I ett fängelse utan tak
Med dagens lunch
omsorgsfullt inpackad
i en svart plastpåse
kommer Du
till porten i den mur
som omger Din hemstad,
som gör Dig till en fånge i Ditt eget land
När klockan slår fem
har Du redan halvsovande väntat
i över en timma
Trots att gryningen nalkas
gör soldaterna ingen ansats
till att låsa upp
Den halvkilometerlånga kön
bakom Dig
börjar bli orolig
och trycker på i desperation
Plöstsligt hörs ett klickljud
och den röda lampan slår om
till grönt
Det är fritt att passera
första kontrollen
Lydigt visar Du Ditt tillstånd
och Ditt gröna identitetskort
för att sedan slussas vidare
likt boskap
på väg till slakt
Från långt håll
hör Du en skrikande kvinnoröst
beordra Dina medfångar
att ta av sig klockor, skor och bälten
Per automatik gör Du detsamma
Sedan en lång tid tillbaka
har Du redan gått in i rollen
som icke människa
Förudmjukelen i soldatens gevär
siktandes från taket
ned mot Ditt huvud
har Du gjort till Din självbild
När Du försiktigt möter hans blick
möts Du av iskall rädsla
och inlärt avståndstagande
Han uppmanar Dig att skynda vidare
till metalldetektorn
- kontrollpunkt 2 -
där det idag visar sig
att det plötsligt är förbud
att ta med sig verktyg
Oroligt
försöker Du gömma de dyrbara föremålen,
men tvingas till slut
lämna dem
till den vaktande makten
Vid sista kontrollpunkten
uppstår problem
med att läsa av magnetremsan
i Ditt identitetskort
Men till slut
är Du registrerad,
kontrollerad, förnedrad
och färdigattackerad
Med en suck av lättnad
och en suck av trötthet
sätter Du Dig i bussen
på väg till jobbet
4.8.2006
Rädslans bittra eftersmak
Stolt bjuder Du in till måltid
i Ditt nyuppbyggda hem
Trädgården vittnar om rester
från det hus som förstördes
Med tålamod har Du lyckats
plocka fram lite mynta
bland de söndermosade tegelstenarna
och räcker mig stillsamt
ett glas te
I soffan
som ni lyckades rädda
berättar Du om morgonen när de kom
- Soldaterna –
Åtföljda av stora bulldozrar
bröt de sig in
för att förstöra
det hus som var Ditt
Paniken i Dina ögon är fortfarande stor
när Du berättar om
hur de arresterade Dina äldsta söner
och bar ut era möbler
Vi sätter oss till bords
Rädslan hänger tung i luften
Vi vet
att kanske idag,
kanske imorgon
kan de komma åter
Från köksfönstret syns tältet
där ni några kalla månader
före vännernas återuppbyggande
tillbringade era Liv
Du tittar ovilligt ut genom fönstret
och skräcken i Din blick
talar vanmakt och förtryck
Maten i Din provisoriska trygghet
smakar ljuvligt,
men rädslans bittra eftersmak
går inte att komma ifrån
4.8.2006
Ett väsen av rädsla
Dina uppspärrade ögon
återspeglar en rädsla
som blivit ett med Ditt väsen
Den tydliggörs i Din röst
och i Dina gester
Du talar om Ditt folk
som förintats
och ständigt hotas
av förintelse
I stor upprördhet
visar Du
var representanter av Ditt folk
sprängts i luften
eller förlorat nära anhöriga
Av Ditt tonfall
blir tydligt
att där dog inte bara människor,
där dog också tilltron
och viljan att älska den andre
5.8.2006
Samma rätt att leva
Med envist engagemang
vägrar Du
att ge förtrycket sista ordet
Istället för hatets larm
väljer Du att hörsamma
det svaga ljudet
av fredens klingande klockor
Ditt mod
förmår Dig att våga se
den orättvisa som sker på uppdrag
av Ditt lands regering
I ilska förvandlar Du Din skam
till aktivitet,
till ett synliggörande
av hela bilden,
till ett slut på ockupationen
av ett folk
som har samma rätt
att leva
som Ditt eget
5.8.2006
Bo (v)i(d) en grav
Tårögd
visar Du mig runt i lägenheten
Genom varje fönster
är utsikten densamma
- Muren -
Muren som skyddar en grav
och stänger ute ett folk
Muren som stjäl delar av en stad
och tvingar dess invånare på flykt
I skuggan av bygget
har Du förlorat Din butik,
Din trädgård, Dina grannar
- det som var Ditt Liv, Din framtid
I ett desperat försök
att försköna tillvaron
skriver Dina barn
”Glad påsk”
på den grå betongmuren,
men Hoppet
talar till er med obefintlig stämma
”Vi bor i en grav mamma”,
viskar Din yngste son
”Vad kommer härnäst mamma?”
frågar han oroligt vidare
Dina tårar är det enda svar
Du har att ge honom
4.8.2006
Dö med träden
I förtvivlan sträcker du ut handen
och visar
vad som förut var Dina olivträd
Likt en moder tar hand om sitt barn
så har Du skött varje litet rotsystem,
omhuldat varje liten gren
När Du ser de nedhuggna träden
skriker Du ut Din vanmakt
till en värld som inte hör
Där oliver vuxit i hundratals
och åter hundratals år
på land som tillhört Din familj
i generationer
ska nu en mur
mellan Ditt land
och dess ockupationsmakt
byggas
Som vore den len människohud
stryker Du sorgset över barken
på de ännu kvarstående stammarna
För varje träd som dör,
dör också Du
För varje hugg,
hugger också i Ditt eget hjärta
5.8.2006
På flykt i sitt eget land
I generationer har Din familj levt på flykt
i sitt eget land
Bland de trånga gränderna
med de nötta flervåningshusen
har Din identitet som flykting
blivit permanent
Olivlunden
som förr var Din lekplats
döljs nu
bakom en betongmur,
byggd av samma land
som tvingade Dina far- och morföräldrar
på flykt
Muren stänger inne
Ditt Liv om dagen
och förföljer Dig i drömmar om natten
Envist
grusar den Ditt hopp
om en framtid i frihet
Runt halsen bär Du ett foto
- bilden av vännen
som dog i kampen
för denna frihet
Ska den väg han tog över muren
bli Din
eller ska samförståndets krafter
bära Dig
på sina bräckliga händer
in i i en framtid
där ingen längre känner sig manad
att betala med sitt eget Liv
för att upprätta sin värdighet
20.8.2006
Madeleine Dahl
f d ekumenisk följeslagare
för Kyrkornas världsråd