i vaksamhet! Dostojevskij sa om Kristallpalatset i London några ord som skulle kunna användas om den nuvarande ekonomiska situationen i världen, där den rike blir rikare och den fattige fattigare och man låtsas att så måste det vara: "Det är /.../ någonting av Babylon, som om en spådom ur Apokalypsen hade gått i uppfyllelse inför ens syn. Man känner att en rik gammal tradition av förnekelse och protest krävs för att man inte skall ge efter, inte /.. ./ vördsamt buga för det faktiska och inte hålla Babel för Gud, dvs. inte acceptera den faktiska verkligheten som ett ideal."

Den faktiska verkligheten borde faktiskt vara annorlunda. Verkligen.

Efter dessa bitvis salvelsemättade och gallsprängda ord önskar jag dig en god fortsatt läsning av KonTexten nr 13!

Torbjörn Sjöholm
red för KonTexten

När jag de senaste åren har engagerat mig i Palestina/Israel-konflikten och medvetet sökt efter att lära känna de lokala kristna för att stödja dem i deras svåra situation är det en plats och människorna kring den som varit särskilt betydelsefull.

"Sabeel" som är det arabiska ordet för "vägen", "kanal" eller "källa med livgivande vatten" är en ekumenisk befrielseteologisk folkrörelse bland palestinska kristna som strävar efter att uppmuntra kvinnor, män och unga att söka efter vad Gud säger till dem när deras tro konfronteras med en hård livssituation vilken kännetecknas bland annat av ockupation, våld, diskriminering och kränkning av de mänskliga rättigheterna. Inspirerad av Jesu undervisning strävar Sabeels befrielseteologi efter att fördjupa tron hos de palestinska kristna och rusta dem att agera för rättvisa och kärlek, att arbeta för kyrkans enhet och förnyelse samt att verka för samhällets utveckling enligt dessa principer. Sabeel vill vara en profetisk röst för solidaritet med de förtryckta och sträva efter att utveckla en andlighet grundad i rättvisa, fred och ickevåld, befrielse och försoning för de båda folken och de olika trosgemenskaperna. Samtidigt strävar man efter att ge världen en rättvisare bild av de palestinska kristna och deras situation och syn på det samhälle de lever i.

Detta arbete bedriver man genom att lokalt anordna särskilda program för kvinnor, ungdomar och för präster. Detta kan innebära pilgrimsresor, kontextuella bibelstudier, gruppdiskussioner, ledarskaps- träning, sommarläger samt ekumeniska konferenser.

Kontextuell Via Dolorosa

Men Sabeel riktar sig även ut mot världen och alla de pilgrimer som besöker det heliga landet varje år. Man erbjuder en kontextuell Via Dolorosa-vandring där palestiniernas dagliga upplevelse av förtryck och våld utgör ett konkret och aktuellt exempel på det lidande som vår Herre Jesus Kristus kom till jorden för att dela och övervinna. Man erbjuder besökarna att ta del av palestinsk mat och kultur och centret har gjort en fotoutställning "Qissatuna - vår berättelse" som genom dokumentärfotografier tar besökaren genom den palestinska historien. Med startpunkt i livet i byar och städer före den kraftfulla judiska immigrationen till landet skildras de senaste 50 åren av krig och lidande, fördrivning och flyktingskap, kamp och förtryck.

Våren 2000 skickade IKT ett brev till handelsminister Leif Pagrotsky. Brevet tar upp den svåra situationen i Chiapas, Mexiko, där de mänskliga rättigheterna inte respekteras. KonTexten publicerar brevet i dess helhet. Brevet undertecknades för IKT av dåvarande (och nuvarande) ordförande Anders Runesson.

Lund 27/1-00

Till
Handelsminister Leif Pagrotsky
Utrikesdepartementet
103 39 Stockholm

Djupt oroade av den allvarliga situationen i Chiapas, Mexico, vänder vi oss till Dig i Din egenskap av handelsminister, med uppmaningen att Du i varje handelsöverenskommelse med Mexico infogar en klausul om respekten för de mänskliga rättigheterna.

