KonTexten
nr 14/2001

Att kommentera det okommenterbara. "Det var som på film", "Det är en mardröm", "Ingen trodde väl någonsin att det skulle hända". Själv var jag utomlands när terrordåden mot USA genomfördes och det gav kanske det hela ytterligare en dimension av overklighetskänsla, det är svårt att säga varför, men det är skillnad mellan att få ett chockbesked hemma jämfört med att få det i helt nya miljöer.

"Vi är många som stått däruppe i Twin Towers och tänkt: Detta kommer att vara för evigt", sa Folke Rydén i ett reportage kort efter katastrofen. Och oavsett vad man tycker om USA så är det lätt att hålla med Rydén; detta var helt oväntat för de flesta av oss.

Dygnet runt kablades de fruktansvärda bilderna ut över världen och vi kände stort medlidande med offer, överlevande och anhöriga.

Men så småningom infinner sig några tankar. Utan att förringa de drabbades lidande eller förminska vidden av dådet, borde vi nog i eftertankens kranka blekhet ställa oss några frågor:

Varför ägnas inte de fyra miljarderna fattiga på jordklotet så stor uppmärksamhet? Eller översvämningsoffren i exempelvis Asien och Sydamerika? Eller gatubarnen i Indien och Brasilien? Eller barnsoldaterna och aidsoffren i Afrika? etc etc. Svaret ligger nog i att det finns en direkthet i självmordsattackerna mot USA: här dödas oskyldiga människor i tusental på ett grymt och omänskligt sätt i ett bestialiskt dåd. Lägg därtill offrens familjer som har detta trauma, denna tragedi att leva med resten av livet.

Massmedialt är detta en helt annan händelse än den gamla välkända världssvälten; ur ett krasst massmedialt perspektiv saknar världssvälten nyhetsvärde.

När vi diskuterar det som skett i USA måste dock vissa saker separeras, men andra måste kopplas samman.

Till det förstnämnda hör att hur kritisk man än är mot USA och dess ekonomiska, militära och kulturella världs dominans så måste man fördöma ett terrordåd. Göran Greider framhöll detta i TV-programmet "Debatt": man kan känna djup medkänsla med det amerikanska folket, samtidigt som man ogillar USA:s politik (Anders Björck i samma program var fullkomligt oförstående och stämplade Greider som USA-hatare och påpekade att USA räddat oss under Andra Världskriget - vilket väl ingen människa med vett och sans i behåll skulle få för sig att förneka...).

Till det andra hör att man i ett sådant här sammanhang måste tillåta sig, måste våga att göra en analys av orsak och verkan, och man måste våga se på resultaten av denna analys, även om de leder till saker som är mindre angenäma för USA. Här har t ex Sydsvenskans politiska redaktion argumenterat mycket egendomligt: vi får inte kritisera USA, kapitalism eller marknadsekonomi, ej heller göra detta till en fråga om nord-syd, för nu är demokratin hotad, det är synd om amerikanerna och vi måste sluta upp bakom dem...

Självklart är det synd om de drabbade, självklart ska vi stödja dem, men att gå därifrån till att inte analysera och reflektera och, om det är nödvändigt, vara kritiska, är inte det ett hot mot demokratin? Att blind och döv stämma in i vedergäIlningskören? Självklart ska vi försvara demokrati och frihet, men inte på bekostnad av ett fritt och kritiskt tänkande! Och att utse USA till inte bara den yttersta garanten utan även representanten för demokrati och frihet luktar skunk lång väg. Men att kritisera detta USA-romantiska synsätt har inget med offrens lidande att göra!

En annan fråga man bör fundera över är om terrorattackerna i all sin vidriga hänsynslöshet verkligen var ett slag mot demokrati och frihet eller "bara" mot USA och dess världsdominans. Det var amerikanska mål i USA som attackerades, inte t ex EU-parlamentets byggnader i Brüssel och Strasbourg, eller för den sakens skull FN-skrapan i New York.

Det finns fler problem: medias ansvar. Media har mest ägnat sig åt ett deskriptivt förhållningssätt (inte minst CNN, vars rapportering i och för sig varit mycket bra och välavvägd, men strikt deskriptiv), mindre ofta ägnat sig åt, eller tillåtit, analys av bakomliggande orsaker - analys av nutidshistorien, nord-syd, rik-fattig och inte minst USA:s del i detta.

Det tycks tyvärr vara av yttersta nödvändighet att för vissa människor påpeka att kritisk analys inte nödvändigtvis innebär att man stöder terrordåden i USA. Man kan faktiskt vara kritisk mot USA samtidigt som man lider med amerikanska folket. USA har stött diktaturer i arabvärlden, Sydamerika och annorstädes, USA har motarbetat FN, USA har på egen hand agerat världspolis och upprättat Pax Americana - fred på den starkes och rikes villkor.

