|
Eftersom min morfars mor kom från Betlehem och hette Maria fick hennes son, min morfar, heta Jesus. När min morfar Jesus var fem år sa folk att första världskrigets krigstrummor hördes i Betlehem. Jesus visste inte vad det betydde men det ljudet förändrade hans liv. Jesus fars lilla träfabrik stängde eftersom fadern och arbetarna inkallades till den turkiska armén. Så uteblev familjens inkomst. Fattigdom spred sig över landet. Jesus och andra barn letade i soptunnorna efter apelsinskal för att något stilla sin hunger. Ibland plockade barnen gräs och åt. Man sa att det var bättre i Jordanien. Så Jesus mor Maria bestämde sig för att ta Jesus och hans lillasyster och två småbröder till Jordanien. De gick hela vägen. En familj i Jordanien erbjöd dem att bo i ett stall. Jesus familj hade ingen mat, men nu hade de i alla fall tak över huvudet. Snart fick de alla kolera. Den jordanska familjen bad dem att lämna stallet – av rädsla för att själv bli smittad. Min morfar Jesus, som var äldst av syskonen, tiggde fårens överblivna vatten av deras herdar. Han gick från dörr till dörr och tiggde pengar till mat. De två äldsta av Jesus tre syskon dog och Jesus mor Maria begravde dem i grottan de för tillfället bodde i. Maria, som inte visste om hennes man levde eller ej, beslutade sig för att återvända till Betlehem. Hon gav en beduin allt hon hade för att denne skulle ta dem tillbaka på sin åsna. De var tvungna att binda Maria vid åsnan eftersom hon var så sjuk att hon inte kunde sitta upprätt. Spädbarnet sattes bakom henne på åsnan och Jesus och beduinen turades om att hålla i den lille så att han inte skulle ramla av. När de kom hem mötte Jesus far dem. Hans mor Maria han uttala ett ord – sin mans namn. Sedan dog hon. Snart dog även Jesus lillebror. Jesus far hade flytt från armén. Han var därför tvungen att gömma sig eftersom desertörer hängdes. Hans egen farbror hängdes av just den anledningen. Jesus far arresterades och Jesus fick åter igen gå runt och knacka dörr för att tigga. En dag var Jesus med om en explosion: En vägarbetare dog av en turkisk landmina. Jesus-barnet hjälpte till att samla ihop kroppsdelarna efter arbetaren. Den händelsen skulle han aldrig glömma. 1918 – efter den brittiska arméns seger och tillbakadragandet av turkarna och tyskarna från de flesta av städerna – dog Jesus far. Vid nio års ålder hade Jesus förlorat hela sin familj. Han hade ärvt lite mark, men hans farbröder lurade honom att teckna över marken till dem. Min morfar Jesus längtade efter möjligheten att få gå i skolan. Jag heter Sahar Botros Qumsiyeh och är palestinier. Jag växte upp på den plats där, enligt traditionen, herdarna höll vakt om natten över sin hjord när en ängel visade sig och berättade för dem att ett barn hade fötts inne i Betlehem. En dag jag tydligt minns tvingades vi vara kvar i skolan. Jag fick i femte klass. Vi var rädda och de flesta började gråta. Israeliska soldater kastade tårgas ute på skolgården. En av flickorna i klassrummet öppnade dörren och en tårgasbomb kom in. Stanken var fruktansvärd, men vad som var värre var att se mina klasskamrater så rädda. Jag visste inte vad jag skulle göra för dem. Jag var också rädd och ville bara vara hemma där jag kunde känna mig trygg. Sådant här hände ofta och var en del av mitt liv. Jag förstod inte så mycket; jag var bara åtta år då. Men när jag var 13 eller 14 år sköt en israelisk bosättare mot mig. Vi lekte på gatan när en judinna passerade i sin bil. Någon kastade en sten på bilen så hon började skjuta omkring sig åt alla håll. Vi sprang och gömde oss bakom en mur. Jag trodde att jag aldrig skulle bli så rädd igen som jag var den gången – men mitt liv har visat att jag hade fel. Då kändes det som om en kula skulle gå rakt igenom muren och landa inne i min kropp. Jag skakade när jag hörde skotten så högt och tydligt omkring mig. Det året började jag sedan få epileptiska anfall. Jag tyckte om att gå på Betlehems universitet, men jag blev underkänd. Jag trodde att det skulle vara lätt, men det var det inte. Jag var tvungen att studera, något som jag aldrig behövt göra tidigare. Jag fick dåliga