|
En klassisk andaktsbok med mycket innehåll, så står det på baksidan av boken. Innehållet är både sådant som får mig att skratta högt och fundera tyst i stillhet. När jag först tog upp boken tänkte jag ja, ja, jag får väl se hur det blir. Min erfarenhet av tidegärden och meditativ andaktslitteratur är mest klåda i hjärnan och myror i byxorna, så vad har eremit liv på 300-400 talet att säga mig? Boken innehåller korta berättelser (ibland bara korta rader) om de tidiga kristna eremiterna och deras andliga rådgivning. Jag förstummas av deras uppriktighet och brutala ärlighet mot sina bröder eller systrar i tron. Det finns en skarp ärlighet som jag är fascinerad av och samtidigt en auktoritär lydnad och hänsynslöshet som jag har svårt att förstå. Men boken är fantastisk och den har mycket att säga oss idag. Flera av personerna som då valde ett eremit liv gjorde det med eftertanke och riktade samtidigt mycket skarp kritik mot det samhälle de valde att inte vara en del av, som känns relevant även idag. Fortfarande känns många av deras tankegångar aktuella och ger mig mod och hopp att våga stå upp för det jag tror på och våga en förändring i mitt egna liv, även om det för mig inte innebär att lämna allt och leva i öknen. Om man skall ge någon negativ kritik på boken så är det tråkigt att det är så få kvinnor omnämnda, eftersom att många av de tidiga kristna var just kvinnor som valde att leva i öknen. Men det är väl inte för intet som Laura Swan skrivit sin bok De glömda ökenmödrarna. Det teologiska innehållet i boken känns långt borta från mig själv. Den totala världsfrånvändheten och kroppsföraktet präglar nästan alla fäders (och mödrars) tänkespråk, då är det viktigt att komma ihåg att de själva var präglade av 300-400 talets filosofi. Men ändå griper boken tag i mig och jag kunde inte lägga ifrån mig den förrän jag läst alla de små berättelserna. Ökenfädernas tänkespråk är en intressant bok för den berör mig på många olika plan med glädje, skratt, eftertänksamhet, ilska och förundran. Maria Lif |