Våra farhågor för ett krig i Chiapas har stärkts till följd av sådana händelser som mordet på 45 kvinnor och barn i Acteal för två år sedan, utvisningen av ett stort antal utländska människorättsorganisationer, flera attentatsförsök mot Samuel Ruiz, biskop i San Cristobal de las Casas, avbrutna fredsförhandlingar i San Andrés Larranzair och ökningen av antalet soldater i Chiapas (70.000, d v s hälften av den mexikanska armen).

Sedan fem år tillbaka bemödar sig tusentals européer och många kyrkor om att rädda freden i Chiapas. De stöder biskop Samuel Ruiz kandidatur till Nobels fredspris. Dessutom har många vänt sig till president Zedillo. Bl a kräver 101 medlemmar av det schweiziska parlamentet en medling i konflikten i Chiapas. 10 000 personer har skrivit till ledningen för Nestlé i Schweiz och 7 000 till ledningen för Volkswagen i Tyskland med krav att dessa båda i Mexico djupt förankrade multinationella företag ska utöva påtryckningar på den mexikanska regeringen så att den tillgodoser indianernas rättmätiga krav.
Den senaste internationella delegationen av människorättsobservatörer besökte Mexico och Chiapas från den 15:e t o m 26:e november 1999. Dess syfte var att informera Mary Robinson, FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter, beträffande läget i Chiapas.

Alla de personer och organisationer, som verkar för mänskliga rättigheter i Mexico, i synnerhet i Chiapas, bland dem biskop Samuel Ruiz och talesmannen för den drabbade byn Acteal, uppmanar enträget de europeiska regeringarna att de, innan de undertecknar varje handelsavtal med Mexiko, inför en klausul med krav på att landet respekterar de mänskliga rättigheterna. Vi vill också rikta denna uppmaning till Dig i Din egenskap av svensk handelsminister. Dessutom ber vi Dig att Du, i likhet med vad som skett i andra europeiska länder, utövar påtryckningar på de svenska företagen i Mexiko, bland dem Atlas Copco, Avesta Sheffield, Electrolux, Ericsson, Perstorp och SKF.

Vi förväntar oss att Du, förutom att Du tillvaratar de svenska handelsintressena i Mexico, också verkar för att de mänskliga rättigheterna respekteras i detta land. Det är oacceptabelt att den mexikanska regeringen tillåts att samtidigt underteckna handelsavtal med vårt land och utfärda en marschorder mot indianerna i Chiapas.

Styrelsen för IKT Lund ställer sig bakom innehållet i detta brev.

För styrelsen

Anders Runesson
/ordförande/

Institutet för Kontextuell Teologi
Kungsgatan 3
223 50 Lund

I.

Poverty is often regarded as a miserable and depressing situation. Material poverty is identified with spiritual poverty. However, we want to be spiritually strong and happy, regardless of our economic situation. We need cultural experiences to vitalise our everyday life, but this need is not acknowledged in the case of those without money in today's Finland.

According to Aristotle neither too much poverty nor too much wealth ensures a good life for human beings. The welfare-state model of the Nordic countries is basically good, but it does not function well. The law protects, and to some degree also guides, the basic security of the citizens and makes it possible that almost all the citizens have food and housing. However, due to the present social politics, we have a group of people who have fallen in between the different systems, and these newly poor individuals have difficulties in managing their own lives. Bread queues and the increasing number of people permanently lacking housing and jobs are phenomena of recent years.

We need more flexibility in our structures. This means that political decision-makers should give more resources to the authorities so that they could then support the functioning of civil society. A change for the better would be promoted, for example, by an agreement upon co-operation between the public and the third sector, so that even those who do voluntary work would find their place without too much trouble. We gladly agree with paying taxes if the money is used in a fair and just war for promoting the welfare society. We do not think that the present boom of building ice-hockey stadiums fulfils these criteria. When holding on to our fights we must also remember our duties as tax-payers as well as our duties toward our fellowmen. We should learn responsibility by working together and gain a real understanding of what our needs are.