Kravet på vedergällning är starkt. Och det är lätt att förstå; det är en högst mänsklig reaktion. Man kan också förstå USA:s sätt att resonera: man gör inte sådant här ostraffat.

Problemet är den våldsspiral man bidrar till. Öga för öga, tand för tand leder ytterst sällan (aldrig) till en avtrappning av våld, undantaget om den ena parten är mycket överlägsen och kan tvinga in den andra i stillestånd och underkastelse - vilket föder nytt hat och så småningom nytt våld och ny typ av våld. Det är gammalt och välkänt.

Den här konflikten kan bli mycket långdragen. Det är lätt att tänka att Afghanistan är ett ensamt, fattigt och militärt underlägset land, men Afghanistan är "a cemetary of armies" sa en kommentator i TV: Till en början har USA opinionen med sig. Men vad händer om konflikten blir långvarig? Om civilbefolkningen drabbas? Och om det visar sig att bin Ladin är oskyldig? - Vissa hävdar att han faktiskt kan vara oskyldig. USA vägrar lägga fram sina bevis och framhåller att bin Ladin ändå är anklagad för dåden mot USA-ambassaderna i östra Afrika för några år sen, så därför ska USA i alla fall ha tag i honom.

Det viktiga är alltså att ha någon att jaga. Men om Saddam Hussein ligger bakom dåden? Eller någon annan? Vad sysslar USA med? Att jaga någon för jagandets skull eller att jaga den skyldige? För säkerhets skull har man förklarat krig mot all terrorism i hela världen. Kommer man att fullfölja detta om man får tag i bin Ladin på ett tidigt stadium och hur ska detta genomföras och finansieras? Och hur många gånger ska det omtalas i termer av "crusade" och "dead or alive" - ord som associeras till olika hjältemytologier snarare än till verkligheten, och framför allt inte motsvaras av dessa hjältemytologier i verkligheten. "Washington is Hollywood for ugly people" sa någon. Det är svårt att inte påminnas om den frasen när man hör världens mäktigaste man använda ord som de citerade.

Slutligen en fråga till alla IKT:are: var står en kontextuell teolog i detta sammanhang?

• Fördömande av dåden; naturligtvis.

• Emot att dela upp världen i goda och onda (trivialt, men uppdelningen sker, så avståndstagandet måste göras).

• Kritisk hållning mot USA (väst), kapitalism och marknadsekonomi, men respekt för människovärde och sympati med de drabbade (alla drabbade).

• Emot terrorism, men också emot våld.

Den sista punkten är mycket svår. Det är lätt att i teorin ta avstånd från allt våld och anse att man ska vända andra kinden till i alla sammanhang. Men ibland kan man undra om inte "att vända andra kinden till" är avsett för situationer där en människa bokstavligen står mot en annan. Slår den ene mig slår jag inte tillbaka. Men eftersom våld finns i vår värld riskerar man att bli en passiv betraktare om man helt tar avstånd från allt våld i alla sammanhang. Mycket tyder på att några av passagerarna på det plan som störtade i Pennsylvania, efter att ha hört på mobiltelefon om självmordsattackerna, övermannade kaparna och därigenom kanske räddade tusentals liv!

Så står vi där, i det som av en del betecknas som en ny värld, med fler frågor än svar.

Torbjörn Sjöholm
red för KonTexten

Att befinna sig i en helt annan kontext är både spännande, lärorikt och frustrerande. Jag besökte Bangladesh under drygt två månader i våras, då jag, tillsammans med min klasskamrat Britta och hennes sambo Baten, som kommer från Bangladesh, var där för att skriva uppsats. Jag upplevde ett land som är ett av världens mest tätbefolkade, då det bor cirka 130-140 miljoner människor där och som är 1/3 så stort som Sverige. Varje människa har en knapp meter att röra sig på. Ett land som enligt senaste statistiken är världens mest korrumperade, och där politiken går ut på att makt är viktigare än att miljoner människor har mat för dagen. Ett land vars historia präglas av utnyttjande från engelsmännen under en långvarig kolonialism och där befolkningen fått kämpa för sina liv för att nå den efterlängtade självständigheten 1971.

Men det är också ett land fullt av glädje och gästfrihet Landskapet är ett böljande deltalandskap täckt av en behaglig lummig grön matta av risodlingar. Människorna är färgsprakande i sina klädedräkter och deras bruna hud och glittrande ögon glänser både i monsunregnet och i den glödheta solen.

