KonTexten
nr 15/2003

Välkommen till ett nytt nummer av KonTexten! Medlemstidningen har tyvärr lyst med sin frånvaro och det finns olika orsaker till det. IKT har under det gångna året fört en tynande tillvaro och redaktören har av olika anledningar, inte kunnat färdigställa några nya nummer (därtill har det inkomna materialet varit lika med noll...).

MEN! Nu stundar nya tider! IKT:s styrelse vill gärna se datumet den 9 november 2002 som startpunkten för något nytt. Då hölls en IKT-dag till minne av Per Frostins bortgång för tio år sedan. Dagen var förtjänstfullt arrangerad av Christina Runquist och Manfred Hofmann och innehöll föredrag av professor Tinyiko Maluleke från Sydafrika, professor Oddbjörn Leirvik från Norge och ekumeniska rådgivaren Anna-Karin Hammar från Sverige, samt en paneldiskussion med förutom de nämnda även Aasulv Lande, Sigurd Bergmann och Bo Claesson. Det hela avslutades med gemensam middag på kvällen. Styrelsens samlade omdöme var att dagen var mycket lyckad. Läs mer under "Per Frostin-dagen".

Det nya nu är att IKT:s verksamhet ska omstruktureras så att fokus ligger på utgivning av en skriftserie, tänkt att rikta sig till både universitetstuderande på grundnivå och den intresserade allmänheten. Föredragen från Frostindagen kommer att utgöra innehållet i den första boken i serien. För mer info om bokserien, se "IKT:s framtida verksamhet" nedan.

Vi får ständigt nya påminnelser om att vi inte lever i den bästa av världar - vinterns Irakkrig är bara en av dem, även om medias monomani tycks vilja få oss att tro att inget annat händer i världen. Detta nummer av KonTexten har i stället Sydafrika i blickfånget. Christina Runquist och Manfred Hofmann berättar om sin resa till Sydafrika. Och under Per Frostin-dagen hade vi besök av professor Tinyiko Maluleke från Sydafrika (se "Per Frostin-dagen").

Köpbojkotternas tid är icke förbi! Coca-Cola har än en gång visat sitt totala förakt för människovärdigt beteende, och samtidigt med önskvärd tydlighet visat alla som har ögon att se med vart marknadsekonomin leder oss om vi inte håller den i mycket strama tyglar.

För cirka 15 år sedan var Coca-Cola förbjudet i Indien och det fanns 6-7 inhemska läskföretag i landet. Förbudet hävdes och detta ledde (naturligtvis!) till det man velat undvika: uppköp och höjda priser. De tidigare inhemska läskmärkena ägs nu samtliga av Coca-Cola. Det som var mångfald har alltså lett till enfald och prisökningar. Vidare: i Kerela i Indien har Coca-Cola för egen användning köpt upp vattentäkter i sådan mängd att bönderna där blir utan vatten.

I detta sammanhang vill KonTexten ge särskild uppmärksamhet åt Rebecca Runesson, 8 år, som på eget initiativ skrev till statsminister Göran Persson och berättade om det ovanstående, samt frågade vad GP tänkte göra åt saken! Statsministern svarade och talade om konsumenternas makt, vilket skulle kunna tolkas som en uppmaning till köpbojkott! Däremot lovade han själv inget, varken för egen del eller som statsminister.

Torbjörn Sjöholm

Den 9 november 2002 hölls en minnesdag med anledning av att det var tio år sedan Per Frostin gick bort. Dagen arrangerades av IKT genom Christina Runquist och Manfred Hofmann och hade följande program:

• Inledningsanförande av Manfred Hofmann om Per Frostins syn på teologi.
• Föredrag av professor Oddbjörn Leirvik från Norge, bekant med Per Frostin: Kontextuell religionsdialog i Norden.
• Föredrag av professor Tinyiko Maluleke från Sydafrika ("Frostin-lärjunge"): Liberation and Reconciliation. Contemporary Trends in South Africa.
• Föredrag av Anna-Karin Hammar från Lund: Globalisering, ekonomi, teologi - ett svenskt perspektiv.
• Paneldiskussion kring ämnet Liberating Spirituality - Future Challenges med Aasulf Lande, Oddbjörn Leirvik, Tinyiko Maluleke, Sigurd Bergman, Anna-Karin Hammar. Moderator: Anders Runesson.

Dagen avslutades med en gemensam middag. Här är inte tid eller utrymme att detaljerat redogöra för innehållen i föredragen, men några nedslag ska göras.

Manfred Hofmann tog i sitt inledningsanförande upp olika begrepp som var centrala hos Per Frostin. Utgångspunkten är att majoriteten av de kristna bor i Tredje världen. Därav blir begrepp som de följande centrala hos Frostin:

• Teologins subjekt: de fattiga, koloniserade - i egenskap av förtryckta efter 500 år av kolonisation och förkristnande måste dessa vara teologins subjekt, inte objekt. D v s, teologin ska utgå från dem, inte prackas på dem utifrån (från Väst).
• Kunskapsuppbrott: detta måste komma genom att man solidariserar sig med de utsatta.
• Teologi nerifrån: dels att de fattiga har något att säga till de rika, dels att Bibeln måste pånyttläsas med de utsattas situation som utgångspunkt.
• Fattiggjord, fattiggörande: det finns alltid någon som agerar och någon som drabbas - det finns inte "fattiga" som något statiskt.