In the Kairos process we have to remember that we do not wish to make the world uniform. We have to accept that values get a different meaning within the different regions of the world. But we want to give priority to other values, not money.

We need spiritual values to withstand. We expect support and community from the church. We have to challenge our churches to seriously think over and speak out what Jesus meant for instance when he spoke about the two robes. We should not spiritualise his words about the mammonism that destroys true service of God. This includes vitalisation of the church so that it will nourish the minds of people. We want to avoid socially irresponsible "spiritualisation" and the following problems of mental health etc.

We understand the meaning of the Kairos process to be in developing individuals, communities and social organisations in a new way that differs from war, reconstruction and the following society of full employment and growth.

We humans have the right to a role and a place, the right to be active, the right to a mental and logical process of creation that continues...

II.

For some of us the obvious unavoidability of an ecocatastrophe is oppressive. If humankind does not change its habits and direction, the so-called development, i.e., the growth of material consumption, will continue at an accelerated speed. Advertising feeds artificial needs and makes people follow the directives of market forces. According to same estimations households cause approx. 30-35% of all contamination.

In Tampere people have reacted by drawing up a programme for sustainable development called Agenda 21. Representatives of the third sector, of city authorities and political decision-makers as well as of the trade have been invited to realise this programme. They have also plans to restart some ecoteams for households, originally introduced by GAP (Global Action Plan).

Some of us have, aiming at building humane and natural environments, planned ecovillages, urban ecocommunities and other communities for natural housing. In the course of time a large part of land and other property has moved into the ownership of some fortunate people who stop at nothing. Other people, too, should have the right to use land, buildings and other resources for various activities. In this way, we would increase self-supporting and independent life and decrease the need for paid labour. It should also be possible for anybody to independently form alternative spaces for living with a new and socially as well as ecologically better life apart from "normal" society and its bureaucracy.

Contact persons of the Tampere Kairos group:

Kari ltkonen
Puhtipiste, Väinölänkatu 1 B
FIN 33100 Tampere
Tel. +358 321 41581.

Seppo Kjellberg
Evangelical-Lutheran Church of Tampere
P.O. Box 226
FIN 22101 Tampere
Tel +358 321 90111.

Vilka perspektiv tar media när man diskuterar/rapporterar om det stora problemkomplexet ekonomi, EU, globalsim, etik och rättvisa? - Alltför ofta ett snävt västeuropeiskt/västerländskt perspektiv, tycker nog de flesta som vill se saken ur Tredje världens synvinkel. Jag försökte för ett år sedan framföra kritik och frågor till Sydsvenska Dagbladets ledarredaktion för dess, utifrån ett kontextuellt Tredje världen-perspektiv, enögda syn på nämnda problemkomplex.

4/5 av världens medborgare bor i Tredje världen där fattigdomen ökar. Problemet handlar om vem som är innanför eller utanför systemet. Enligt Världsbanken fungerar det kapitalistiska systemet bara för 1,6 miljarder av jordens 6 miljarder människor, trots att det kapitalistiska systemet numera omfattar, alla 6 miljarderna. (1)

Medias ansvar

Enligt ett kontextuellt och befrielseteologiskt sätt att se måste man alltid ha ovanstående i åtanke när man talar om dagens globala ekonomi. Inte minst media har här ett tungt ansvar att verkligen belysa de fattigas ländernas situation och sambandet mellan deras fattigdom och det rådande globala ekonomiska systemet.