Jag har under mina månader i Bangladesh varit med om många starka upplevelser och känslorna har varierat. Jag har ett ansvar att berätta om mina upplevelser för att fler ska få veta hur människorna i Bangladesh har det i sin vardag. Följande text är ett utdrag ur mina resebrev som jag skickade hem till Sverige, alltså min berättelse om hur en vistelse i en annan värld kan te sig.

Kära vänner!

Så har jag då kommit till Bangladeshs huvudstad Dhaka. När man befinner sig i en annan kultur är det mycket intryck och tankar som virvlar runt och det är svårt att förmedla alla känslor, men jag vill göra ett försök för jag tycker att det är viktigt att hålla kontakt med människor i Sverige som jag bryr mig om. Ibland är det ganska tufft här, det är jättevarmt och vi svettas jämt, men det är ändå inte så varmt som jag trodde. Jag var förberedd på ännu hetare klimat. Vi kan inte gå i våra vanliga kläder, utan vi måste täcka större delen av kroppen, annars stirrar bangladeshierna som aldrig förr. Det gör de i och för sig ändå, men vi behöver ju inte utmärka oss mera än nödvändigt. Det är inte så vanligt med turister och "vita" människor här, så de stirrar på oss som om vi vore utomjordingar. Igår firade vi bangladeshiskt nyår och mitt under inledningsceremonin sprängdes en bomb i luften och nio människor dödades och nästan hundra skadades. Tur i oturen för oss att vi den dagen var försenade och därför inte befann oss på platsen. Det är snart val här, och därför är det väldigt politiskt instabilt. Människorna här tror att det var fundamentalistiska grupper som låg bakom dådet. Nyåret är den största dagen på hela året, vi var därför chockade att någon kunde vara så hjärtlös, alla festligheterna ställdes in och istället lästes sorgedikter och politiska budskap ropades upp i högtalarna. Fascinerande ändå hur politiskt aktiva alla människor är, en helt annan medvetenhet än vad som finns hemma i Sverige. Studenter från Dhaka University spelade politiska pjäser och sålde kassetter med politiska budskap. Det hade varit något för oss tycker jag. Fram för mera medvetenhet!!!

Vi bor hemma hos Batens familj i en trerumslägenhet som vi har hyrt. Min tanke från början var att vi skulle rå om oss själva, men det var en oklok tanke. Här är det inte tal om att vara ensam någon gång. Det är femton andra personer som också bor här, allt ifrån gamla 85-ånga pappan till två månader gamla brorsbarnet. Trots att vi är så många funkar det förvånansvärt bra. Barnen är fostrade till att hjälpa till, och så fort något av barnen skriker får de sig en hurring så de håller tyst. Så de skriker aldrig. Och jag har fått vänja mig vid att ha en publik när jag gör min morgontoalett...

Vi har bara varit här i några dagar ännu, och förhoppningsvis skapar vi oss rutiner med tiden. Tanken är att vi ska gå upp tidigt om morgnarna och plugga några timmar, för att sedan kunna göra mera saker på eftermiddagen, men den rutinen är vi inte inne i ännu kan jag meddela. Vi går väl upp en sisådär fyra timmar senare än alla andra, och då går vi ändå upp vid niotiden. Jag som tidigare varit i Indien jämför hela tiden, men Bangladesh är mer annorlunda än jag trodde. Mycket beror det nog på religionen; de är till 90 procent muslimer. Sedan blir kulturen också mera påtaglig när man bor i en familj. Inte minst det här med könsroller är ett svårt kapitel för mig. Vi sitter på vadderade stolar och äter tillsammans med männen, medan kvinnorna och barnen sitter på golvet i hallen och äter, dessutom efter det att vi är klara. Och ändå är det de som står för all markservice. Men så är det, och det är inte mycket som vi kan ändra på under de 2,5 månaderna som vi ska vara här.

Dagarna går och nu har jag varit här i "Bangan" i snart två veckor, det känns som mycket längre. Var det verkligen inte mer än två veckor sedan jag stirrade runt där hemma för att få med allt man kan tänkas behöva på en 2,5 månads tripp till Bangladesh? Det här med tid är fascinerande; det känns som den är tänjbar beroende på var i världen jag befinner mig och hur det landets relation till tiden ser ut. Här betyder en kvart en timma, och om någon säger att vi verkligen måste åka senast klockan tio för att hinna med båten så hinner klockan bli både halv elva och elva innan någon reagerar. Man missar också mycket riktigt båten, men egentligen, vad gör det? Det går ju fler båtar. Jag tycker sådant är ganska charmigt...