Manfred Hofmann tog också upp områden som Per Frostin arbetat med:

• Ekumenik: ekumeniken blir fastlåst om den inte öppnas för religionsdialog. Frostin praktiserade själv detta i södra Afrika och Sydamerika.
• Globalisering: ordet finns inte hos Frostin, men fenomenet diskuteras - den nya "öppna" marknaden bör utsättas för "misstänksamhetens teologi". Hofmann använde bilden av en "grå sås" som läggs på all verklighet för att dölja det som egentligen sker, nämligen en grym neokapitalistisk västerländsk maktutövning. Under den fina termen "globalisering" som påstås repesentera något positivt för alla blir de rika rikare och de fattiga fattigare.

Professor Oddbjörn Leirvik från Norge talade om ämnet kontextuell religionsdialog. Leirvik framhöll kontrasterfarenheter som utgångspunkt för ny teologi: att uppdaga postkolonialt förtryck i världen idag, att se sociala orättvisor i det egna samhället, att ha erfraenhet av repressiva strukturer i samhället, exv kvinnor i ett manssamhälle. OL anknöt till Emanuel Lévinas och "det skakande mötet med den Andre".

Inom befrielseteologi och religionsdialog handlar det då om att se att andra religiösa traditioner (också) bär på visdom. I t.ex. solidaritetarbete med flyktingar möter man den religiöse Andre och den lidande Andre. Frågan blir då hur man i skilda kontexter ska kunna "samtänka".

Leirvik tog upp exempel på när religionsdialog varit socialt framgångsrik: muslimer i Sydafrika har stått sida vid sida med kristna i kampen mot apartheid, muslimer i norra Sudan har allierat sig med kristna i södra mot andra kristna, muslimer och kristna i Indien har protesterat sida vid sida mot hindunationalisternas krav på ändrad lagstiftning.

Oddbjörn Leirvik diskuterade även den nordiska kontexten och dess särmärken: kvinnor och homosexuella bör ha samma rättigheter i kyrka som i samhälle, och nya religiösa grupper bör få göra insteg i religionsdialog i ett statsreligionssystem - Norge, Danmark och Island har fortfarande statskyrkor och Sverige "kristen humanism" som majoritetssamhällets ideologi. Det socialdemokratiska enhetstänkandet präglar Sverige och Norge. I stället bör vi respektera den Andres rätt som maktsökande grupp och sårbar individ så att alla grupper kan ha samma rättigheter i det civila samhället; kvinnor, homosexuella, barn, invandrare, medlemmar i olika trossamfund etc. Kvinnor kan diskrimineras i religionsfrihetens namn, framhöll OL. Det måste sättas en gräns för religionsfriheten; tvångsbröllop och kvinnlig omskärelse är helt oacceptabla. Att dra gränsen mellan å ena sidan det civila samhället och dess lagstiftning och å andra trossamfundens frihet är en mycket viktig fråga för Norden. Interreligiösa allianser kan föra kampen för olika minoritetsgrupper (ovan nämnda m fl).

Professor Tinyiko Maluleke från Sydafrika talade om ämnet Liberation and Reconciliation. Contemporary Trends in South Africa. Maluleke uttryckte sin respekt gentemot Frostin som han aldrig träffat men läst som ung student. Temat "reconciliation" (1) är en mycket gammal fråga i Sydafrika, både under och efter apartheid, framhöll han. På 80-talet talade Per Frostin om synkronisk (samtida) och diakronisk (som går genom tiden) reconciliation. Reconciliation måste innebära jämlikhet och medvetenhet om sin identitet, men också befrielse till dessa två - detta tilläts ej i apartheidens Sydafrika. Det hela måste omfatta å ena sidan familj, förfäder, rötter, kultur och å andra sidan identitet, land, materiella tillgångar, politik.

På 90-talet, i slutet av det kalla kriget, fick kyrkor och ekumenik en starkare röst i Sydafrika, men samtidigt uppstod vad TM kallar en språkets kris: begrepp som inkulturation och befrielse blev tomma ord som levde sida vid sida utan att det ena ledde till det andra. Kanske bör man hellre tala om rekonstruktion (reconstruction) än befrielse (liberation), menade TM och hänvisade till Desmond Tutu som menar att vi inte kan få någon framtid utan förlåtelse. Tidigare handlade reconciliation mer om "repentance" (ånger, ruelse), nu måste det handla om förlåtelse. Debatten pågår om vad man bör lägga för faktiskt och praktiskt innehåll i ord som "befrielse´", "rekonstruktion" och "reconciliation".