Att media, och däribland inte minst Sydsvenska Dagbladet, sällan eller aldrig tar detta ansvar torde vara allmänt bekant. Jag använde under perioden september -99 - januari -00 ganska många timmar (dagar) till att i insändare och direkta brev till Sydsvenska Dagbladets politiska redaktion framföra kritik men också efterfråga vissa klarlägganden i kontextuella frågor. (2)

Insändarna och breven lämnades helt utan kommentarer från ledarsidan. Jag ställde - vid upprepade tillfällen, men utan någon framgång - följande frågor till tidningens politiska redaktion:

1. Tar Sydsvenskans ledarredaktion de fattigas eller de rikas perspektiv?

2. Om ni prioriterar majoriteten av världens befolkning, som faktiskt är fattig, menar ni då att EU:s protektionistiska syn på internationell handel och den form av marknadsekonomi som EU, och ledarsidan, företräder är receptet på framgångsrik utrotning av fattigdomen?

3. Om ni svarat "ja", hur förklarar ni då att ju mer mark denna typ av marknadsekonomi vinner, desto större blir klyftorna mellan rika och fattiga?

Inga svar

Flertalet av de insändare jag skickade tvingades jag skicka in flera gånger eftersom inget hände: inga svar, ingen publicering (men andra insändare som låg senare i tiden publicerades - däribland ett flertal som, om jag inte minns fel, handlade om en igelkott...).

Ett svar fick jag dock till sist (i december), från insändarredaktionen (!), genom vilken ledarsidan lät hälsa: man kan få besked genom att läsa ledare och krönikor på Sidan 2 i tidningen.

Tiden gick och den 8 januari -00 publicerades - faktiskt - min insändare med frågorna till politiska redaktionen. Dock utan svar. Enda svaret som gavs kom (återigen) från insändarredaktionen och det var samma svar som jag fått brevledes i december: man kan få besked genom att läsa ledare och krönikor på sidan 2.

Jag meddelade tidningen att det är exakt det jag gjort - och gör - och att det var just precis därför jag ställde frågorna; för att jag läst ledarsidorna! Och att syftet med de brev och insändare som skickats var att få klarlägganden (vilket jag också skrev i ett separat svarsbrev till politiska redaktionen) kring sådant som inte sägs rakt ut i ledarna (nämligen vilket grundperspektiv den politiska redaktionen anser sig ta - de fattigas eller de rikas?). En annan tanke var naturligtvis att läsekretsen skulle kunna ta del av just dessa frågeställningar. Och politiska redaktionens svar på dem. (Tilläggas kan att en insändare den 1/7, som tämligen banalt och ogenomtänkt kritiserade en ledarartikel från den 18/6 om Bill Clinton, besvarades mångordigt av politiska chefredaktören Per Ohlsson...).

Man kan få besked genom att läsa ledare och krönikor...

På Sydsvenskans ledarsida den 31/1 -00 kunde man läsa att "Välstånd skapas inte av politik, utan av kapitalism och arbete" och vidare 'Ta vara på kapitalisterna. De är, när allt kommer omkring, välfärdens bästa vänner".

Här kommer alltså svaren, de svar ledarredaktionen inte orkat/vågat ge rakt ut i de tre direkta frågorna på insändarsidan den dag dessa frågor - slutligen - publicerades.

Kapitalisterna är välfärdens bästa vänner...! Men tänk så märkligt att Världsbanken (som består av representanter för kapitalistiska synsätt och ju faktiskt får bära en del av skuldbördan får situationen i världen - se förra KonTexten) - kan "erkänna" att det kapitalistiska systemet - som numera omfattar alla - bara fungerar för 1,6 miljarder av jordens 6 miljarder människor. (Beror det på att politiken har för stort inflytande?)

Hur många gånger måste det sägas: det handlar inte bara om Sverige/EU/Europa när vi talar om kapitalism, välfärd och välstånd.

Det handlar om hela världen.

Det är möjligt att vi i Sverige får det bättre genom EU/marknadsekonomi/kapitalism etc. Men 4/5 av världens medborgare bor i Tredje världen där fattigdomen inte minskar utan ökar - på grund av kapitalismen och den totala avsaknaden av fördelningsvilja och rättvisetänkande hos dess anhängare. I motsats till vad Sydsvenskans ledarsida säger den 31 januari anser KonTexten inte att kapitalisterna är "välfärdens bästa vänner". Inte globalt sett. I Sverige, kanske, tillsammans med en rättvis fördelningspolitik. I fattiga länder: NEJ!