Den politiska situationen här är näst intill ohållbar, och det är så sorgligt att det ska behöva vara så. Tänk om de lagarna som stiftades också fungerade, då hade i alla fall förutsättningarna för att människorna här skulle kunna få det bättre funnits. Men som det är nu är det bara en enda rundgång och all politik handlar bara om makt och inte om ideologi. Oppositionen har utlyst en generalstrejk för att få bort premiärminister Sheik Hasina. Som om det skulle hjälpa! Det resulterar bara i frustration och att landet får ännu sämre ekonomi och så är turbulensen igång (Bangladeshs BNP ligger på 280 US $ per capita, Sveriges är cirka
30 000 US $). Vi har inte kunnat åka in till Dhaka under dessa tre dagar, för det kan vara förenat med livsfara om något demonstrationståg skulle komma farande. Dessutom fungerar inte så många transporter. Oppositionen kontrollerar om det är någon som bryter mot strejken och då vet man inte vad som kan hända. Men där vi bor är det lugnare, och det märks knappt mer än att det är lite färre människor på gatorna.

Sedan sist har vi varit och besökt Batens hemby Amiapur som ligger ungefär tre timmars färd från Dhaka, och då är det lika långt som mellan Lund och Höör, vilket säger lite om infrastrukturen. (För er som inte är så väl bevandrade i avstånden i Skåne så ligger Lund tre mil från Höör och det tar tjugo minuter med tåg.) I byn var vi verkligen "hot stuff", vi räknade ut att vi i genomsnitt hade cirka 70 personer omkring oss jämt. Folk lämnade det de hade för händer och fötter för att beskåda och känna på dessa vitingar. Det var t.o.m. intressant att se på när vi sov; Men det var fantastiskt vackert och överallt växte mangoträd (denna underbara frukt) och bananträd och barnen plaskade runt i den silver- glänsande floden.

Monsunregnet har nu nått detta känsliga deltalandskap och under någon timme per dag är det som om himlen öppnar sina portar på vid gavel och släpper ut allt överflödigt regnvatten som samlat sig under dagen. Man blir dyngvåt på en sekund och grundvattennivån stiger med en halv meter. Människor vadar fram mellan husen på de små gatorna och i vattnet befinner sig den kommunala soptippen då inga papperskorgar finns tillgängliga utan allt bara kastas ut rätt genom fönstret. Det känns gött att gå i sandaler och känna hur bakterierna letar sig fram bland alla småsår, myggbett och värmeutslag som pryder händer och fötter. Men jag har i alla fall skaffat ett paraply, och det ska bli intressant att se hur många paraplyer jag blir tvungen att köpa, det finns farligt många ställen att glömma ett paraply på här då vi far runt överallt och besöker alla möjliga människor och färdas i diverse transportmedel. Men det är lärorikt att möta alla dessa människor, filmstjärnor, sångare, fabriksarbetare, egenföretagare, banktjänstemän, apotekare, journalister, ja, listan kan göras hur lång som helst. Jag lär mig mer och mer om hur detta samhälle fungerar och det för med sig mycket känslor. Det är en nyttig erfarenhet att tvingas tänja på sina gränser som jag tycker att man måste när man befinner sig i en helt annan kontext. Att inte ha kontroll och inte helt och fullt kunna förstå vad som händer runt omkring en är ibland oerhört frustrerande och orsakar ibland diverse sammanbrott, men det hör liksom till denna del av världen!

Folket här är mycket stolta över sin självständighetskamp och flera poeter har skrivit dikter om detta och i princip alla bengaler kan nationalpoeten Nazrul Islams alla dikter utantill. Det är starka dikter om kamp, frihet och rättvisa och de framfördes med stor inlevelse av studenterna. På första maj var vi givetvis med i ett demonstrationståg. Det är allmän helgdag här också och tusentals Dhakabor hade gått ut på gatorna för att demonstrera för sina rättigheter. Rena karnevalsstämningen rådde och människor dansade på gatorna och åkte runt på lastbilsflak så att budskapet kunde kablas ut till så många som möjligt. Häftigt, det var annat än de tafatta första maj-tågen jag tidigare varit med på.

Idag är det full aktivitet i vår lägenhet. Det förbereds nämligen för bröllop. Batens 17-åriga systerdotter ska gifta sig. Hon har aldrig träffat sin blivande make, och har ingen aning om hur han ser ut, och bröllopet bestämdes på två dagar. Vi har följt hela processen från början, vilket har varit intressant Här är det föräldrarna som bestämmer helt och hållet, och en dag kom ett helt gäng män för att diskutera med Batens pappa och bröder om ev. giftermål. Flickan själv fick inte ens vara inne i rummet. Nästa steg var att hela "vår" familj gick iväg till brudgummens familj för att fråga ut pojken om hur mycket han tjänar och hur ofta han går till mosken och hur gammal han är. "Ungefär 23" svarade han, för det är inte så lätt att veta hur gammal man är detta land; det är inte något som spelar så stor roll. Sedan var det dags för flickan att visa upp sig och hon kom in täckt från topp till tå och männen synade hennes hår, händer och fötter. Sedan var det klart. Så enkelt kan man fixa ihop två människor. Nu väntar alltså familjeliv och matlagning livet ut för denna unga flicka. Men det är så det fungerar, och jag låter bli att här och nu ha någon åsikt om det hela.