Reconciliation är dock inte något absolut, utan något som pågår. Globaliseringens härskarställning medför nya utmaningar vad gäller makt och dominans. I Sydafrika och överallt. Befrielse måste också omfatta kvinnor i det patriarkala samhället samt miljön, framhöll TM. Tidigare kunde "utveckling" betyda att avverka träd och utrota ormar och grodor.

TM använde också begreppen "kristen dekristianation" och "deteologisering" - att reconciliation måste finnas utanför den kristna ramen också. Vissa säger ja till detta, andra nej. Om man säger ja skulle det innebära att reconciliation ses även i exempelvis juridiska, antropologiska, politiska och psykologiska termer.

TM föreslog avslutningsvis att sökandet efter rätt språk och rätt väg inte får innebära att man ersätter befrielse och reconciliation med annat utan att man tar upp nya frågor, men på ett sätt som visar att man skyddar den mark man vunnit, att man finner länkar mellan delområden och helheter samt att man får till stånd en global debatt, inte bara för Sydafrika eller Afrika, kring dessa saker. Han framhöll också att Sydafrika har kristendomar, inte en (traditionell, klassisk) kristendom, och att dessa ibland kan stå emot varandra. Därför är dialog nödvändig.

Anna Karin Hammar talade om ämnet Globalisering, ekonomi, teologi - ett svenskt perspektiv. AKH menade att man kan dela in globaliseringen i tre perioder:

1. 15-16-1700-tal: (tidig globalisering) handelskapitalism och tidig kolonialism.
2. Från sent 1700-tal till sent 1900-tal: nationalstater och kolonialism.
3. Efter kalla kriget: en ny sorts postkolonial globalisering där Tredje världens länder plundras och lämnas utan ekonomiska strategier. Globaliseringen kommer då att handla om globala processer med för stora anspråk; asymmetri och "tuvärldisering" snarare än globalisering.

AKH drog slutsatsen att fattigas och förtrycktas perspektiv måste få vara med och forma synen på globalisering och teologi. Begreppet "globalisering" har inte allas välfärd i fokus; det har för litet universalism, inte för mycket. För många står utanför möjligheten att tillgodogöra sig globaliseringens fördelar - hela folkgrupper och regioner. Det är idag ett privilegium att vara globaliserad! När det gäller varor som gummi, kakao och kaffe - traditionella "Tredje världen-produkter" - sjunker priserna och inga globaliseringsfördelar ges; 20 öre för en säck kaffe var AKH:s talande exempel!

AKH beskrev med tre cirklar hur jordens befolkning befinner sig i förhållande till den globaliserade ekonomin:

1. Denna innersta cirkel består av de 20% av jordens befolkning, som drar nytta av globaliseringen och tar resurserna.
2. Mitten av cirkeln består av de 30% som arbetar som "privilegierade exploaterade" åt den första gruppen.
3. I cirkelns yttre del finns de 50% av jordens människor som står helt utanför globaliseringen.

AKH tog också upp problemet med hur "globalisering" ska definieras, och tog tre olika exempel (2):

I. Solidaritetens globalisering. Att mänskligheten enas för rättvisa, hållbarhet, medkännande. Det finns flera exempel på detta:

• Religiösa gemenskaper - mycket gamla - med höjdpunkt på 5-6-700-talet.
• Mellanfolkligt samarbete för mänskliga rättigheter inom FN:s ram.
• Internationella domstolar.
• Arbetarrörelsen och den fackliga rörelsen.
• Miljörörelsen.
• Kvinnorörelsen.
• World Social Forum.

FN har som mål att fattigdomen ska ha halverats till 2015. För att detta ska uppnås måste följande åstadkommas, menade AKH: Tullar och handelshinder för fattiga måste bort, barnen måste till skolor, företagen måste ansvariggöras. Alla måste ta del i solidaritetens globalisering.

II. Ekonomisk globalisering. Att världen efter global omstrukturering blir till en marknad för de som har pengar och där de fattiga inte kan göra sig gällande. Det handlar om sådant som:

• Rörlighet för arbetskraft och pengar (inte människor!).
• Avreglering.
• Företagsmakt, där de gamla länderna dominerar.
• Privatisering av sådant som vatten och hälsovård - och då blir allt avgiftsbelagt.
• Liv förvandlas till handelsvaror.
• Ursprungsbefolkningar berövas sina levnadsförutsättningar och tvingas betala genom att utländska företag tar patent på säd, medicinalörter m m.
• Homogenisering - allt likriktas.
• Spekulation - världen blir ett globalt kasino.
• Upplevelse av förlust av suveränitet - 2/3 av befolkningen i många länder upplever icke-demokrati.
• IT är ojämnt fördelat - 6,2% av jordens befolkning använder Internet (enligt Manuel Castells Internetgalaxen).

III. Ideologisk globalisering. Ekonomism/nyliberalism håller på att bli en global ideologi. AKH nämnde fyra marknadsmyter:

• "Tillväxt gagnar alla" - dock inte bönder i Tredje världen.
• "Frihet" - i detta sammanhang innebär det marknadens frihet; marknaden blir mål, men också avgud.
• "Individens egennytta leder till samhällets nytta" (Adam Smith).
• "Företags- och finansstyrd globalisering är oundviklig" - detta är fatalism och determinism. Men möjlighet till förändring syns bara nerifrån, framhöll AKH.

