Han har nyss satt sin fot på Kumlaanstaltens kloster. Det är allra första gången han gör det. Rodrigo Collantes är trettiotre år och sjuksköterska men efter att ha blivit dömd för ett grovt brott tror han sig aldrig mer kunna få arbeta inom sitt yrke, så han har på anstalten utbildat sig till golvläggare. Det är dags för en ignatiansk 8-dagarsretreat.
I ett kuvert i en träskål på altaret ligger ett kärleksbrev till honom; bibelcitat efter bibelcitat som inkluderar hans eget namn – som talar till just honom. Rodrigo får så denna första övning i sin hand. Han går in i ett av de enskilda meditationsrummen för att öppna brevet. Senare samma dag sitter han i ring tillsammans med de andra retreatdeltagarna – andra långtidsintagna män. De flesta har han aldrig träffat förut men han öppnar sin mun. Rodrigo har modet att inför gruppen våga berätta att kärleksbrevet fick honom att gråta floder.
Ett par av dagarna under retreaten byts den enskilda vägledningen ut mot ett lyssnande i grupp – en basgrupp. Retreatdeltagare turas om att leda samlingen. Samtliga retreatdeltagare är från Latinamerika. Samtalsmetoden i denna retreats utformning har inte bara befrielseteologiskt påbrå utan sin grund i den katolska lekmannakommuniteten Christian Life Community som är inspirerad av ignatiansk spiritualitet. Först har de tillsammans blivit vägledda in i en bibeltext som om den äger rum här och nu. De har sett, lyssnat, doftat, smakat och känt berättelsen, landskapet och levt med gestalterna. Sedan har de enskilt gått allt djupare in i orden: De har jobbat på att integrera en biblisk mördare och flykting i sina egna varelser. De har gått in i Moses kallelseberättelse.
När första varvet går där deltagarna delar med sig av sina erfarenheter av övningen, uttrycker Rodrigo törstigt det fantastiska att denna simpla fåraherde får ett så stort uppdrag. En annan i gruppen har i sin emotionella kamp med texten mött den latinamerikanska situationen av idag. Det öppnar upp samtalet. Gruppen tänder till. När det är Rodrigos tur igen är han eld och lågor – likt den brinnande buske som inte brinner upp.
"Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten.
Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare –
Ja, jag vet vad de får lida." (Ex 3:7)
I Biblia Latinoamerica används ordet "förödmjukats i Egypten”. Vem av de närvarande har inte varit med om förödmjukelse? Texten blir en resa in i det egna folkets lidande. För Rodrigos del blir den frälsarkransvers han varje kväll valt att läsa i mässan fördjupad denna afton efter övningen där han umgåtts tillsammans med Mose. Med stämma berörd intill brustenhet ber han med ökenpärlans ord (ur: Perlas de Vida, Verbum):
"Jag är inte kapabel att gå längre.
Jag känner mig svag.
Hjälp mig att finna min väg.
Gå med mig – Gud.”
”Därför har jag stigit ner
för att befria dem från egyptierna.”
(Ex 3:8)
Dagens önskan och längtan innebär att få erfara utvaldhet liksom mördaren och flyktingen Mose fick - genom att upprepade gånger i övningen i tystnaden uttrycka: ”Jag önskar att allt starkare kunna säga ’ja’ till min egen existens.” Rodrigo känner att retreaten befriar honom till att bli lite mer medveten. Med entusiasm talar han om för gruppen hur redan den allra första medvetandegörande övningen hjälper honom att vara här och nu. (ur: Sadhana – a way to God av jesuiten Anthony de Mello.) Övningen bär frukt i hans egen kropp. Han känner närvaron i sin varelse.
Rodrigo har en grund att stå på: Han delar med sig av en bön han fått med sig hemma i Chile – på ett ungdomsläger. Han berättar för gruppen att den kommit upp i hans minne genom en av övningarna. Så får den dagliga gemensamma tysta meditationen inledas av att de alla tillsammans läser denna bön:
”Jag älskar dig
och eftersom jag älskar dig
stänger jag min mun
öppnar mitt sinne
och mitt hjärta
för ditt ord.”
En dryg vecka senare är åttadagars-retreaten över. Återigen vill Rodrigo berätta. Han har druckit ur källan: Han lägger armarna om ett par av de andra retreatdeltagarna. Det lyser om honom där han står invid det larmade anstaltsfönstret. På bordet bredvid står en tom mugg. Att det är sant för honom själv, det han säger, går inte att ta miste på. Den leende munnen och de glittrande ögonen uttrycker: ”Det bästa med retreaten är att jag kommit mer i balans!” De andra tittar glatt mot honom och nickar igenkännande.
Rodrigo berättar därefter om sina framtidsplaner som fått växtkraft av en av de ignatianska övningarna: Prinicip och fundament – i jesuiten och befrielseteologen Néstor Jaéns utformning (ur: Spiritualidad de Liberación) där retreatdeltagaren ges chans att säga ja till kärlekens, Guds, projekt: Med hjälp av ekonomiska, politiska och sociala strukturer kan Guds projekt förverkligas. Guds älskande projekt som omfattar allt skapat inbegriper ett värdigt liv i solidaritet med rättvis uppdelning av jordens resurser. Rodrigos egna tankar, som han ser som en gåva från Gud, har fått fotfäste och riktning. Han säger: ”Rent vatten borde ha högsta prioritet i flera länder på den afrikanska kontinenten. I Spanien och Frankrike har man byggt avsaltningsanläggningar.” Han vill vara med och driva ett projekt som ger Afrika samma möjlighet!
”Att kunna ge de mest utsatta områdena tillgång till vatten skulle avsevärt kunna förbättra hygien, hälsa och livskvalité samtidigt som man skulle kunna ge möjlighet för de drabbade att odla egna grödor. Jag vet att det här projektet verkar vara ganska omfattande, men miljontals afrikaners liv hänger just på tillgång till dricksvatten. Vi har alla sett det på TV: Afrikaner som år efter år drabbas av långa torkperioder utan chans att skörda eller ge föda åt sin boskap. I stället för sjukdom, svält och död kan vi få liv.” Rodrigo uttrycker en längtan efter att gå från ord till handling och talar om vikten av att vi övergår till ekologiskt jordbruk – för vår egen överlevnads skull. Det är rent vatten vi behöver. Med självklarhet konstaterar han: ”Utan vatten – inget liv.”
Susanne Grimheden
text och foto
Rodrigo Collantes har godkänt artikeln.