Nyårslöften brukar ju inte alltid hålla året ut…
Vi träffas på en buss. Vi är på väg mot samma mål. Efter en lång dag tillsammans skulle jag komma att fråga mig själv: Vad fick honom att
vända om – och hur gick det till?
Innan vi skiljs åt på kvällen lovade han att berätta – ge sitt eget svar på hur det gick till.
Nyårslöften brukar ju inte alltid hålla året ut…
Davíds ändrade livsinriktning ägde rum för ungefär 30 år sen och han har inte backat. Han går fortfarande mot samma mål. Vad får löften
att hålla? Viljestyrka? När jag ser på israelen David, och möter hans milda blick, tänker jag: Respektfull kärlek. Definitivt: Kärlek
som respekterar den andre är det som har gjort både att han vände sig om och att han fortsätter att göra det utan att backa.
Så en dag berättar David om hur han kom att bli den han är:
”Det var vid lunchtid en mycket het sommardag i Jordandalen, precis norr om Jeriko i utkanten av flyktinglägret Al-Ujja.
Jag var en ung soldat då, ungefär 20. Jag satt bak på en lastbil som var på väg norrut på en smal väg för att återvända till mina
baracker. När jag observerade det karga landskap som passerade förbi såg jag en gammal man arbeta på en åker nära vägen. Han bar den
traditionella arabiska dräkten. Han odlade grönsaker på sin lilla jordbit. Gång på gång tog han kraftfulla tag med sin hacka. Han pausade
sällan, trots att det antagligen var runt 40 grader varmt där ute på fältet.
Någonting i bondens hängivenhet berörde mig. Min blick följde honom tills han försvann bakom en kurva. Det var någonting i det som jag
just sett som gjorde ett djupt intryck på mig. Det sitter fortfarande kvar i mitt minne. Det var som en slags vision. När jag tänkte
igenom det jag sett var mitt första intryck att scenariot genomsyrades av något oskuldsfullt. Bonden visade på det mest grundläggande
mänskliga arbetet – att i sitt anletes svett skaffa sig sitt dagliga bröd. Det var tydligt att han var fattig, liksom de flesta flyktingar.
Det här var troligen den enda inkomstkällan för honom och hans familj. Men utöver det kunde jag känna hans starka hängivenhet till sin jord.
Det var något jag inte kunde förklara. Det uttrycktes genom hans rörelser. Det var som om han var en organisk del av jorden, både dess son
och beskyddare. Sen tänkte jag på ockupationen, på hur vi israeler invaderat landet med våra mäktiga vapen. Jag tänkte på hur vi, soldater
och andra, som hade förlorat känslan för en sådan oskuldsfullhet och enkelhet tog kommando över allting med vapenmakt och övervåld. Jag
kände att denna ockupation (1967) av dessa oskyldiga och hårt arbetande människor var djupt orättvis. Bonden hade troligen varit flykting
sedan 20 år tillbaka. Kunde det finnas någon rättvisa i att än en gång invadera hans liv? Så mycket hade tagits från palestinierna sedan 1948.
Ändå kommer vi israeler än en gång med våra vapen och vår arrogans och berövar dem den lilla frihet deras enkla liv rymmer.
Jag insåg att hela ockupationen grundades på att dessa olyckliga människor brutalt fråntogs sitt land, sin frihet och sin framtid. Vi fråntog
palestinierna deras medfödda rättigheter som människor och bröder på denna jord. Jag kände orättvisans och förödmjukelsens smärta. Och jag
avvisade den totalt. Mitt hjärta blev ett med deras, med bondens.”
Israelen David är doktor i fysik och leder på heltid denna vinter turer för Rabbis for Human rights, en judisk-israelisk organisation för mänskliga rättigheter. David tar med sig israeler, och internationella ut på Västbanken. Där plockar de oliver. Det är tidskrävande. Säsongen slutade egentligen för länge sedan. Den sista tiden har det varit fallfrukt som de plockat – om oliverna inte redan stulits (av israeliska bosättare).
Jaha, det låter ju allmänt pittoreskt och idylliskt, men verkligheten är en annan:
Olivträden tillhör palestinier. David hjälper ägarna att skörda sitt levebröd.
Jaha, det verkar ju allmänt hjälpsamt och schysst, men anledningen är en annan:
David säger: ”På många ställen får palestinierna i praktiken inga tillstånd att skörda sina egna odlingar, eller så hindras de att
komma ut till åkrarna av israeliska bosättare eller av armén, eller så har deras land skövlats på grund av det israeliska murbygget.
Så vår närvaro möjliggör för de palestinska bröderna att nå sina åkrar för första gången, ibland på ett, två eller till och med fyra år.”
Jag ber David om en nyårshälsning till svenskarna. Han svarar:
”Det är förvånande hur det judiska kollektivet i Israel har glömt sin egen historia och så lätt ger efter för fascistiska förslag
och omger sig och andra med fysiska och mentala murar av rädsla och brutalitet gentemot ”den andre”. Det är förbryllande, eftersom judarna i
sin kollektiva erfarenhet borde ha kvar minnet av hur det är att vara svag och utnyttjad av den starke genom diskriminering och rasism.
Men när väl det israeliska samhället fick tillgång till materiellt överflöd och dödliga vapen släppte de alla hämningar och mänskliga
hänsynstaganden.”
Må 2008 bli ett fredligt år!
Susanne Grimheden