AKH tog också upp det trubbiga måttet BNP. BNP visar inte landets verkliga tillstånd, visar inte rika som blir rikare och fattiga som blir fattigare, visar inte bönder som tvingats in i kapitalistiskt system efter årtusenden i icke-kapitalistiskt bondesamhälle och författigats etc.

IKT tackar samtliga deltagare för intressanta och givande föredrag!

Noter:

1. Eftersom begreppet "reconciliation" kan innebära så många saker översätts det inte här. Reconciliation kan innebära försoning, förlikning, biläggning, uppgörelse, förening, sammanjämkning, samklang. Red:s anm.

2. Se även KonTexten nr 14, artikeln om Martin Smedjeback: "Globalisering, ekonomisk tillväxt och Gud"!

Av olika orsaker - bl.a. vikande intresse - har IKT:s styrelse bedömt att basgrupper (RUT, IRF) inte längre är aktuella som fast punkt för IKT:s verksamhet.

På förslag av IKT:s ordförande Anders Runesson beslutade styrelsen vid styrelsemöte den 17 nov 2002 att i stället ska en skriftserie vara den fasta punkten för IKT:s verksamhet. Per Frostinmötet den 9 november 2002 kommer då att utgöra "avspark" och föredragshållarna vid det mötet kommer att bidraga med texter till den första boken. IKT:s styrelse har sammanställt följande som preliminära riktmärken för skriftserien:

• Mottagare är universitetstuderande på grundnivå och den intresserade allmänheten.
• Ämnesinnehållet ska vara brett med ämnen som interreligiös dialog, religionssociologi, religionspsykologi, religionshistoria, religiösa möten, globalisering m.m.
• Seriens utgivare blir IKT:s ordförande, men varje bok får en egen utgivare.
• Ordförande och styrelse beslutar om innehållet.
• Utgivningstakten blir inte fast, men ambitionen är en bok per år.
• Varje bok tänks omfatta 100-150 sidor.

Det behövs ett bra namn på skriftserien. Styrelsen har några förslag:

• Kontextuellt teologiskt bibliotek
• Kontextuell teologi
• Bibliotek för kontextuell teologi
• Skrifter utgivna av Institutet för kontextuell teologi
• SIKT (= Skrifter från IKT)

Namnförslag och andra tankar och idéer kring denna nya inriktning för IKT emottages tacksamt av styrelsen!

Styrelsen

Bara fåtalet kan njuta av post-apartheid

Vi åkte till Sydafrika för att se hur det går med demokratisering, försoning och kyrkornas verksamhet. Vad har hänt med "black theology" och Kairos-processen, med deras bibeltolkning av exodus och befrielse, folkets uttåg ur apartheids fängelse?

Det som först skakade om oss när vi kom till Cape Town var de vackra villorna med prunkande trädgårdar i områden där vita bor, detta i kontrast till de många fler och mycket större områdena med plåtskjul samlade till "kåkstäder" där svarta bor. Sådana var intrycken av alla platser i Sydafrika som vi sedan besökte. Vi såg stora vinodlingar och farmar ägda av vita, som hade billig svart arbetskraft. Vi pratade med många svarta arbetare. De flesta tjänar under 1000 rand (ungefär motsvarande svenska kronor), vilket också gäller om gruvarbetare. Gruvorna är ägda av västerländska företag.

Liknande intryck ramlade på oss hela tiden i alla möjliga vardagliga situationer. En gång åt vi middag i ett stort, vitt och charmfullt hus med halmtak på landet och med vit ägarinna. Vi blev betjänade av en svart kvinna. Det visade sig att den svarta kvinnan fick bo med sina tre barn i ett plåtskjul 50 meter från huset...

Apartheid river fortfarande upp och trasar sönder bilden av Sydafrika i vitt och svart, manifesterat genom en djup ekonomisk klyfta som ger den ena sidan välstånd och den andra fattigdom och misär.

I Cape Town gjorde vi våra första möten med de sydafrikanska kyrkorna. De skulle åtföljas av många fler under vår långa bilresa upp till Johannesburg och Pretoria. Det finns 120 olika kyrkor och 4000 African Independent Churches, AIC. Huvudproblemet för dem är att skapa fred och försoning bland så många etniska grupper, när färgskalor fortfarande bildar huvudmönster för värderingar och bedömningar, för inkomster och framgång i samhället. Det är uppenbart att det egentligen inte är hudfärger som är det grundläggande problemet utan de historiskt belastade ekonomiska intressena. De hänger samman med att erövrarna råkade vara vita och de erövrade svarta. De vita kom tomhänta men tog allt som de svarta ägde såsom guld, naturtillgångar och även deras liv genom slavarbete och massutrotning i krig och koncentrationsläger.