Åtminstone två fenomenologiska aspekter kan läggas på kapitalismen:

1. I kapitalismen som fenomen ingår inte fördelningstänkande.

2. Kapitalism tar inte hänsyn till fattiga eller författigade (inte ens när den själv orsakar fattigdom).

All önskvärd empiri visar detta. Ändå får författigade människor - och fördärvad miljö - och bakomliggande orsaker till detta, för litet eller inget utrymme i media, trots den groteskt stora mängd människor och natur/miljö som faktiskt drabbas negativt av det nuvarande globala ekonomiska systemet! Ett system som i sig blivit en fundamentalistiskt orienterad ideologi som ersätter eller tränger undan andra (sundare) ideologier, livshållningar och synsätt. Ekonomismen som universell ideologi (för att inte säga religion) är ett faktum.

Men var det det vi ville?

Vad som framför allt är svårt att förstå är varför media, vars ansvar och uppgift är att granska makten, måste springa marknadsfundamentalisternas (kapitalisternas, nyliberalernas - eller vilket namn man nu väljer för dem som stöder den typ av ekonomiskt tänkande som baseras på egenvinning) ärenden! (3)

Sitting Bull lär ha sagt: "Den vite mannen vet hur han ska skapa rikedomar, men inte hur han ska dela ut dem."

Än så länge tycks inget peka på att han hade fel.

Torbjörn Sjöholm

Noter:

1. Se förra numret av KonTexten.

2. Den första insändaren skrevs i affekt men sedan sansade jag mig något.

3. Sydsvenskans ledarsida använder ofta - och uppenbarligen med stor glädje - uttrycket "nyttiga idioter om meningsmotståndare som - genom av Sydsvenskan själv framdefinierade kriterier - biter sig själva i foten och alltså motverkar sina egna syften. Med samma rätt skulle den som säger sig vilja kämpa för välfärd och rättvisa, men i verkligheten springer näringslivsbossarnas, privatiseringsivrarnas, börshajarnas ärenden, kunna kallas "nyttig idiot". (Nyttig ur profitörernas synvinkel, då).

Vi stod hand i hand, människor hand i hand så långt ögat kunde se. Vi lär ha varit omkring 35 000 människor, stående tillsammans i en enda lång mänsklig kedja.

Jag hade åkt dit med vänner från KRISS, Kristna Studentrörelsen i Sverige, men bakom Jubel 2000 som arrangerade demonstrationen, står en mängd olika organisationer från hela världen, 65 bara från Sverige. Dagen var en varm junidag 1999 och platsen var Köln, Tyskland. Förutom oss var också Bill Clinton, Tony Blair, Gerhard Schröder och andra mäktiga män på plats. De hade samlats för att diskutera ekonomi på årets stora G8-möte. Vi andra för att kräva att de skulle skriva av skulderna för världens fattigaste länder.

I Etiopien, där 81 % av barnen är undernärda och 100 000 människor varje år dör av sjukdomar som hade kunnat förebyggas, är skuldbetalningen fyra gånger högre än statens anslag till hälsovård. För varje krona vi i de rika länderna i Nord ger i bistånd, tar vi tre tillbaka i återbetalning av lån. Det tycker vi är fel, och därför var vi där.

Något har börjat hända

När muren föll 1989 fick vi lära oss att kommunismen och därmed också socialismen och kollektivismen var död. Kapitalismen hade segrat. Nu var det individen och företagen som skulle regera.

I den nya tiden minskade folkrörelsernas medlemmar och det politiska engagemanget. Samtidigt växte de transnationella företagen så att det knakade. De stora internationella institutionerna WTO, IMF, G8 och Världsbanken träffades i tysthet. Inte många kände till vad som rymdes bakom dessa förkortningar och än mindre vad de sysslade med.