betyg, men så den 29 oktober 1987 hände något som förändrade hela mitt liv. Det var en demonstration på universitetet den dagen. Jag var en 16-årig tonåring och förstod inte mycket om politik, men den dagen utvecklade jag ett hat mot israeler som blev kvar i mitt hjärta i många år. Grindarna in till universitetet var stängda. Studenter var inne på området och kastade sten på israeliska soldater utanför muren till universitetet. Universitetsmuren är ungefär fyra meter hög. Soldaterna kastade tårgasbomber. Vi stannade kvar inne i byggnaden och försökte undvika områdena där tårgasen kom in. När vi satt där inne såg vi många studenter som rusade in i det lilla rum som var avsatt för läkarmottagning. Många skadades och alla led de av tårgasinandning. Det droppade blod på golvet på vår lilla naturvetenskapliga fakultet. Att se allt blod och lidande var mer än jag orkade med. Så några vänner och jag beslöt gå ut ur huset. Först gick det bra men snart fylldes luften av gas. Vi kunde inte andas. Om du inte vet vad tårgas gör så ska jag berätta att det får din näsa och hals att värka rejält, dina ögon att rinna och smärta. (Tänk dig att man hällt syra i dina ögon, din näsa och hals.) Till slut svimmar du. Nå, detta är vad som började hända med oss och vi visste inte vad vi skulle göra. Det var alltför rökigt vid dörren in i byggnaden så vi hade ingen chans att ta oss tillbaka dit. Vi visste att vi skulle svimma innan vi nådde dörren. Jag kommer ihåg att allt hade börjat snurra för mig när en student kom fram till oss och gav oss några lökar. (Lök fungerar bra mot tårgas. Den minskar effekten av gasen.) Vi täckte våra näsor med löken och rusade mot dörren. Jag kommer inte ihåg hur länge vi var fångade inne i universitetet utan möjlighet att lämna området, men det var efter solnedgången: Vi hörde att en student som hette Ishaq som hade en fil kand i engelska – hade blivit skjuten i huvudet. Han var på taket på universitetet för att hänga upp en palestinsk flagga när en israelisk soldat sköt honom. Ishaq skyndades till den lilla läkarmottagningen, men vad kan en sådan liten mottagning göra vid en sådan skada? De israeliska soldaterna som väntade utanför grinden vägrade tillåta läkarna att ta Ishaq ut ur universitetsområdet. En eller två timmar senare talade Betlehems borgmästare med soldaterna och de tillät då Ishaq att lämna området. Jag är säker på att han då redan var död. De gick med hans bår mellan oss studenter och vi stod och såg denne unge man förlora sin största gåva – livet. Senare fick jag reda på att hans fattiga familj var ekonomiskt beroende av att han tog sin magister-examen det året. Och så i ett ögonblick var han borta! När de passerade med honom framför oss såg det ut som om han sov. Han till och med såg ut att ha ett leende på sina läppar. Var det hans brott? Han var palestinier och han måste lida och dö. Det var första gången jag började associera ordet ”palestinsk” med lidande och förtryck. Den version israelisk media gav av vad som skett var helt annorlunda: På nyheterna sa de att soldatens liv var i fara och att han siktade mot Ishaqs ben och sköt honom. Den dagen började jag också inse hur felaktiga många nyheter är. Ishaqs familj fick inte ens en chans att se hans kropp direkt efter att den lämnat universitetsområdet. De israeliska soldaterna tog hans kropp och hans organ till transplantation på ett israeliskt sjukhus. Vid midnatt kom de med vad som var kvar av hans kropp till hans familj. De israeliska soldaterna sa till hans familj att bara föräldrarna fick följa med. Sedan tog de kroppen till ett öde område här där jag bor. De grävde ett stort hål i marken och kastade ner Ishaqs kropp i hålet. Sedan kastade de stenar och jord på honom. Jag kan inte föreställa mig hur det måste ha känts för hans föräldrar att se detta. Folkresningen - intifadan - som började i december 1987, förde människor samman och varje gång någon dog kände vi att en del av oss själva hade dött. Det som irriterade mig mest var att palestinierna alltid sågs som de onda i media. Därför kände jag det som att dessa unga tonåringar dog utan att någon