Den nya öppenheten ut mot världen visar sig, tragiskt nog, som invandring från andra ännu fattigare afrikanska stater. Den är massflykt och arbetssökande på en redan överfylld arbetsmarknad. Därför är mänskliga rättigheter också problemet om flyktingars rättigheter. Kyrkorna ser i dessa massrörelser en utmaning men säger sig inte ha resurser att möta den. Situationen skapar desperation och våld.

Människors liv i Sydafrika undermineras psykologiskt, socialt och ekonomiskt av HIV och AIDS som utbreder sig alltmer. Nya murar kring AIDS och fattigdom byggs i ett samhälle där rasmurarna bryts sönder. AIDS graserar främst bland fattiga och skapar där ytterligare fattigdom. Fastän bara omkring fem procent av världens befolkning lever i Syd- och Östafrika, finns ungefär 50 procent av världens HIV-smittade här. 60 procent av dem som har dött i AIDS-relaterade sjukdomar är från denna del av världen. 90 procent av världens 11 miljoner AIDS-drabbade föräldralösa barn levde år 2000 söder om Sahara.

I det följande vill vi berätta om möten med tre teologer. Enligt teologie professor Tinyiko Sam Maluleke, dekan på universitetet UNISA i Pretoria, är det mest akuta problemet i Sydafrika globaliseringens effekter i form av växande fattigdom, misär och AIDS som sprider sig i södra Afrika med en enorm hastighet. Den lämnar miljontals offer, främst föräldralösa barn. Kristen tro i detta sammanhang ställs direkt inför problem kring liv och död, framför allt massornas förtidiga död som ett förtvivlat rop efter liv. Inför denna utmaning talar Maluleke om en teologisk blind fläck, eftersom AIDS är alltför frånvarande i teologiska sammanhang. Den finns inte som ett centralt teologiskt ämne för praxis. AIDS innebär också en kris för afrikansk och black theology har utvecklat under senare årtionden. Maluleke frågar hur teologisk utbildning och reflektion i AIDS-tider kan fortsätta som om ingenting hade hänt medan miljontals afrikaner dör. Emellertid kunde vi observera att det under senare tid hänt en hel del, både som privata och kyrkliga aktioner.

Maluleke ser i AIDS-utmaningen "en ny Kairos", en "nådens utmaning" där Gud ropar till målinriktad och effektiv och bestämd handling. Därför måste tidigare Kairos-dokument från 80- och 90-talen uppdateras utifrån AIDS-epidemin, som i sin tur måste kopplas till rasism, klassystem, genusproblem och den mångkulturella situationen. I stället för teologins tystnad behövs en "AIDS-teologi". Den är djupt teologisk eftersom det gäller livet och vilken Gud kristna egentligen tror på, vilka uppgifter kyrkorna har och vad de egentligen är för någonting i mötet med HIVAIDS. Den nya AIDS-teologin måste träda in i en kritisk dialog med den traditionella afrikanska kulturen, så att genusfrågan och kvinnors maktlöshet får en central plats.

Det behövs en ny befrielseteologi, eftersom AIDS spridning hänger samman med ekonomisk exploatering. När samhället och ekonomin exkluderar och diskriminerar HIV-smittade måste kyrkorna inkludera dem och göra dem till centrum för sin verksamhet. Han menar att AIDS-smittade är subjekt för kyrkornas verksamhet. Därför behövs en ny etik som centrum för teologisk förnyelse, en etik av ansvar och solidaritet. Denna förnyelse i anslutning till AIDS måste ske på alla nivåer, i samhälle, kyrkor och utbildningsinstitutioner, främst skolor och universitet. Religionernas dialog mitt i denna pan-epidemiska situation av AIDS och växande fattigdom kan enbart vara en dialog-praxis som består i effektiv personlig hjälp och samhällsförändring.

Vårt andra möte ägde rum i Khayelitsha, en av Cape Towns största kåkstäder. Där mötte vi aids som mänsklig tragedi på nära håll. Vi samtalade med metodistpastorn Bongani i Khayelitsha United Church. Här såg vi hur landets situation är konkret bland plåtskjul och elände. Bongani berättade för oss om hur människor blivit alltmer öppna mot varandra och tar sig an HIV-smittade och AIDS-sjuka i församlingen. Han konstaterar attitydförändringar. Innan tegs problemet ihjäl. Han själv ser som sin centrala pastorsuppgift att informera och praktiskt hjälpa till. Praxis-inriktning gäller också annan vardaglig verksamhet såsom odling av grönsaker.

I Khayelitsha och de många andra kåkstäderna tycks glädjescener i samband med Nelson Mandelas frigivning efter 27 års fängelse och apartheids fall vara långt avlägsna eller bortsuddade. Situationen har förändrats för endast ett fåtal medan armodet växer snabbare än de förändringar som möjliggör människovärdiga liv. Miljontals människors hopp år 1994 har år 2003 förvandlats till förtvivlan och ökad fattigdom. Pastor Bongani hävdar att all teknik, e-mail och masskommunikation i den ekonomiska globaliseringens tecken döljer massornas konkreta fattigdom. Respekt för människors liv trampas under fötterna.

