Under större delen av 1980-talet hade han utreseförbud. När han frågade efter anledningen fick han veta att hans utlandsresor var ett hot mot den
israeliska staten. Han utsattes för fysisk tortyr, ”men min ande kunde de inte krossa”.
Den anglikanske pensionerade biskopen Riah Abu Al-Assal var politiskt engagerad och var mycket nära att komma in i det israeliska parlamentet – Knesset.
I stället blev det så att han fortsatte att vara präst på heltid. Han hade tänkt använda talarstolen för att säga samma sanning som han gav i predikstolen
i Nasaret. Där växte både han och Jesus upp. Bakom altaret i 1800-talskyrkan finns en skrift på väggen. Orden är ett profetiskt citat från Lukasevangeliet.
Riah menar att det är de orden som gjort honom till den han är. Han tog dem till sitt hjärta det första han gjorde när han som barn började lära sig att läsa.
I hans hjärta ryms också många skratt. Skratten ger honom hopp. Han säger: ”Jesus vandrade orden. Han levde tron.” Den som, likt den kristna amerikanska
högern behöver omvändelse – behöver även dialogen. ”De vet så lite om Kristus.” Biskop Riah säger att vi antingen kan vara Kristuslika eller Kristuslösa.
Han ger ett exempel på det senare: Bush. ”De använder tron som ursäkt för att rättfärdiggöra orättvisa – för att kontrollera, som ursäkt för att
exploatera – leda vilse och tjäna pengar. De är rädda för livet. De använder sig av få bibelord vilka gör dem än mer rädda. De använder inte
förnuftet – bara regler.” Biskop Riah sätter händerna framför ansiktet som skygglappar för att åskådliggöra dessa konservativas perspektiv på tillvaron. ”De
liberala är lite mer öppna”, säger han medan han vinklar ut händerna från ansiktet något litet.
Biskopens egen framtidsutsikt och hopp är en palestinsk stat vid sidan om en judisk – där Israel har erkänt palestiniernas rättigheter och där de får
leva i harmoni och försoning. ”Om vi överlever kan det (politiska läget) så småningom leda till en konfederation. De (israelerna) behöver leva med oss.
Inte alla som andas lever. Ingen (av oss palestinier) kommer att lämna landet levande. Ska de få oss härifrån får det bli i plastsäckar.” Biskopen drar
sina uttalanden till sin spets, men det är solklart att han står för det han säger.
Den anglikanska kyrkan har 500 anställda (varav 10 % är kristna, resten är muslimer) för att ge hopp till flyktingar, hjälpa handikappade, vårda sjuka o s v.
Han säger att det påverkat kyrkan genom att det tydliggjort att kyrkan är en tjänande gemenskap.
Riahs kyrka kom till landet samtidigt som den lutherska kyrkan. De samarbetade länge men delade senare upp området mellan sig. Den anglikanska kyrkan
från England fick den norra delen av landet. Där finns Nasaret. Det var där i Kristuskyrkan – med den arabiska skriften på väggen – som han arbetade under
1980-talet då han hade utreseförbud.
Med jämna mellanrum togs han in till förhör. Han drev med sina förföljare: Han satte sig aldrig på den för honom framställda stolen. Han satte sig på
förhörsledarens skrivbordskant – med ena benet dinglande. (Biskopen visar hur han gjorde – på sitt eget skrivbord.) När han då tillfrågades varför han gjorde
så svarade han att han satt där för att de skulle kunna se honom. Han kunde erbjudas te eller kaffe – Mellanösterns försoningsgest. Han tackade aldrig ja.
Han gav sina förtryckare anledningen till varför han var förbjuden att lämna landet. Han sade till dem: ”Ni behöver mig här!” Han fick varje gång
frågan: ”Är du redo att ändra dig?” ”Ändra vadå?” frågade han tillbaka. ”Ändra din inställning.” Hans svar var alltid nekande.
Biskop Riah säger att han predikade sanningen. Han predikade så att folk skulle förstå vad som skedde med dem – vad de utsattes för. ”Men Israel vill
inte lyssna till sanningen – speciellt inte de ledande. ”Så de fortsatte att korsfästa.” Riahs familj utsattes också för förnedring och förödmjukelser.
Underrättelsetjänsten satte spioner på honom. Predikningar avlyssnades och de försökte att sätta ut fällor för honom. Med liv och lust berättar så biskop Riah
ingående hela historier om en israelisk agent utklädd till representant för en fransk prinsessa som ville skänka 25 miljoner dollar och hur en person som
utgav sig för att vara en irländsk reseagent också försökte snärja honom. Riah överlistade dem. Vid det sista försöket sa han till agenten att ”skicka en
intelligent person nästa gång”. Riah för oss tillbaka till nuet genom följande ord: ”De är bra på att skjuta men de är inte tillräckligt smarta.”
Han fortsätter: ”Israel säger att de vann sexdagarskriget -67. Men vilket krig vann de? Hur många har dött sedan dess?” När detta sägs är biskopen mycket allvarlig.
På frågan om vad han vill att omvärlden ska göra ges ett tredelat svar:
- Inte stödja Israels regering.
- Bojkott.
- Sanktioner.
Så visar Riah en dekal där det står ”Semestra inte i apertheid-Israel”. Biskop Riah säger att ”det är ingen risk att Norge ska ockupera Sverige. Ni behöver
inte importera vapen från Israel.” Och som avslutande välsignelse drar han en Bush-historia. När vi skiljs visar han mycket stor omtanke – liksom Kristuslik.
Jo, orden som format biskopen – skriften på väggen? Orden är de som Jesus läste i synagogan i Nasaret – från profeten Jesaja:
”Herrens ande
är över mig,
ty han har smort mig
till att frambära
ett glädjebud
till de fattiga.
Han har sänt mig
att förkunna befrielse
för de fångna
och syn för de blinda,
att ge de förtryckta frihet
och förkunna ett nådens år
från Herren.”
Susanne Grimheden
f d ekumenisk följeslagare
för Kyrkornas världsråd