Men nu har något börjat hända. Inte nog med Jubel 2000-demonstrationen i Köln, i Seattle förra året demonstrerade 50 000 människor i samband med WTO-mötet, där den framtida ekonomin och globaliseringen diskuterades. Inte sedan 60-talet har så stora gatudemonstrationer genomförts i USA. Och nu senast såg vi bilder från Prags gator där 20 000 hade samlats för att visa sitt missnöje med den ekonomiska världsordningen.

Tyvärr har media gett en snedvriden bild av dessa protester, genom att nästan uteslutande fokusera på de våldsamma inslagen, istället för att rapportera om de till största delen fredliga demonstrationerna.

Globalt civilt samhälle

Det vi ser idag är början till ett internationellt civilt samhälle. Folkrörelser har bildats som lyckats överbrygga nationsgränser och ideologiska olikheter för att kunna verka tillsammans i en värld som inte längre primärt styrs av nationella intressen.

Många är förvånade över att så många människor nu plötsligt samlas för att protestera mot abstrakta företeelser som WTO och IMF. Varför demonstrerar man egentligen?

Det är allmänt accepterat att det behövs en stat, företag och ett civilt samhälle för att ett land ska fungera. Men idag har nationalstaterna minskat i betydelse och företagen verkar allt mer på global nivå, där det varken finns en stat eller ett civilt samhälle som kan balansera upp företagens makt. Jag tror att det är detta som har fått folkrörelserna att reagera och gå ut på gatorna.

Dessutom har folkrörelserna idag fått verktyg som gör det möjligt att agera globalt. Nu är det lättare att transportera sig långa sträckor till överkomliga priser. Men framför allt är det den nya informationstekniken som förbättrat och underlättat kommunikationerna. För de flesta globala rörelser är Internet den naturliga knytpunkten. Här får man den information man behöver och här delar man erfarenheter av tidigare aktioner samt planerar framtida samarbete över nationsgränserna.

I DN Kultur den 18 oktober recenserade Mikael Lövgren Karl Marx. En biografi av Francis Wheen. Lövgren finner Wheens biografi läsvärd: den är både festlig och vederhäftig.

Lövgren framhåller att biografin skrivits både efter 1968 och efter 1989. Med andra ord: nu, idag, år 2000, kan varken altaren resas eller beläten krossas; Marx kan varken vara staty eller spottkopp. Idag tilllåts Marx tala med egen stämma, "unplugged av dogmatiska förstärkarsystem, såväl ortodoxins som anti-marxismens."

Lövgren säger om Wheen att "han vill teckna ett rörigt fyrfärgsporträtt av en skrivande, supande, tänkande, grälande, snyltande, snålande, avlande, rökande och lekande man i sin tid." Poängen med Wheens bok är inte att vara en introduktion till marxismen - det är ju en biografi - och Lövgren skriver att boken "avhandlar trångboddhet och karbunklar, polemiker och polisspioner, flyttlass, barnafödslar och den eviga bristen på pengar, pengar, pengar" och lite längre ner: "Poängen med Wheens bok är att den levandegör det sammanhang - vardagsbekymmer inflätade i världshistoria - i vilket Marx tänkande växer fram."

Lövgren ställer ändå frågan om Marx fick rätt, och menar visserligen själv att Marx inte fick det, men fortsätter sedan: "Men frågan är felställd. Vilken annan tänkare förkastas på grund av att det inte blev som han förutskickade? Ingen, så vitt jag vet. Inte ens Jesus från Nasaret, Nostradamus eller gårdagens meteorolog."

Det är snarare den kritiska dimensionen än den prognostiska som bör framhållas, menar Lövgren och avslutar sin artikel med en uppmaning att läsa Marx egna skrifter: "Läs honom. Det slår gnistor om hans texter. Oväntat kastar de ljus över sammanhang om vilka han visste intet och du tror dig veta allt."