Massmediesamhället med sina dränkande textmassor och hundratals TV-kanaler osynliggör de fattiga massornas elände. Pastorn ser i detta ett av ondskans ansikten. Teknikkultur som den återspeglas i Khayelitsha är en destruktiv kultur eftersom den inte är inriktad på att medvetandegöra människor, skapa opinion för att förändra de fattigörande och dödsbringande samhällsstrukturerna. Massmedia bedövar som opium för folket.

Även andra teologer vi har talat med menar att befrielseteologi från 1980-talet, black theology och Kairos-teologi har kommit in i ett nytt skede. Kyrkor och teologier får inte stanna kvar i ett nej till apartheids strukturella synd och våld. Det gäller nu att säga ja, att bygga upp ett nytt Sydafrika. Somliga föredrar att tala om "theology of reconstruction". Professor Mazamiza i Cape Town hävdar att teologi i Sydafrika måste vara en afrikaniserad teologi. Försoningsteologi innebär inte enbart att göra upp med apartheid och såren efter våldssystemet. Den kräver också en försoning med de afrikanska kulturella och religiösa rötterna. Nej till apartheid innebär ett ja till försoning med det afrikanska arvet.

Ett huvudord för denna "försoningsteologi" är ubuntu. Ordet syftar till människors hela livsförståelse och livssammanhang. Ubuntu innebär ett helande av brutna relationer, att förstå sig själv i gemenskap med de andra. Man blir människa genom de andra. Ubuntu-teologi inleder en rörelse mot separation och individualism. Enligt Mazamiza måste ubuntu för fullt tas in i kyrkor och teologier. Mazamiza menar att för kyrkorna ingen väg går förbi ubuntu. Den innebär en inbjudan till kyrkorna att förena religion med människors vardag och livsproblem. Den gäller en holistisk livssyn.

Mazamiza uppmärksammar att de traditionella västerländska missionskyrkorna, som representeras i det sydafrikanska kyrkorådet SACC, samtliga går starkt tillbaka. Men samtidigt med kyrkornas nedgång sker en uppgång och framgång för African Independent Churches, AIC. För dem innebär oberoende att frigöra sig från det europeiska arvet och i sin kristendomstolkning utgå från afrikansk traditionell kultur och det egna förkristna religiösa arvet. De vill inte kalla kultur- och religionsmötet för synkretism utan talar hellre om inkulturisation.Men också de europeiska kyrkorna strävar allt mer efter inkulturisation. Detta är delvis en överlevnadsfråga, eftersom flertalet av deras medlemmar är svarta. 85% av alla afrikaner identifierar sig nämligen som kristna.

Löften om en ny framtid och hopp om ett bättre liv som folk fick med sig 1994 har skenat iväg. De har givit plats för uppgivenhet och förtvivlan. Många är mer desperata nu än under apartheidtiden. Den nya tiden är mycket ambivalent. Den ger tillträde till maktens korridorer för nya grupper, bland dem även svarta och kvinnor. Men den störtar samtidigt allt fler i fattigdomens och misärens gravar. Globaliseringen ger framsteg åt de få utvalda, folk med kontakter och öppna för korruption. Det stora flertalet betalar priset för denna typ av postmodernism. I Sydafrika får endast det lilla fåtalet njuta av post-apartheid. Den betyder fattigdom och misär för de flesta.

Apartheid lever i själva verket kvar på ett mycket påtagligt sätt i folks vardagsliv. I det lilla samhället Ventersdorp besökte vi den reformerta kyrkan där vi välkomnades att bevittna en vigsel. Alla i kyrkan var vita. Utanför blev en svart kvinna bortvisad, trots att hon var hembiträde åt värdfamiljen. Hon fick inte komma in utan placerades i familjens bil för att vänta där. Vi gick till polisstationen för att anmäla händelsen, som ju strider mot konstitutionen: apartheid är kriminellt. Men poliserna, som alla var svarta, ryckte uppgivet på axlarna och sa: så är det tyvärr här. ”Efter apartheid” är en process som behöver lång tid.

Vi kan se hur denna förlamande och konserverande resignation finns i de breda folklagren. Apartheid tillåts att utövas på gräsrotsnivå och det är ju där de flesta lever. I flera städer kunde vi dessutom se klubblokaler som hyste grupper som kämpar för apartheid.

Sammanfattningsvis vill vi framhäva vissa av våra reflektioner över Sydafrikas framtid, främst kyrkornas bidrag för att skapa ett nytt samhälle med rättvisa för alla. Vi uppskattar AIC-kyrkorna, som får sin identitet genom att bygga på ubuntuprincipen. Det visar sig när de konkret brottas med människors vardagsproblem i kåkstäderna. Här utvecklas alltmer ett praktiskt arbete, mat, sjukvård, utbildning och arbete. Healing bygger på den afrikanska kulturens syn på det goda livet, både materiellt och andligt. I detta sammanhang är förfäderskulten viktig. Den värnar mot en individualistisk och separerande livssyn. Alla är sammanbundna i en livsgemenskap. Ubuntulivsförståelse innebär att man är människa inte bara genom sig själv utan genom sina förfäder. AIC talar om Kristus som den store förfadern och bygger sina riter och kulter kring denna Kristustro.