Det som präglat den sista tiden i Bangladesh är rörelse. Vi har rest runt en hel del både i Indien och i Bangladesh, och för mig var det en intressant upplevelse att resa tillsammans med bangladeshier. För Britta och mig var det aldrig några problem vid gränsövergångar, vi har ju svenska pass och Sverige är ett rikt land som inte varit i krig på nästan tvåhundra år. Men för Baten med bangladeshiskt pass var det värre. I Indien ville de inte släppa in honom, de påstod att det var fel på hans visumansökan. Att det var deras egen myndighet som gjort fel tog de ingen notis om. Ingen ville hjälpa oss, så där stod vi arga och ledsna över hur Baten blev behandlad. Det enda som återstod var att muta tullpersonalen, och plötsligt gick det bra att han kom in i landet. Det är ett så grymt och ruttet system, korruptionen finns överallt och det är svårt att motstå den. Vad vi skulle ha gjort var att vända hem igen och inte låta oss utnyttjas av detta sjuka system, men det är inte lätt när man står där trött och hungrig och inget hellre vill än att komma vidare efter en lång resa. Det är det alla vet, och utnyttjar nödsituationer för att se om sitt eget hus. Vid ett flertal andra tillfällen i Indien kom vi att använda detta maktmedel. Fanns det inga tågbiljetter var det bara till att gå bakom disk så fixade det sig, eller skaffa en medlare som fixade biljetter. Har man bara pengar ordnar det sig och så länge det handlar om en turistresa eller biljetter till ett onödigt turistmål är ju ingen större skada skedd. Men när det kommer till nekad sjukvård, begränsade utbildningsmöjligheter och outvecklade vägar, bara för att man inte kan eller vill betala svarta pengar, inser man vilka fruktansvärda konsekvenser korruptionen får för människorna som lever i dessa länder. Inget fungerar i ett land där korruptionen har fotfäste, och alla i maktposition utnyttjar detta och tänker enbart på sig själva och inte på sitt lands bästa. Detta är ett djupt tragiskt faktum.

Två dagar innan vi åkte hem utlystes återigen en strejk. Premiärministern utlyste den som svar på den bomb som detonerade i centrala Dhaka där ett tjugotal partivänner från regeringspartiet dödades och hundra skadades allvarligt. Det är ofattbart hur någon kan placera en bomb i en byggnad där man vet att hundratals människor befinner sig. Jag undrar vad som händer med människor som är kapabla att göra något sådant. Vi såg dagligen i tidningarna att det var ett flertal dödade och skadade och dessutom med rikliga bilder på offrens trasiga kroppar. Nog för att vi har en oetisk journalistkår i Sverige många gånger, men det här var direkt obehagligt. Död och oroligheter hör till vardagen där nere. Som en vän till mig sa: "Vi vet aldrig vad som händer när vi går hemifrån på morgonen, vi vet inte när vi kommer hem eller ens om vi kommer hem."

Jag önskar er alla en skön sommar med mycket sol och lata dagar. Jag vill avsluta med en dikt av Bernt Rosengren att fundera på i hängmattan:

Det finns en nödvändig sorts galenskap: att tro att just du kan förändra världen.
Galenskap som gränsar till genialitet och samtidigt är enklaste vardagsklokhet:
Du kan det och du gör det tillsammans med andra.

Allt gott

Annika

I Ordfront Magasin 1-2/2000 publicerades en artikel av Eva Moberg. Artikeln hade temat "Med en sådan Gud, vad ska vi med Djävulen till?" och konklusionen var att "Gud i Gamla testamentet står ingen tyrann efter när det gäller mord, rasism och kvinnoförakt".

Med anledning av artikeln höll doktoranden i GT Lasse Berndes en föreläsning, arrangerad av IKT, med efterföljande diskussion på Theologicum i Lund den 28 september 2000. Eva Moberg inbjöds att delta, men avböjde. Denna artikel återger några av huvuddragen i Berndes föredrag.

Lasse Berndes inledde med att ställa två frågor:

Är det viktigt att veta något om en texts ursprungssituation? Och i det sammanhanget: Vem är det som säger vad till vem?