brydde sig. När barn sköts och dödades kunde jag inte se hur livet skulle kunna bli rättvist. Jag kunde inte förstå hur Gud kunde hata palestinierna så mycket (och ärligt talat trodde jag att så var fallet). Varför skulle Gud annars låta oss lida så mycket? Medan tillvaron föll ihop runt omkring mig – var mitt eget hem inte mycket bättre än omgivningen. Min familj bråkade ständigt och jag kände mig så hjälplös. Det var inte bara min familj som bråkade med jag trodde att min familj hatade mig och för det mesta kände jag det som att jag var orsaken till varför alla mådde så dåligt. Därför böjde jag knä ibland och bad Gud ta mitt liv ifrån mig. (Så skedde aldrig.) På nyårsaftonen 1992 snöade det. Jag satt och tittade på snön medan jag skrev i min dagbok: ”Jag hatar snön. Snön liknar mig inte. Den är så vit och ren och jag är så svart på insidan.” Snön representerade fred och det är något som jag aldrig varit med om i hela mitt liv. Snön representerade goda handlingar och jag hade aldrig gjort något gott i hela mitt liv: ”Men det finns faktiskt en likhet mellan snön och mig; den är lika kall som mitt hjärta – mitt hjärta som hatar världen och människorna. Det känns som om jag föddes för att hata andra, född att få andra att må dåligt. Det finns gott och ont. Jag känner att det är jag som är ondskan.” Det är vad min dagbok i huvudsak innehöll och dessa var mina ständiga tankar. Så kom dagen: Händer lades på mitt huvud. Jag fick en välsignelse. Mest av allt sa välsignelsen mig att jag skulle nå frid och glädje och fullkomlighet i mitt liv. En dag när jag läste bibeln kom jag till orden: ”Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.” (Mt 5:44) Nästa dag skulle jag igenom en vägspärr för att komma till kyrkan. När den israeliske soldaten frågade mig om mitt tillstånd för att passera blev bibelordet så tydligt och verkligt för mig. Sedan jag blivit aktiv i kyrkan hade jag kommit till den punkt att jag inte alls längre hatade israeliska soldater. Jag hade förlåtit dem allt jag sett dem göra. Men jag älskade dem inte. Detta störde mig för jag kände att jag inte följde ett av Befriarens bud. Jag beslutade mig för att göra allt för att älska dem. Det tog lång tid. Jag läste en del skrifter om kärlek och barmhärtighet. Jag fastade och bad. Jag bad att mitt hjärta skulle fyllas av kärlek mot dem – samma kärlek som Kristus har för dem. En månad gick. Sedan hände något märkligt. Jag började älska varje israel lika mycket som jag älskade varje palestinier. Jag såg på varje soldat som ett Guds barn – som min egen bror eller syster. Jag vet att när befriaren sa till oss att älska våra fiender visste han att det var möjligt, säkert inte lätt – men möjligt! Jag insåg att vi alla har en tydlig identitet som Guds barn. Palestinier har under mer än ett århundrade försökt att få en identitet och att finna ett land som de kan kalla sitt eget. Ingen kan ta den identiteten ifrån oss. Vi är alla viktiga. Gud älskar oss. I augusti 2000 – strax före intifadan bröt ut igen - klagade jag över situationen i det här landet. Nu ber jag att tillvaron ska återvända till vad den då var. Nästan varje kväll böjer jag mitt huvud i tacksamhet över att jag är i säkerhet, att min familj är i säkerhet, att jag har mat på bordet och tak över huvudet. Varje kväll när jag ligger i min varma säng tänker jag på dem som inte har förmånen att ha en säker plats att sova på. Jag tänker på dem i min stad som måste sova under sängen för att undvika kulorna och på dem som på grund av kulorna inte har glas i fönstren under kalla vinternätter. Jag känner mig så välsignad över att vara palestinier. Jag är tacksam för varje händelse i mitt liv – god som dålig. Jag har lärt mig så mycket av det jag gått igenom. Viktigast av allt har mitt liv lärt mig att uppskatta vilken stor skillnad Kristus kan göra i en människas liv: Jag förändrades från en depressiv individ utan hopp till någon som är tacksam över att få leva. Nu har jag funnit den fred som mitt land sökt sedan 1948 – och den friden kommer inifrån mitt eget hjärta. Jag har funnit frid i ett land som inte känner fred. Sahar Qumsíyeh |