Religiöst sett spelar AIC redan nu den största rollen. De flesta svarta i Sydafrika har ett slags dubbelt kyrkligt medlemsskap. Officiellt brukar de tillhöra en av de traditionella kyrkorna. Men till 40 procent engagerar de sig med liv och hjärtan i AIC-sammanhang. Under senare tid befästes ekumeniken på ett nytt och hoppingivande sätt. Det inter-religiösa samarbetet utvecklas alltmer. Ett skäl för kristen och interreligiös ekumenik är den nödgemenskap som uppstår när 25procent av hela befolkningen är HIV-smittad. Då är det irrelevant om dessa är kristna, muslimer, judar eller hinduer.

I den östra provinsen Natal, som vi besökte under flera dagar, är 3 miljoner indier, som främst är muslimer och hinduer. Deras livsproblem är desamma som kristna mäns och kvinnors utsatthet. I en inter-religiös dialog som gestaltas som praxis-dialog på väg att söka gemensamma lösningar på livsproblemen kommer troende från olika traditioner närmare varandra. De aktualiserar det bästa i sina respektive traditioner för att bygga upp ett försonat och befriat Sydafrika. Framtiden skapas enbart gemensamt, som ubuntu.

Med hjärtliga hälsningar från

Christina och Manfred

"Die Erde gehört Gott"

Den tyska teologen Dorothee Sölle gick ur tiden den 28 april 2003, sjuttiotre år gam mal. Hon betraktas som en av 1900-talets mest betydelsefulla teologer. Hon ville inte klassificeras som luthersk teolog, men såg sig hemma i en profetisk och messiansk tradition. Författarskapet omfattar mer än trettio teologiska böcker om bibeltolkning som relectura utifrån de fattigas perspektiv, Jesu Kristi befriande existens, Gud som treenig gemenskap och solidaritet, ekumenik som gemensam rättvisekamp för människor och miljö. Ecklesiologi blev i detta perspektiv radikal kyrkokritik.

Sölle uppfattades av många som alltför provocerande på kyrkodagar och i massmedier. Utgångspunken för hennes teologi var trons ”zero”: Auschwitz, Guds död i historien, samtidigt hoppets rop efter en befrielse som måste förverkligas under återstående historia som kamp mot fattigas och kvinnors förtryck under människoföraktande system, aktuellt den neokoloniala och kapitalistiska globaliseringen.

Sölles teologi profileras som ”dörröppnare” genom att hos kristna traditioner och andra trosriktningar söka efter hoppfulla och befriande drag, speciellt för kvinnors identitet och värdighet samt för ekologi som naturens gudomliga rättvisekrav. Under senare år riktade hon sin starkt bibelargumenterande kritik mot fyra områden som mest angelägna för kontextuell teologi: en spiritualitet som präglas av befriande förändring, den ekonomiska globaliseringens människoförakt, det postmoderna samhällets och kyrkornas arrogans, exkluderande av marginaliserade minoriteter och fattiggjorda folkmassor i tredje världen.

Sölles teologikritiska perspektiv fungerar som protest mot västerländsk dominans, som krav på en förändrad praxis. I boken Zwischenrufe kritiserar hon en västerländsk reducerande människosyn och avvisar en likaledes reduktionistisk natursyn som är separerad från helheten. Det antropologiska perspektivet avkläds som androcentrisk subjektivism. Antropocentrism som androcentrism leder till naturens, ursprungsfolkens och kvinnornas fall och fördärv.

Utifrån sin genusmedvetna hermeneutik kritiserar Sölle en ensidig västerländsk subjektteologi. Den utvecklades till ”den andres” nackdel och ledde till förstörelse. Sölle menar att hennes ögon öppnades genom erfarenheter i ursprungsfolkens livsmiljöer. (Sölle, Zwischenrufe, 1998, jfr Sölle, Die Erde gehört Gott. Ein Kapitel feministischer Befreiungstheologie, 1995)

Som Bartolomé de Las Casas på tidiga 1500- talet ser Dorothee Sölle på sena 1900-talet de fattigas elände förorsakat av en västerländsk förtryckande antropologi, ”dominationsantropologi”. Subjekt-människan, den vite kristne mannen, sätter sig i högsätet med maktanspråk att objektivera allt annat som inte är han själv. Sölle adderar till dåtida conquista också den moderna intensiva invandringen av européer till Sydamerika. Postkolonialt beteende följer i spåren efter kolonialismen och imperialismer som kännetecknas av samma förtryckande grundstruktur.