Eva Moberg använder främst en historisk bild, menade Berndes. Och om denna inte stämmer, stämmer ej heller antaganden om exempelvis GT:s tillkomst. Här är inte utrymme att i detalj redogöra för Mobergs artikel men i korthet kan man säga att Moberg menar att hela GT handlar om en sak: en psykotisk krigsgud contra fredsälskande gudinnekulter. Hon glömmer att GT:s långa tillkomsttid innebär många författare och att textsamlingen är en lång diskussion där vitt skilda åsikter presenteras.

Berndes framhöll att man måste vara medveten om att mycket i GT går tillbaka på förtryckta människors situationer, inte härskande människors. Många av GT-texterna har en tillkomstsituation där israeliterna tillhörde de fattiga, svaga grupperna i landet, medan exempelvis kananéerna var militärt starkare och hade en rik elit. Då måste texterna läsas på ett helt annat sätt.

Vem säger vad till vem? Ett exempel av många: Frasen "Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan" kommer ur Psaltarpsalm 137 och är synnerligen problematisk för troende. Berndes pekade på att det är stor skillnad mellan om denna fras sägs av en mäktig förtryckare, eller om den sägs av den förtryckte. Man kan dra en parallell till nutiden: om frasen sagts av en kvinna på Balkan som sett sina barn mördas, skulle vi då reagerat på samma sätt som om låt säga Göran Persson eller påven eller Romani Prodi uttalat den?

Frasen ur Psaltaren 137 tillkom under den babyloniska erövringen och ockupationen, i ett tillstånd av lidande och vanmäktig vrede. Det betyder inte att man som kristen menar att så här ska man be till Gud, framhöll Berndes. Men man kan inte förakta den som sagt så till Gud.

Lasse Berndes är doktorand i Gamla testamentet, vid Teologiska institutionen, Lunds universitet.

IKT tackar Lasse Berndes för ett intressant föredrag!

Föreläsning vid IKT:s årsmöte den 24 februari 2001

IKT inbjöd Martin Smedjeback, aktiv i KRISS, till årsmötet den 24 februari för att tala kring ämnet "Globalisering, ekonomisk tillväxt och Gud". Detta är en sammanfattning av det Smedjeback sa.

Entydig definition saknas

Martin Smedjeback framhöll inledningsvis att det saknas en entydig definition av ordet "globalisering". Man kan finna åtminstone tre olika sätt att använda ordet: ekonomisk globalisering, solidaritetens globalisering och ideologisk globalisering.

Ekonomisk globalisering

Kan också kallas "corporate globalisation", och innebär frihet för företag att investera var de vill, när de vill och utan minsta ingrepp p g a regler.

Smedjeback framhåller att sedan början av 1800-talet har klyftorna mellan rika och fattiga stadigt ökat. 1820 var de rikaste 20 procenten tre gånger rikare än de fattigaste 20 procenten, 1870 var förhållandet 7:1 och 1997 var siffran 74:11! Idag har 2,8 miljarder människor mindre än två dollar om dagen att leva för och 1,2 miljarder människor mindre än en dollar om dagen. 75% av de 1,2 miljarderna är kvinnor.

Vi ser en exkludering av människor. Smedjeback hänvisar till sociologen Zygmunt Baumann som påpekat att det sker en polarisering där de rika är globaliserade och de fattiga bundna till plats - de fattiga behövs ej längre för exploatering (som förr) utan kan exkluderas för att skapa ekonomisk vinst.

På marknaden sker en koncentration av företag, banker etc. 75% av all handel står EU, USA och Japan för. Smedjeback hänvisar till Johan Ehrenberg som i "Globaliseringsmyten" säger att jorden inte är rund; den är trekantig.

Vidare är enligt Smedjeback ökad BNP alltid målet i den ekonomiska globaliseringen, vilket i praktiken innebär att all ekonomisk aktivitet är önskvärd, inklusive kärnvapenolyckor eftersom även dessa leder till ökad BNP. BNP är alltså inte konstruktivt för att mäta framgång i ett samhälle, framhåller Smedjeback och fortsätter med en hänvisning till Ulrich Beck som talat om rikedomens respektive fattigdomens baksida, där rikedomens baksida innebär t ex växthuseffekt, ozonhål och genteknik, medan fattigdomens innebär skövling av regnskogar och giftdumpning. Men i det nyliberala tänkandet räknar man med konstant tillväxt, byggd på oändliga tillgångar och stigande BNP.

