Rädsla finns inte i kärleken

Cedar sitter helt stilla där i det lilla kyrkorummet. Hon berättar att hon är född vid havet – i Haifa – ”när Palestina var Palestina”. Hon gick i en engelsk missionsskola. Där sattes inte berättelserna i bibeln samman med deras eget liv. Det sattes en gräns mellan det andliga och deras egen verklighet. Politik ansågs smutsigt.
I landet var en tredjedel av invånarna judar. De flesta var olagligt invandrade. De kom till hamnen ”för att ta vårt land”. Hennes familj bodde på Bergsvägen som senare skulle få namnet Sionistavenyn. Hennes farfar hade byggt huset där på Carmelbergets sluttning.
När judiska sionister förstört huset ovanför deras eget bestämde fadern att de skulle åka till Nasaret där 80% av invånarna var araber. Hon var barn och flydde tillsammans med sin syster med hjälp av en grönsakspickup – med ansiktet mot flaket. Det sköts runt omkring dem hela vägen till Nasaret.
Cedar är idag 67 år men hon säger att mardrömmen bara har blivit värre: Den verklighet hon då levde i har blivit än mer brutal. De flydde med bara kläderna de stod och gick i. Det värsta var att de också fick lämna sin tro och sin identitet – medan världen sjöng ”Halleluja” över att staten Israel kom till. ”Jag blev en främling i mitt eget land.”
I deklarationen sägs att staten Israel är en judisk stat – ”så då kan det inte vara vårt”.
Fortfarande har Israel ingen konstitution på grund av att inte landsgränserna är fastställda, på grund av att de orättvisa lagarna skulle åsamka en skandal att fastställa då de är diskriminerande och på grund av att definitionen av jude inte är klar då det kan röra sig både om nationalitet och trostillhörighet.

I Nasaret fanns inget sjukhus och det gick inte att lämna stan utan tillstånd. 16 år levde de där under militärlagar. I tio år försökte de få tillstånd att besöka Haifa för att se huset. De fick inget tillstånd. Det var censur på predikningarna i kyrkan. Cedar började läsa bibeln.

Hennes far valde att lämna kyrkan: Det som stod i det gamla testamentet förstod han ej. Innehållet gick inte ihop med deras situation. Hennes mor gav upp kyrkan: Hon insåg att kyrkan inte skulle ge henne några svar. Kyrkan hade fullt upp med att ge mat och kläder till behövande.
Men Cedars fråga kvarstod: ”Men vi då?”

De var både kristna och palestinier. Hon försökte att bara identifiera sig med det ena: Att bara identifiera sig med att vara palestinier och strunta i att hon var kristen. Det gick inte. Hon försökte att identifiera sig med sig själv som kristen och strunta i att hon var palestinier. Inte heller det fungerade.

Hon var tvungen att kombinera både sin tro och sitt ursprung. Hon behövde helheten för att själv bli hel.
Cedar utbildade sig till lärare i bland annat historia och geografi: Ordet ”Palestina” fanns inte med i böckerna.
Så Cedar var då med om att grunda det befrielseteologiska centret ”Vägen”: ”Sabeel” – med syfte att reflektera över och kunna läsa bibeln också med palestinska ögon.
I Latinamerika läses bibeln utifrån de fattigas perspektiv.
I Sydafrika läses bibeln utifrån de diskriminerades perspektiv.

I Mellanöstern sågs orättvisa som goda nyheter – evangelium. Nu är mindre än 2 % av befolkningen kristen.
Unga välutbildade lämnar landet om de har chansen.

Idag bor Cedar i ett hus jämte det som var Arafats utbombade högkvarter i Ramallah. Hon har en dotterdotter som var elva år när det skedde. När bomberna kom skakade tillvaron. Hon höll sin dotterdotter i famnen. Dotterdottern skakade. Cedar säger: ”Jag är rädd för rädslan – för att gå igenom rädslan.”

www.sabeel.org

Noteringar från några möten med den israeliska psykologen, doktoranden och fredsaktivisten Iva Abramovitch:

Du Iva är psykolog
och menar
att lidandet
måste
vi minska
Dina medelklassgrannar
vågar inte göra
det du gör
Du är
på ockuperat område
för att visa
att du vill
minska lidandet
Du är ateist
och positiv

För mig
är det positiva
i dig
gudomligt

Du säger
att du kunde inte
kunde inte längre låta bli
att handla
Samhället tyngde
Otålighet
över människors tröghet
bubblade över

Du frågar
varför Jesus
förbannade fikonträdet
för att det inte bar frukt
på våren
när inga fikon finns
Kanske bär ni två
på samma otålighet?

Det är påskmorgon. Runt bagerierna i de judiska kvarteren flockas människor för att få köpa bröd med jäst i – som de inte ätit nu på mer än en vecka under det osyrade brödets högtid. I medelklassområdet i en bosättning, hemma hos den israeliska psykologen Iva, doftar rosorna sött i den lilla trädgården. Iva ursäktar sig för att hon inte svarat på de tre frågorna om rädsla och ansvar som jag skickat till henne som en del av en undersökning inför en föreläsning. Iva säger: ”Skulle jag svara på frågorna skulle jag behöva fördömda den israeliska staten så mycket. Jag skäms så intensivt över vad vi gör gentemot palestinierna.” Iva väljer i handling trots allt att gå emot sin rädsla. Hon väljer kärleken. Hon – ateisten.

Susanne Grimheden
f d ekumenisk följeslagare
för Kyrkornas världsråd