Ett av huvudinstrumenten till förtryck är enligt Sölle universaliserande bibeltolkningar i händerna på västerländska maktintressen. För den abstrakta tidens skull offras människor i tid och rum. I sin bok Die Erde gehört Gott hävdar Sölle: ”Genom en insnävning av bibeltolkningen som uttrycker ’tidslöst’ enbart i abstrakt och begreppsligt språk har många kristna glömt att lyssna till människornas livssituation”. (Sölle/Schottroff 1995, s 11)

Sölle betonar att Jesu befriande handlingar riktas till alla människor, främst till de svaga och fattiga. Befriande evangelieförkunnelse enligt Jesu intention sker utan åtskillnad mellan Vi och De, mellan Nord och Syd. Jesu budskap gäller alla människor utan att nedvärdera de enskilda folkens livshistorier. Där finns inget centrum och ingen periferi. ”Människan som Guds avbild” betyder en grundläggande respekt och solidaritet med innebörden att varje människa överallt på jorden är sedd i sin identitet och autonomi.

Detta seende gäller kvinnor lika mycket som män och barn. Med sin helhetssyn vänder sig Sölle mot västerländsk manlig subjektfilosofi, bibeltolkning och teologi. En central angreppspunkt är Hegel med sin idealistiska filosofi, men kritiken gäller också flertalet filosofer och teologer som har gått i Hegels fotspår.

Dorothee Sölle blev känd för att vara en levande, profetisk och samtidigt poetisk röst i samhälle och kyrka, nationellt och internationellt. Under ständigt nya teologiska uppbrott visade hon kritiskt meningen med Jesu befriande evangelium. Talet om Gud betyder enligt Sölle att identifiera sig med Jesu erfarenheter i konkret och befriande efterföljelse. Autentiska gudserfarenheter sker mot den aktuella tidens självsökande och självförhärligande.

Det messianska hoppet finns levande som visionen om en bättre jord. Hoppet gestaltas som ett nytt sätt att tänka, handla och leva. I Jesus blir jorden till en ny plats att leva på efter att den har blodbesudlats, sönderrivits av krig och naturförstörelse. Teologi är enbart trovärdig när den gestaltas som ett nej till militarism och ett ja till den oförstörda naturen.

Ett eskatologiskt perspektiv går igen i alla teologiska böcker, dikter och böner. Den förstörda jorden tecknas mot bakgrund av den nya världen och den nya himlen. Sölles teologi växte fram från erfarenheter av ”vårt land som har besudlat historien med lukt av gas” (Vancouver 1983, Kyrkornas världsrådets plenarmöte). Hon tolkar hoppet som det som når bortom skuld och död, mänskliga styckverk och misslyckanden. Det nya Jerusalem har kontrastfärger till det nuvarande Jerusalems hat och våld.

Enligt Sölle är talet om Gud enbart legitimt när det växer fram ur samtal med Gud, inövade som solidaritet i Jesu efterföljelse. Solidaritet som gemenskap kommer från den treenige Guden eftersom Gud inte vill vara ensam. Religionskritik blev hos henne kritik av det religiösa språket och dess innehåll, av teologin om den ensamme allsmäktige härskarguden som förråder gemenskap och kärlek.

Auschwitz blev för Sölle det historiska uttrycket för gudsfrånvaro, för en Gud som har dött - Guds död. Utan Guds död i historien är det inte längre möjligt att tänka eller säga Gud, att tro på eller be till Gud. Tron gestaltas som praxis, som den befriande vägen från död till liv, från mörkret till ljuset, från Auschwitz till det nya Jerusalem. Efter Auschwitz betyder tro att ”ateistiskt tro på Gud”. Sölles nyskapelser av symboler ser Gud som ett hav och människan som en droppe i Guds kärleks och rättvisans hav.

Gib mir die Gabe der Tränen
Gib mir die Gabe der Sprache
Gib mir das Wasser

Ge mig tårarnas gåva
Ge mig språkets gåva
Ge mig vattnet

Manfred Hofmann,
professor i systematisk teologi
vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, CTR
Lunds universitet

som vistades i Bangalore, Sydindien, under några månader i slutet av 2002 och i början av 2003.

De kristna utgör bara en liten minoritet av Indiens befolkning, knappt tre procent. Den nyvaknade hindunationalismen utgör ett växande problem, då kristna har förföljts och t o m dödats. Minoritetssituationen, utsattheten och fattigdomen påverkar i hög grad den kristna kontextuella teologin. T. ex. kan man då och då se en procession med Bangalores stadsgudinna, Annema, som med jämna intervall bärs ut ur sitt tempel och körs runt i staden ackompanjerad av trummor, sång och allmän glädje. Religionen, och då i synnerhet hinduismen, är en integrerad del av samhället och människors vardag.

Många kyrkor i Indien är idag inne i en process där man strävar efter att tolka kristendomen med indiskt symbolspråk i konst, liturgi, arkitektur etc. Långtgående inkulturation, med andra ord. Kristusmosaik med buddistisk symbolik finns vid det katolska Dharmaran College i Bangalore.

I kyrkan på Dharmaran college finns symboler från en rad olika relifioner framme vid altaret. Syftet är att visa att kristendomen inte behöver eller bör ta omvägen om Västvärlden för att komma till Indien. Faktum är att indisk kristendom fanns långt innan kolonisatörerna anlände. Genom att förankra det kristna bildspråket i indisk kulturvisar man på detta sätt sitt arv, man gör kristen tro begriplig för vanligt folk och betonar samtidigt sitt oberoende av Väst.