Smedjeback pekar på framväxten av en gränslös finansmarknad: under åren 91-99 ledde 94% av lagändringarna i världen till ökad frihet för utländska investeringar. En av effekterna fanns att se i den ekonomiska krisen i Asien -97: Thailands sju miljoner fattiga blev tolv miljoner fattiga på ett år (omkring -98). Smedjeback tar upp ytterligare två aspekter på saken. Demokratin hotas när odemokratiska strukturer blir starkare än demokratiska; det nya med transnationella företag är att de är oerhört stora och oerhört fria. Många har större ekonomi än nationer: IBM har större inkomster än Sverige. MAI-avtalet, utarbetat av OECD, innebär att det inte ska finnas restriktioner och krav vid investeringar, vilket ger företagen större makt. Avtalet stoppades (tillfälligt) -98. Smedjeback tillägger att Kyrkornas världsråd uttalade sig mot orättvisorna i avtalet och rådet framhöll också att det kan skada fattiga länder.

Solidaritetens globalisering

Kan också kallas "co-operate globaIisation", och utgår från frågor som: Skulle vi vilja ha barnarbete och 12 timmars arbete i hemlandet? Anhängarna av denna globalisering stämplas ofta som "frihandelsmotståndare" och "protektionister'.

Vi måste här också diskutera medias ansvar. Smedjeback nämner att det vid WTO-mötet i Seattle fanns 50.000 demonstranter från miljöorganisationer, fackföreningar, Jubel 2000, Attac m fl. Den främsta kritiken gällde att i den ekonomiska globaliseringen gynnas företag, men inte människor, vidare att klyftor ökar och miljön påverkas.

Angående våldet, framhåller Smedjeback att en bråkdel använde våld, men media valde att blåsa upp detta. Samma sak när IMF och Världsbanken hade möte i Washington, och samma sak i Prag (båda år 2000). Media valde bort vad som hände vid sidan av våldet - workshops, seminarier, debatter.

Ideologisk globalisering

Ideologi - vad vill man i livet? frågar Smedjeback och framhåller att en ideologisk analys av varje politiskt beslut är nödvändig. Här står exempelvis kyrkans (m fl) värderingar mot ideologin att allt och alla ska underkastas ekonomismens ideologi. Men det talas om "den enda vägen". Smedjeback refererar åter till Ulrich Beck som påpekat att ekonomiska värden sätts i centrum, andra värden sätt åt sidan och sedan kallar man detta globalisering.

Smedjeback tar också upp den nyliberala människosynen och sammanfattar den i tre punkter: 1. Mänskliga motiv styrs främst av girighet; 2. Driften att äga/förvärva är det högsta hos människan; 3. om ägande/förvärvande uppmuntras så går det samhället väl.

Människan betraktas alltså som individ snarare än som del i gemenskap, konkurrens framhålls istället för samarbete, vi blir materialister snarare än andliga varelser, säger Smedjeback Men marknaden måste kontextualiseras så att vi uppnår balans statligt-privat, lokalt-globalt, producent-konsument. Smedjeback tillägger att kristendomen lärt sig nödvändigheten av kontextualisering den hårda vägen...

Gud

Smedjeback påpekar att Bibeln säger att vi inte ska ha några andra gudar än Gud, men att vi ändå tillåter oss en religiös dyrkan av tillväxt och ekonomi. Profeter i GT (exv Hosea 8:4) talar mot denna typ av avgudadyrkan. Per Frostin (som startade IKT!) menade att det inte är sekulariseringen utan avgudadyrkan som är anledningen till att tron minskar.

Överhuvudtaget förbigås ofta bibelställen om rika och fattiga, framhåller Smedjeback. Sådana ställen finns exempelvis i Lukasevangeliet och Jakobsbrevet.

Martin Smedjeback är aktiv i KRISS och numera även i Kristna Freds där han är rörelsesekreterare.

IKT tackar Martin Smedjeback för ett intressant och givande föredrag!

Red:s fotnoter till ovanstående:

• Hosea 8:4(b):
  "Av sitt silver och guld gjorde de sig avgudar, ty det skulle ju förstöras."

• Jakobsbrevet:
  Se exv Jak kap 2.

• Lästips! Andra NT-ställen med anknytning till rikedom/fattigdom:
  Matt 6:19-21, 6:24, 19:16-30
  Mark 8:36-37,10:17-31
  Luk 4:5-8, 6:30, 6:34-35, 12:15-20, 16:13, 18:18-30, Upp 3:17

Den 11 september 2001 kommer att gå till historien som dagen för en av de värsta terroristhandlingar som någonsin har begåtts. Nästan hela världen uttryckte sin chock och sorg över det hemska som inträffat. Minnesgudstjänster och minnesstunder hölls i Europa för våra amerikanska systrar och bröder. Nästan genast började USA:s ledare att prata om vedergällning. "Vi kommer att röka ut dem ur deras hålor, jaga dem och föra dem till rättvisa", säger Bush. USA:s motattack ska bli "total, outtröttlig och effektiv". USA har i dagarna efter terrordådet försökt att få världens stöd för sin motattack. Kriget mot det öppna demokratiska samhället måste bekämpas hårt och bestämt, menar de politiska ledarna i USA och Europa. Därför måste alla nationer ställa sig bakom USA:s hämndaktion. Sveriges regering är en av många regeringar som ställer sig bakom deras militära vedergällning.

