Just på nyårsdagen är en av dagens texter hämtade ur Klagovisorna – en händelse som ser ut som en tanke. För just denna nyårsdag stiger klagoropen från människorna i sydostasien och i stora delar av resten av världen. Från oss också, även om vi kanske inte själva är drabbade. Vad kan man annat dessa dagar än att gråta och knyta näven inför det sanslösa lidandet som möter oss.
Klagovisorna är en bok full av elände. Katastrofer radas upp i långa banor. Men mitt i berättelsen stillar sig berättaren ett slag. Och här, trängd av eländesskildringar från alla håll finns några rader av hopp -vad som än händer mig så lämnar Gud mig aldrig, Herrens nåd tar inte slut. Den totala ensamheten som berättaren känt försvinner för ett slag när han inser att om än allt annat sviker så sviker inte Gud. Berättaren har sin andel i Gud.
Julen kom av sig i år. Men det är fortfarande jul. De tre vise männen från österlandet har ännu inte nått fram till Betlehem. Maria och Josef vaggar sitt nyfödda barn. Vårt djupaste mörker och våra svåraste stunder i livet hör samman med det som skedde i dunklet i grottan i Betlehem. Gud blev människa för att fylla vårt mörker med ljus. Genom sin död på korset lät Gud sig föras längst in i den djupaste smärtan och det betyder at han fortfarande är där. Det är vår tro. Att ingen kraft i världen kan hindra Gud från att vara där han helst vill vara – hos dem som har ont, hos de sörjande, hos de döende.
Det är ett märkligt nyår. Det råder stor smärta och förvirring. Men mitt i detta kaos bryter också ljuvliga strimmor av ljus och hopp fram.
Jag läste i en förbönsbok i en kyrka i Lund. Ett barn hade skrivit. Med spretig handstil skrev hon att alla barn borde få ha kvar sina föräldrar och att hon kramar sina föräldrar jättemycket nu och att hon älskar dem. Och så hade hon skrivit under med orden ”Ett barn”. Och med de orden var det som om alla de 10 000-tals barn som dött blev synliga. Hon gjorde dem synliga. Jag såg henne ställa sig där tillsammans med sina vänner som dött eller lämnats ensamma utan föräldrar – okända vänner men ändå kända av henne – i hjärtat.
Barnet som skrev i boken får leva vidare. Det får vi också ännu en tid. Men nu med en djupnande erfarenhet av hur sårbart och skört livet är och vilket under det är att få leva.
Kanske kan det som hänt faktiskt hjälpa oss att detta nya år äntligen våga leva som om livet är ett under.
Anna Alebo
Vårdnäs stiftsgård
11 januari 2005
När dagen går mot sitt slut är det skönt att stanna upp inför Guds ansikte. Slappna av. Andas lugnt. Bara vara. Vara stilla. Andas.
Jag vet inte var du befinner dig i dina tankar just nu. Men här stannar vi upp ett ögonblick och delar stillheten.
Här får vi känna oss inneslutna och omslutna av Gud.
Gud står framför oss,
bakom oss,
Gud finns på våra högra sida
Gud finns både över och under oss,
Gud omger oss på alla sidor,
finns i vårt hjärta
och genomsyrar oss.
Gud älskar oss.
Här får vi vara inneslutna och omslutna
Ordlös, stilla utan krav
här en stund vid nådens hav.
Den här dagen har vi pratat om hur katastrof och sorg kan drabba en enskild människa. Och alldeles nyligen har världen upplevt en katastrof där många människor drabbades samtidigt. Den stora och den lilla katastrofen. Lika förfärlig för den som drabbas. Vid den stora katastrofen har vi väldigt konkret och påtagligt blivit påminda om vattnets oerhörda kraft. Vatten som tar liv.
Men vatten ger också liv. Vatten är källan som ständigt flödar med frisk och klart vatten. Som dopets vatten eller vatten som släcker vår törst. Vatten som renar, som ger både kraft och växt. Vattnet som kan porla stilla eller brusa mäktigt. Vatten som blir till tårar på en människas kind.
En tår som sakta rinner över kinden - berättar att något hänt.
Någonting som väckt stor sorg eller stark glädje.
En liten droppe vätska/vatten med salt. Helt enkelt kroppens sätt att reagera fysiskt. Som en reaktion på smärta, nedstämdhet,
sorg eller glädje.
Varje människoliv rymmer många tårar. Tårar som varit sprungna ur en sorg som i det närmaste lamslagit hela livet.
Tårar som kommit ur en fruktansvärd vrede över orättvisor som begåtts eller hårda ord som yttrats.
Eller befriande, renande tårar som fyller ögonen för att kärleken och glädje är så stor.
En skål med vatten - och salt! En bild för världens tårar. En bild för dina tårar och mina tårar, de som fallit och de som kommer att falla.
I Psaltaren 42 (2-4a) kan vi läsa:
Som hjorten längtar till bäckens vatten,
så längtar jag till dig, o Gud.
Jag törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När får jag komma,
när får jag träda fram inför Gud?
Tårar har blivit min föda dag och natt.
I Uppenbarelseboken 7:17 kan vi läsa:
Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor och Gud skall torka alla
tårar från deras ögon.
Gud vi tackar dig för livets tårar
Tårar av sorgen som löser vår förtvivlan
tårar av vrede som väcker vår längtan efter rättvisa.
tårar av skratt, som förlöser livets djupaste glädje.
Du, som skall torka alla tårar från våra ögon,
låt oss erfara
att den som sår under tårar
skall skörda med jubel.
Amen
Monica Eckerdal Kjellström