"Amerikas nya krig" målas ut som en kamp mellan det fria demokratiska samhället mot den onda muslimska terrorismen. Det finns anledning att ifrågasätta denna svart-vita bild av verkligheten. Det som är utmärkande för ett öppet och demokratiskt samhälle bör vara respekten för mänskliga rättigheter och möjligheten för medborgarna att själva bestämma. För många människor är USA modellen för ett sådant samhälle. Men om man tittar på deras utrikespolitik i modern historia visar sig en helt annan bild.

USA har tillsammans med Storbritannien genomfört sanktioner mot Irak de senaste tio åren som har gjort att mer än en miljon irakier har dött, på grund av brist på mat och mediciner. Två dagar innan terrorattacken mot World Trade Center bombade brittiska och amerikanska plan södra Irak och dödade åtta civila. Bombningarna av Irak har pågått sedan Kuwaitkriget 1991. USA:s massiva ekonomiska och politiska stöd till Israel har möjliggjort en fortsättning av ockupationen av Palestina i mer än 30 år. Vid Israels ockupation av Libanon 1982 dödades 17 500 civila. USA hjälpte diktatorn Pinochet i Chile att ta makten vid en militärkupp 1973 då den folkvalda socialdemokratiska premiärministern Salvador Allende mördades. I tio år dödade USA miljoner fattiga vietnameser och spred gift över deras land för att de hade fel politisk färg. Är dessa handlingar förenliga med ett demokratiskt styrelseskick? Var i detta hittar vi tecken på det "öppna samhället'?

Det är inte endast missiler och kulor som dödar. Varje dag dör på jorden mer än 30 000 människor för att de saknar det mest basala i livet; mat, rent vatten och sjukvård. Detta "strukturella våld" skördar mångfalt fler offer än allt militärt våld tillsammans. Globala institutioner som IMF och WTO tillsammans med de största transnationella företagen ser till att orättvisan består. "'Vi har 4 procent av världens befolkning och vi vill behålla 22 procent av världens rikedomar", säger Bill Clinton. Ledarna i USA har alltid varit mycket tydliga med att det inte går att kompromissa om "the American way of life", även om det skulle innebära att andra blir lidande.

Länge har den fattiga världen varit nekad sina mest basala mänskliga rättigheter. Delvis är det direkt och indirekt ett resultat av de rika ländernas politik och livsstil. I en miljö präglad av frustration och fattigdom föds extremism och terrorism. World Trade Center representerar, kanske mer än något annat, den oerhörda klyfta som finns mellan rika och fattiga i världen. Därför är det lätt att se terrorattacken som ett symtom på orättvisorna som finns. Detta är naturligtvis inte en ursäkt för det hemska dåd terroristerna gjort sig skyldiga till. Samtidigt får vi inte blunda för att det kan finnas underliggande orsaker till terroristattacken mot USA. Om vi verkligen vill förebygga terrorism är vi tvingade att undersöka mekanismerna och strukturerna i världen som föder fanatism och våld.

USA förbereder sig för krig. Det verkar som om attacken kommer att bli massiv och att många, många civila kommer att dödas. Det är mycket möjligt att de lyckas med att utplåna Osama bin Laden och hans anhängare. Men så länge USA behåller sin orättfärdiga utrikespolitik kommer nya bin Laden ständigt att dyka upp. USA vill visa sin styrka genom en kraftig motattack. Det skulle vara verklig styrka och ett demokratiskt tillvägagångssätt om USA kunde erkänna att det inte går att bekämpa terrorism militärt, utan att de istället skulle omvärdera sin utrikespolitik till förmån för global rättvisa och fred. Terrorism måste bekämpas, men det bör göras i enlighet med våra lagar. Det vill säga att gripa de skyldiga och ställa dem inför rätta. Kollektiv bestraffning genom bombningar eller andra militära aktioner hör medeltiden till.

När Jesus var hotad till livet sa han till en av sina beskyddare: "Stick tillbaka ditt svärd." Han visste att våld aldrig är svaret Han lät inte hatet segra över kärleken. Han visste att hans ickevåldsmotstånd skulle leda till den största revolution världen skådat. Det är inför tragedier som den i USA som vår tro och vår kärlek ställs på prov. Låt oss tillsammans verka för att inte en tragedi ska leda till en ännu större.

Martin Smedjeback
aktiv i Kristna Fredsrörelsen